”Globalization is very bad for us, the GATT and WTO agreements make life difficult” berättar min vän från Kerala, som jag kommit för att intervjua om hans liv i Alappuzha. Denna lilla stad i mellersta Kerala är känd för att de s.k. Backwater trips, båtfärderna längs Keralas kanalsystem, brukar börja här. För femton år sedan skulle jag åka på en sådan båtfärd och det var så jag blev bekant med min vän. Han kom och började tala med mig på Alleppeys strand (stadens dåvarande, franskklingande namn) och bjöd sedan mig hem till sig. Jag red på hans cykelstång och vi svängde in på en mycket dammig men stillsam gata och steg sedan in i ett litet hus med två palmer på gården, ett öppet kök med hål i taket ovanför eldstaden och tre rum.Huset beboddes av min väns far och mor, hustru, första dottern som var då ett litet barn, systern och hustruns far. Jag satt där, drack té, pratade engelska med dem, förstod ganska lite men insåg att de var fattiga men nöjda med tillvaron. Alla försörjdes av min vän som även då jobbade som ”head load worker”. Han var mindre än jag, lika mager som jag (var då), men kunde bära 100 kilo på sitt huvud. Head load work har alltså en mycket konkret betydelse!

På morgonen befallde pappan att sonen skulle följa med mig med båt till nästa stad, Quilon, där han skulle sätta mig på bussen till Trivandrum (nuvarande Thiruvananthapuram på malaijalam). Vi övernattade en natt tillsammans i Quilon i ett rum där han noga vaktade dörren.
Sedan dess har vi skrivit relativt regelbundet till varanda, mest om familjenyheter – han har nu tre döttrar och hans far och mor har dött. Han har varit mera trogen än jag i skrivandet, men kontakten har inte brutits. Då och då har jag frågat honom om hans liv och fått mer eller mindre utförliga svar. Länge trodde jag att han anlitade en skrivare, eftersom handstilen var mycket vacker, men nu har jag insett att det är hans döttrar som skriver. Barnen är mycket välutbildade, med mera kunskaper i matematik än vad vi får i gymnasiet (t.ex. en ganska avancerad kurs i statistik) och flitiga i skolan. Dessutom är de vackra, späda och mörkhåriga. Alltid när man återvänder till Europa från Indien ser man klart hur fula vi européer är, för stora, för klumpiga, röda i ansiktet men annars konstigt färglösa. Vi är som en misslyckad mutation av den riktiga människan.
Nu är jag alltså tillbaka här i Kerala, och talar med min vän om globalisering. Han är medlem i CPI (den mera moderata, tidigare sovjetvänliga versionen av Indiens kommunistparti) och aktiv i fackförbundet. Han säger att hans lön har gått ner från cirka 3000 rupees till 2000 rupees (300 mark) sedan WTO tvingade den indiska staten att sluta stöda den inhemska matproduktionen och partihandeln, i och med att Indien vill bli medlem av WTO. Food Corporation of India, en jättelik tidigare monopolorganisation, är i stora svårigheter. Min väns utgifter är oförändrade eller högre. Han har just tagit ett lån på 2000 rupees som han betalar 15 procents ränta per månad (!) för.
Och detta är bara början. Hans tre intelligenta döttrar går nu i skola (en välövervakad katolsk skola i närheten) och antas så småningom gifta sig. Det är något som kommer att bli mycket dyrt för fadern. (Därför slutade min vän försöka få en son efter tredje barnet – de hade inte haft råd med en flicka till.) Bröllopen är enorma affärer dit alla måste inbjudas – ett bröllop för 200 inbjudna är ingenting – men det som är ännu dyrare är hemgiften, som bruden måste ha med sig till sin nya familj. En tradition som möjligen hade sin raison d’etre i ett jordbrukarsamhälle är högst disruptiv i ett urbaniserat och globaliserat samhälle.
När föräldrarna bestämde allt om äktenskapet var det kanske enklare, men när som nu de flesta äktenskapen är kärleksäktenskap, medan det samtidigt krävs hemgift, uppstår det nya problem. Hemgiften är nämligen fortfarande en familje- och släktaffär, inte någonting som bruden hämtar med sig till brudgummen. En av mina bekanta i New Delhi råkar vara advokat just i äktenskapsfrågor och jag träffade hos honom en intelligent och välutbildad kvinna som just hade lämnat ett några månader gammalt äktenskap. Orsaken var inte mannen utan hans släktingar, i synnerhet svärföräldrarna. Förteckningen över hemgiften utgör en lång lista där varje föremål har en mottagare (en ring till den och den, en mikrovågsugn till den och den). Om någon av släktingarna är missnöjd och aktiverar sig kan han eller hon förgifta hela äktenskapet. Min advokatbekant säger att detta numera är mycket allmänt.
