William Trujillo, 27, har jobbat inom olika solidaritetsorganisationer i Ecuador sedan han var 13.Just nu är han biståndsvolontär – i Finland! Han skulle gärna lära oss att man inte behöver ”fylla 100 askar per dag”, det räcker med 80…

William bläddrar efter datumet i sin kalender. Sedan hejdar han sig, ser upp på mig och ler.
– I Ecuador hade jag aldrig någon kalender. När jag kom till Finland gav de mig den här, säger han och visar hur han skrivit månaderna på spanska bredvid de finska namnen.
– Och en mobiltelefon, säger jag.
Willian nickar och sedan skakar han på huvudet.
– Det är mycket annorlunda. Mycket annorlunda här, säger han.
Sedan skrattar vi.
William säger att han tänker väldigt mycket på sitt hem, sin familj och sina vänner. Inte så att han har hemlängtan efter tre månader i Finland, han försäkrar att han trivs jättebra.

– Men jag får så mycket nya idéer för mitt jobb därhemma. Så jag kan knappt vänta tills jag får omsätta dem i praktiken.
William är jättekort och har en lysande lila axelväska, om man ville retas skulle man kunna kalla det för en handväska. Han är volontär på organisationen Tinku, involverad i Etvo som skickar ut finländska volontärer, och studerar dessutom engelska.
– Det går inte så bra för jag får aldrig öva mig. Alla talar spanska här.
Påståendet förvånar mig – och innerst inne blir jag lite besviken, jag som trodde jag var så speciell.
Jag säger till William att han nog fått en rätt vinklad bild av Finland.
– Klart att det är helt annorlunda om man kommer hit som invandrare eller flykting. Jag hade ju allt ordnat för mig och blev genast bekant med en massa människor som sysslar med samma saker som jag.
William tycker att det finns mycket tolerans i Finland. Att man accepterar varandra och är öppna för möten med olika människor och kulturer.
Det säger han i jämförelse med Chile, eftersom vi båda varit där. Där tyckte vi ofta det var svårt att göra sin röst hörd, och funderar om det beror på ett chilenskt mer aggressivt och arrogant sätt att kommunicera eller på att chilenarna inte kunde tro att de skulle ha något att lära sig av en ecuatorian. Eller av mig, fast jag kom från ett ännu rikare land.

Vad räknas som en familj?

De första två månaderna fick William låna en finländsk volontärs tomma lägenhet. Nu har hon kommit hem så han har flyttat dagen innan vi träffas.
– Jag ska bo med en familj. Eller det är bara ett samboende par. Och två personer är för få för att vara en familj, för mig, man måste vara fler än så.
Och så skrattar vi igen. Det är lätt att skratta med William, han har ett alldeles speciellt sätt att förklara hur han tänker. Och så avbryter han sig själv då han börjat svara på en fråga och säger att det här blir inget om han inte förklarar från början.
Han föddes i en liten by med 40 familjer – cirka 300 invånare. Som 14-åring var han med i ett skolteaterprojekt och fortsatte sedan att spela teater. Nu är han 27 ”men uppför mig som 20”. Han flyttade till staden Ibarra för att studera och räknar upp solidaritetsorganisationer på olika fronter som han har jobbat med sedan han var tretton. Eller jobbat är egentligen fel ord, levt med är närmare sanningen. Sedan några år får han något slags lön av organisationen Copocar (Coordinadora de organisaciones campesinos de Carchi = takorganisation för Carchis jordbrukarorganisationer).
Han har ett rum hos sina föräldrar men egentligen sover han oftast i Copocars utrymmen, i Ibarra eller huvudstaden Quito.
I Quito var han till exempel i januari då det ordnades massdemonstrationer mot en politik som lett till prishöjningar på upp till 100 procent och en inflation kring 90 procent. Då sådana demonstrationer passerar vår nyhetströskel handlar det mest om våldsamheter. Och det vet William, han verkar rätt trött på att bli stämplad som bråkmakare.
– Det sista man vill är ta till våld. Det är mer som en fest, med musik och jonglörer och alla dansar och har roligt och festar tillsammans.
Jag frågar William om han verkligen orkar ha hopp om att det ska bli bättre.
– Jag har för mycket hopp, därför jobbar jag med det här, skämtar han.
Men sedan säger han att det ju händer saker, i hela Latinamerika. Det finns en rörelse.
– Någonstans måste det leda. Alltså finns det hopp.
Och så säger han att om han får leva till, låt oss säga 40, och inget har förändrats så blir han kanske bitter.

