Med örat lystrande i Mariehamn

av Charlotte Sundström
Muntligheten firar triumfer på litteraturdagarna i Mariehamn. Stans läckra bibliotek hyste för nionde året i rad en två dygn lång sagostund för vuxna. Författarna blir rapsoder, schamaner, estradörer, de blir kroppar som kräver utrymme och våra sinnen. Mest våra öron.Programmet är digert, för digert. Det är inte rättvist att en del författare har bjudits in för att agera pausfåglar, vars kvitter drunknar i kaffeförsäljarnas jovialiska utrop av pris och tack och varsågod, medan de som drack sitt kaffe under föregående pausfågel köar och köar till toaletterna. Under glatt samspråk med kamraterna i kön förstås.

Litteraturdagarna är inte bara böcker och författare, det är också en social happening av stora mått. Lördagskvällens litterära supé lär ha sålt slut på ett par timmar. De som inte rymdes med på den måste hitta andra tillfällen att snarvla av sig. Det vore alltså tacksamt med någon paus då och då, inklämd mellan de ibland innehållsdigra och alltid kändisspäckade debatterna och litterära samtalen.

För det är inte rättvist. Dessutom sitter hundrafemtio personer kvar som faktiskt vill lyssna. Till Peter Mosskin som berättar en både gripande och fantastisk historia om sin far, den judiske skräddaren från Kronstadt som invandrade till Stockholm och hela livet vidhöll sin berättelse om att han var av adlig börd, men att hans far uteslutits ur släkten p.g.a. att han gifte sig med en judinna. Lyckligtvis fick Mosskin en andra chans på den litterära supén, där han tillsammans med kletzmerorkestern Sabbath hela veckan uppförde historien på nytt.
Inte heller orkade alla lystra till reseskildraren Carsten Jensens danska även om hans berättelser om en ormtjusare i Kina, om en skräcknatt i Kambodja och om ett sjukhus i Hongkong med dålig renommé var mer än hörvärda.
För att alla verkligen ska orka sitta som tända ljus krävs namn, kändisar, de där som man kanske aldrig har läst, men nog läst om. Mikael Niemi och Antti Tuuri. Agneta Pleijel, Kjell Westö (bilden), Inger Frimansson, Katarina Mazetti. Och Gustaf Widén förstås.

Platsens ande

– Det är ingen idé att försöka vara originell. En bastuscen, en islossning och ett fylleslag hör helt enkelt till gesällproven, säger Mikael Niemi.
Med hjälp av sin grymt populära roman Populärmusik från Vittula var Mikael Niemi, kanske vid sidan av Agneta Pleijel, dragplåstret i Mariehamn. Det visade sig vara ett lyckat drag att para ihop honom med en av Finlands bästsäljare, Antti Tuuri. De fick samsas om titeln ”landskapsförfattare”.
– Varför frodas det extrema i era böcker om österbottningar och norrbottningar, undrade intervjuaren Tapani Ritamäki.
Svaret är självklart och enkelt, både för Niemi och Tuuri. Beskrivningarna är inte överdrivna, det är så här det är. Klichébilden stämmer överens med verkligheten. Åtminstone är det ingen som klagar på att någondera skulle skriva nidbilder.
– Folk protesterar inte, eftersom allt det jag skriver stämmer in på deras grannar, konstaterade Tuuri. Dessutom har Österbotten präglats av sina extrema rörelser, utvandringen, lapporörelsen, bingorörelsen. Det är dem jag skildrar i min Österbottenserie.