Jag ger min vän i Kerala rådet att skicka flickorna till Finland att studera. Där skulle de inte behöva betala någon hemgift (utom åt den finska staten då de kommer hit för att studera, minst 25 000 mark om året på bankkontot).
I Indien stöter jag också på en annan, positivare globalisering, som ingenting har att göra med WTO och GATT, utan med mobiltelefoner och internet. Den har också fört med sig en otrolig förändring. Här ser man skillnaden mycket konkret. För 15 år sedan var det så gott som omöjligt att ringa ett samtal fran Alleppey, det tog en dag att vänta på en internationell linje. Posten kom fram, men annars var kommunikationerna svåra. Att köpa en platsbiljett på tåg var inte heller så lätt. I dag finns det ISD/STD-satellittelefoner som man kan ringa billigt med, utan att vänta. Och förstås Internetcaféer, fast de inte är caféer här utan små butiker med två-tre datorer. Så min vän hade skickat ett svar till mig via e-mail från närmaste Internetbutik, medan jag inte ens hade tänkt på att jag kunde skicka honom min e-postaddress! Och hans äldsta flicka har gått på datorkurs.
Det är en ny värld. Vi tittar tillsammans på foton på min hemsida i en internetbutik nära hans hem. Förstås är det tråkigt att allt detta måste hända via Microsofts monopol, att vi alla måste använda precis samma program som inte är en universell och gratis programvara. Att se Microsofts löjliga flagga på rutan mitt i Keralas djungel gör nog globaliseringen ändå ganska konkret, på gott och ont!
Man stöter ofta (senast i Hesaris stora artikel om globaliseringen och Internet) på den fatala missuppfattningen att Internet och mobiltelefonerna skulle gälla bara väst och att sådana utvecklingsländer som Indien skulle vara praktiskt taget oberörda. I indiska förhållanden är det klart att privata datorer inte är så allmänna. Däremot finns det Internetbutiker överallt och priserna är väldigt låga, särskilt för e-post. Betydligt fler människor har tillgång till Internet än vad siffrorna för datortätheten antyder. Det samma gäller telefonin. Det finns bara 6 miljoner mobiltelefoner i landet (och prognosen är blygsamma 25 miljoner inom 5 år, vilket jag inte tror på), men det är enkelt att ringa överallt i landet, tack vare samma nätverk och privat (små)företagsamhet. Och man behöver inte ens vara läskunnig för att kunna utnyttja Internet: Indien är om något ett servicesamhälle!
Den första nyheten jag läser när jag kommer till New Delhi är att Indiska Universitetsämbetet har beslutat finansiera universitetslärostolar i astrologi i flera indiska universitet. Nyheten utlöser en läsarstorm i respektabla indiska tidningar, men ämbetet håller fast vid beslutet: sådana lärostolar behövs eftersom man bör kunna forska i allt på universiteten. (Vad allt har inte den relativistiska konstruktivismen och cultural studies på sitt samvete…) Inspirerad av detta kollar jag mitt veckohoroskop och det är sannerligen annat än vad man får läsa i finska damtidningar:
”This is one of the most critical weeks in your life. Can you surrender to the will of the divine or do you still believe you are running the show? Saturn in Taurus since 1998 (året då jag gifte mig med Anna R) has brought you lessons about how to work in partnership with the spirit. Use your strong will to retain these important life-lessons. You will feel more relaxed and you will have an easier time with the next passage of Saturn through Taurus in 2028 (då är jag bara 83…)”
Strong stuff!
Indien är alltså ett land där man tvingas inse att det hypermoderna kan existera sida vid sida – eller vara helt sammanflätat – med ett starkt traditionellt värdesystem. Resultatet är minst sagt fascinerande. Det påmindes jag om redan första dagen här, då min indiska advokatvän tog mig med sin bil på en liten åktur i Delhi. Jag försökte spänna fast säkerhetsbältet, men han sa till mig att det inte är nödvändigt enligt lagen och att man ju dessutom inte kan undvika ödet: blir det en olycka så har Gud velat så. Alltså åker jag hela veckan i Delhi utan säkerhetsbälte, med bara en liten kollision. Saturnus måste ha varit i skydd för Oxen. Dessutom har min vän ingen bak- eller sidospegel och kör in i trafiken som om vi var på en avlägsen finsk byväg. När jag använder samma körstil i Helsingfors, följer en vilt blinkande man mig ända till Ring Ett…