Passion i stället för stress

Om han är biståndsarbetare borde ju William göra nånting för att hjälpa oss finländare, tänker jag och frågar vad han kan lära oss. Han verkar snarast förvånad över frågan och jag blir lite generad – jag tror inte att någon av mina bekanta som åkt ut som volontärer för Kepa skulle ha något vettigt svar.
– Knappast mycket, säger William.
Men sedan säger han att han hoppas att han kan få folk att ge mer tid till sig själv. Så drar han en liknelse om att man kanske ska fylla hundra askar per dag, men att det är helt okej att säga till själv att i dag fyller man bara åttio, bara för att man känner för det. Poängen är i alla fall att man ska ta sig tid att göra sånt man tycker om.
– Var oansvarig för en gångs skull!
William säger att många av hans frivilligt arbetande vänner här i Finland är stressade, och har väldigt strama tidtabeller. I Ecuador har han aldrig dåligt samvete för att han sover till klockan tio en morgon eller inte får något gjort en dag. Han vet ju att det kommer tider då han jobbar hårt med att planera eller genomföra projekt och knappt hinner sova alls.
Han har helt enkelt ingen gräns mellan arbetsliv och privatliv. Eller som William själv uttrycker det: ”Jag är förälskad i att göra det här”. Han berättar att hemma hos hans föräldrar diskuterar de ändå bara ”solidaritetsarbete och indianfrågor”, alla är engagerade någonstans och i alla fall hans ena syster jobbar för Copocar.
Tinku är en organisation för andinsk ursprungskultur som fungerar i Ecuador, Bolivia, Peru och i Norden. Målet är förbättrade rättigheter för de andinska indianerna och kunskapsspridning både där och här.
Williams arbetsuppgift är alltså att sprida information och kunskap. Om Ecuador, om indianernas kamp, om Latinamerika, om vad som helst som intresserar. Han har föreläst på universitetet i Tammerfors och han har hjälpt en kubansk konstnär att hålla keramikkurs på Fredssationen.
Han har också varit med i utvalet och utbildningen av blivande finländska volontärer. Det som jag alltid kallat ”Kepavolontärer” är i själva verket ”Etvovolontärer”, Etvo står för Etelän vapaaehtoistyöohjelma (”Volontärprogram i syd”). Kepa är en av fem organisationer i programmet, Tinku en annan. Varje år skickar man ut ett åttiotal volontärer, sedan starten 1995 har de varit cirka 300. De finlänska volontärerna betalar själv – med FPA:s hjälp – alla omkostnader. Det gör naturligtvis inte de som kommer till Finland utifrån, men så har de också bara varit fyra hittills. Till hösten efterlyser Etvo samarbetsorganisationer för två volontärer – den ena från Zambia och den andra från Filippinerna – som vill jobba med barn och ungdomar.
Första gången jag träffade William var då han kom till min spanskakurs på Helsingfors universitet för att berätta om Ecuador. På slutet tackade min lärare honom för hela gruppens del och han tackade oss för att vi varit så intresserade och sedan började han gråta och sade att han var så glad att kunna få oss att förstå lite hur det är i Ecuador.
Jag tyckte det var lite överdrivet att han grät. Sedan berättade jag om det för en kompis som volontärar i Ecuador just nu och han skrev att då de varit på krogen under manifestationerna i Quito i januari hade William också gråtit.
Och så frågade jag William vart han hade flyttat dagen innan och han sade att han inte visste. Så jag frågade förnumstigt hur han kommit till jobbet i dag då och han tittade på mig som om jag var dum i huvudet. Dagen innan hade han inte hunnit flytta in för han hade plötsligt blivit frågad om han ville åka med till Esbo och se ett gästspel av en svensk teatergrupp. Så han hade bara dumpat sina grejer hos en kompis och sedan sovit där. Och teatern hade varit så vacker, så vacker att han gråtit. Igen.