Nykter IT-debatt

Författaren Agneta Pleijel, kulturjournalisten och författaren Ola Larsmo och verksamhetsledaren för Finlands biblioteksförening Tuula Haavisto diskuterade informationsteknologins möjligheter och omöjligheter, så där lite ”post festum”, som Pleijel uttryckte det. På det hela taget var trion försiktigt positiv. IT-hysterin är passé, vi kan lugnt övergå till att jaga upp oss över genteknologi och oren djurhantering.
Eller passa på att anlägga intressanta historiska perspektiv. Ola Larsmo jämförde nutidens diskussion med det förrevolutionära 1700-talets. Stora folkmassor fick plötsligt tillgång till böcker och papper, vilket naturligtvis ledde till så kallad moralpanik och krav på censur från makthavarnas sida. Allmänheten läste med stort intresse sådan litteratur där adel och prästerskap framställdes i pinsamma situationer. Tjuvars och mördares självbiografier var populär läsning, liksom reseskildringar från USA.
– Porr, våld och politisk extremism, känns det bekant, frågade Ola Larsmo publiken, som artigt kände efter om det inte hisnade lite i maggropen.
Tuula Haavisto poängterade att det är viktigt att diskutera frågor gällande censur av internet i biblioteken.
– Bibliotek är per definition demokratiska institutioner, menade Haavisto. Här ska IT användas, precis som alla andra medier, i kampen för frihet, jämlikhet och broderskap.
Om något visar de nya medierna att vi definitivt inte har lagt det moderna bakom oss. Framtids- och utvecklingstro frodas trots nedgången på marknaden. För debattörernas del handlar det ändå om en tro på informationsteknologins demokratiska potential.
– Även om situationen i tredje världen definitivt inte är ny, tvingar de nya medierna oss att verkligen se klyftorna, ansåg Ola Larsmo.
Datorerna avskaffade järnridån. Statskuppen i Ryssland, med avsikt att återställa Sovjet, lyckades inte, eftersom världen fick reda på allting i realtid. Med hjälp av informationsteknologin får vi snabbt reda på vad som händer i det ”slutna” Afganistan. (Men jag kan inte låta bli att undra om det hade varit så nödvändigt för talibanerna att spränga buddhastatyer om de inte hade vetat att det sker inför världens indignerade ögon).
Måhända är det kärleken och relationerna på nätet eller via textmeddelandena på mobilen som upprör och fascinerar mest av allt, trots att diskussionerna kring dessa ämnen för det mesta inte utmynnar i annat än synteser à la trist bondförnuft. Folk med hund fortsätter att gå ut med den, trots bredbandsuppkoppling med ständig tillgång till trevlig porr och mer eller mindre meningsfulla nätrelationer.

Lögner och vägskäl

– Jag samlar byggstenar ur det sanna och bygger sedan lögner ur detta material.
Så beskrev Kjell Westö sin metod i samtal med Ola Larsmo, här i rollen som författare till historiska romaner, och historikern Henrik Meinander, under rubriken historieskrivning och skönlitteratur.
Ola Larsmo menade att romaner besitter möjligheten att belysa historiens ”mörka hörn”, eftersom det är där de bästa berättelserna finns. Kjell Westö var i stort sett ute i samma ärende, att upptäcka de av den akademiska historieskrivningen outforskade luckorna.
– Genom att sitta på biblioteket och läsa gamla tidningar upptäckte jag den bortglömda helsingforsiska arbetarklassen, berättade Westö.
Ola Larsmo påpekade att det inte längre är så att författare till historiska romaner vill bekräfta den rådande berättelsen, i bemärkelsen den nationella självförståelsen. Hellre vill man bräcka och bända så att berättelsen inte går ihop.
– Kjell Westö försöker inte skapa en enhetlig berättelse som ändå inte finns. Han skildrar ett splittrat och ironiskt århundrade, ansåg Larsmo.
Westö poängterade vikten av att vara påläst, för att få den rätta känslan för en epok.
– Mentalitetshistoriska misstag lurar hela tiden. Ännu kring 1890-talet kände jag att jag kunde omfatta tidsandan. Det modernas genombrott, jäkten, urbaniteten var på något sätt jämförbar med nuet. Men det är svårt att föreställa sig tiden innan elektriciteten, så jag valde att inte gå längre tillbaka än så.
Enligt Ola Larsmo äger romanen en helhetsblick som inte är verkligheten förunnad. Men denna romanens ironi, som betyder att berättaren och läsaren befinner sig i en position där de vet mera än romankaraktärerna, smyger sig in också i historieskrivningen. Enligt Henrik Meinander börjar historieskrivandet alltmer närma sig det skönlitterära uttryckssättet och endel postmoderna historiker blandar medvetet fakta och fiktion.
– Jag fascineras av vägskäl. År 1968 utgör romanens peripeti i Vådan av att vara Skrake, eftersom jag tror att det är ett viktigt år. Individernas enskilda öden sammantagna är det som gör historien, sade Kjell Westö.

Ord som ljud och som kropp

Det skrivna ordet blir viktigare och viktigare för oss. Ett påstående uttalat under Mariehamns litteraturdagar, en av dessa sentenser att inta med plastmuggskaffet medan man diskret skruvar på sin träbak.
Men ett jippo av det här slaget får mig mera att tro på det talade ordets återkomst. Författaren får inte bara sitta hemma vid skrivbordet och producera litteratur för det finns ett tryck på att hon eller han också ska beröra med sin kropp, med sin röst. Slicka våra öron med sitt intima tilltal. Lägga huvudet i våra knän och skrika in orden där de behövs som mest. Eller bara stelt läsa upp, ackompanjerad av publikens artiga applåder.
En del lyckas verkligen nudda. Det handlar inte om oräddhet, om intonation och tryck på rätt stavelse. Eller om skådespelarbegåvning. Den blygaste kan beröra mer än den mest slipade. Orden kan bära trots uppläsarens röda kinder och darrande stämma. Det handlar om närvaro. Estradtexten behöver inte alls vara så där tillrättalagt ”muntlig” i bemärkelsen enkel och lättillgänglig.
Ibland ska stämningen förhöjas och orden understrykas med hjälp av en saxofon. Tyvärr tycks instrumentet ha blivit något av ett estradpoetiskt måste. Förvisso bidrar musiken med välkommen rytmisering och det är inga ord som drunknar i musik denna gång. Men allt som luktar manér gör mig spak när det gäller dikt.
Lycklig blir jag av Mauritz Tistelös dikt om trettioåriga män som inte vill ha pengar och bilar och status och allt vad det nu kan vara. Han övertygar mig om att det är ömhet, kärlek och kvinnors inre liv de är intresserade av, de där trettiåringarna. Någon ironi är det inte fråga om. Med sin dikt vill Tistelö besvärja verkligheten.
Bob Hansson hör till de mest kända och eftertraktade estradpoeterna i Sverige. Han berättar för mig att han inte är särskilt förtjust i ordet estradpoet, ändå är han det mest av alla under fredagkvällens poesiperformans. Hans skådespelarbakgrund märks tydligt, han kan knepen och han vill trollbinda publiken. Men en irritation hänger i luften. Han hälsar på Åbo och kallar oss för finnar – medvetet eller omedvetet är svårt att säga, men det märks att han tycker vi är rätt tråkiga. Vi har kanske inte druckit tillräckligt mycket vin ännu. Och finnar är vi ju inte. Sånt får man inte skoja om. Inte här.
Men ingen poet kan klaga över att det inte finns utrymme att lyssna av publiken, oss, och den egna känslan. Ingen tar illa upp fast estradören avbryter sig mitt i allt, när dikten inte blev rätt just i kväll, just nu. Nåja. När Tomi Kontio plötsligt avbryter sin meditativa uppläsning för att påpeka att mikrofonen är fel inställd blir hela situationen fel. För ingen i publiken har märkt att mikrofonen krånglar. Då känns det inte längre autentiskt och nära, inte heller främmandegörande ironiskt. Det känns bara som ett brott mot grundläggande retoriska regler.
Marginalerna är alltså små och enklast vore det väl att återgå till att läsa böckerna i stället, när det nu verkar vara så svårt att få saker och ting att stämma. Men jag väljer att ändå tycka om detta möte med en diktare i svettigt förhållande till sin egen text. Och kanske är det bättre ju närmare litteraturen kommer rocken, eller sporten. Litteraturdagar som häftiga massupplevelser med autografer (boksignering) och shamanistisk stand-up (Mikael Niemi berättar en längre vits).
För det mesta skyms faktiskt inte orden av krimskramset och mångleriet. För det mesta kliver orden upp och visar sig från sin bästa sida, sin roligaste. Och allra roligast är kusinerna Annika Sandelin och Stella Parland, som framför sina tramsdikter ur samlingen Dikter om öden och döden. De vid första påseende närmast obegripliga texterna om Birger Vik, Tony Finländare, Wagner Snygg med flera får sin rätta inramning i Sandelins och Parlands performans. Jag skriker av skratt och jag är inte den enda. Den stramt snyggkulturella publiken slappnar av till slut, men då återstår ingenting annat än en romtoddy på en åländsk nattklubb.
Charlotte Sundström
I kommande nummer av Ny Tid berättar CS mera om två av de författare som deltog i litteraturdagarna i Mariehamn, nämligen Bob Hansson och Mirja Unge.

Charlotte Sundström
Foto: Fredrik Willberg

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.