”Någonstans nära Tammerfors”

Den 26 maj ska William och två av hans kusiner uppträda med teaterpjäsen Juancho på Maailma kylässä-festivalen i Helsingfors. De ska också turnera runt med pjäsen, riktigt vart vet han inte men i alla fall till Tammerfors. Fast jag märker snart att allt utanför Storhelsingfors antingen är Tammerfors eller ”nära Tammerfors” för William. Som odräglig helsingforsare tycker jag det är en sund attityd han har.
Fredagen då vi träffades skulle han iväg till detta ”cerca de Tampere” på ett seminarium för blivande volontärer. Senare hörde jag att seminariet ordnats i Tavastehus och då tycker jag faktiskt att ”cerca de Tampere” är en riktigt bra definition, speciellt om man beaktar hur omöjligt det är för en ecuadorian att uttala ”Hämeenlinna”.
Jag hörde av en blivande volontär att William berättat om Ecuador på seminariet – och naturligtvis gråtit. Blivande volontärer i Asien eller Afrika som inte alltid förstår spanska hade varit smått chockade och föreställt sig att han berättade om hur hela hans familj massakerats.

Att inte kunna sitt språk

Förut hette Williams teatergrupp Latigo men nu heter de Huaca. Det är nämligen så att han är quechuaindian men inte själv talar språket. Men på en ursprungsbefolkningskongress för några år sedan träffade han en tjej som berättade om ordet ”huaca” för honom. Det betyder skattgömma, och det betyder mycket mer än så.
Det finns en berättelse om att Sydamerikas indianer visste att något hemskt skulle hända redan innan européerna kom, och därför förberedde sig genom att i huacas gömma undan allt de ville bevara. All sin filosofi, sin historia, sina kunskaper, sina erfarenheter gömde de. Och dessa huacan är deras musik, kläder, tyger, keramik, mönster. Därför måste dessa bevaras också av dem, i dag, som inte kan dechiffrera koden, inte ännu.
Och därför heter teatergruppen Huaca, därför och för att William på en konferens träffade en tjej som kunde quechua. (I det här skedet strök jag frågan om ifall han upplever något slags minoritetsgemenskap med oss finlandssvenskar.)
Pjäsen heter Juancho för att det är så många som heter Juan – och kallas Juancho – i Williams hemby Palo Blanca. Och pjäsen handlar om dem alla, på en gång och turvis. Den andra viktiga karaktären är Doña Cruz, Juanchos mamma, som också är en moder jord-gestalt.
– Ett levande collage av sånger, fester, högtider och vardag i vår by, försöker William definiera pjäsen.
– Den handlar om vad folk verkligen drömmer om i vårt samhälle, försöker han sedan på nytt.
Och allt hör ihop. Då allt fler åker iväg till staden för att finna ett bättre eller i alla fall ett annat liv undrar Juancho: ”Vem ska vi då festa med?”
– Vi har spelat pjäsen i åratal men sedan jag kom hit har jag för första gången skrivit ner ett manus, säger William.
Jag säger att om han inte aktar sig blir han finlandiserad.
William lovar att pjäsen nu ska anpassas till finländska förhållanden, d.v.s. göra mer visuell – eftersom nu inte riktigt alla i Finland kan spanska.
William tycker inte så mycket om att bli fotograferad. Då tar man till sin finländska medfödda talang för small talk: ”Tyckte du det var väldigt väldigt kallt då du kom till Finland i februari?” Det tyckte han förstås inte – själv har jag aldrig frusit så mycket i mitt liv som i Sydamerika. Vi talar om det och om när det kommer varmvatten direkt ur kranen och så börjar han skratta igen och berättar att den värsta hotelsen i hans barndom var ”annars badar jag dina systrar”.
Williams arbetsplats är på Fredsstationen i Böle, Tinku delar där ett rum med någon annan organisation som mest använder det som lager. En dator och en massa skåp och hyllor fulla med papper. På väggarna hänger några foton med latinamerikanska motiv, men de är inte Williams utan någon finsk volontärs.
Det är lite mörkt och dystert så vi går ut för fotografering vid en absurd småskogsplanteringen mitt i betongdjungeln. Jag frågar om den lila väskan är från Ecuador. Han berättar att hans mamma gjorde den åt honom ”för den långa resan”.

Surfa till www.kepa.fi/