Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi har en välmeriterad föreståndare. Martin Scheinin har fått erkänsla för sin expertis bl.a. genom att vara den första finländare som fått plats i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. Han invaldes 1996, i fjol blev han omvald för en period till.

I fråga om de mänskliga rättigheternas status i Finland anser Martin Scheinin att mycket hänt på kort tid, men visst finns det brister.

-Jämfört med 1987, när jag började skriva min avhandling om de mänskliga rättigheternas ställning i den finländska rättsordningen, har det skett en stor förändring. Då fanns det inte ett enda rättsfall där en finländsk domstol skulle ha tillämpat internationella människorättskonventioner, under de följande åren skedde det bara sporadiskt.
– Men när Finland ratificerade den europeiska människorättskonventionen 1990 förändrades domarnas attityder, de blev psykologiskt sett mera villiga att tillämpa internationella konventioner om mänskliga rättigheter, säger Scheinin.
Att det inte fanns några rättsfall före 1987 är enligt Scheinin ett tecken på att Finland har legat efter det övriga Europa. Men sedan dess har det alltså skett en positiv utveckling, bl.a. genom grundrättighetskatalogen, som ingår i den nya grundlagen från år 2000.
– Det är en rätt modern katalog, som bland annat användes på ett positivt sätt när man skrev den Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som antogs i fjol.

Domarskolning hemma och utomlands

Ett tecken på att det på juridiskt håll finns ett intresse för mänskliga rättigheter är att hälften av landets domare hittills har gått på den tredagarskurs som Martin Scheinin och Matti Pellonpää (domare i Europeiska människorättsdomstolen) håller, i syfte att ge finländska domare verktyg att tillämpa de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter i sitt arbete.
– Vi håller två till fyra kurser per år, och det finns flera intresserade än det ryms med på dem, berättar Scheinin.
Kurserna är formellt inte institutets projekt, utan justitieministeriets, men däremot har institutet låtit göra en del av undervisningsmaterialet: en sökguide som berättar om informationskällorna för de mänskliga rättigheterna, d.v.s. var man hittar de internationella människorättskonventionernas fördragstexter, hur de kan tolkas, och om nationell rättspraxis som hänför sig till konventionerna.
Men domarkurserna har också fått fotfäste i institutets verksamhet: inom kort åker Martin Scheinin och institutets projektkoordinator Katarina Frostell till Tartu för att utbilda 42 estniska domare i människorättsjuridik. Eventuellt håller man senare en likadan kurs i Tallinn. Dessutom diskuterar man med det finska justitieministeriet om att hålla liknande kurser för kommunala rättegångsbiträden.

Dold diskriminering

Och därmed återgår vi till människorättsläget i Finland:
– I Finland, som i alla länder, finns det svaga punkter. Det gäller t.ex. invandrare och asylsökande. I fråga om asylrätt, skydd mot utvisning, rätt till uppehålls- och arbetstillstånd är utlänningslagen så restriktiv att det uppstår konflikter mellan den och de mänskliga rättigheterna. De konflikterna avgörs nu från fall till fall, men det skulle vara bättre att ha en liberalare utlänningslag än att för varje fall gå igenom de rättsliga processerna för att avgöra om man t.ex. kränker rätten till familjeliv genom att utvisa pappan i en familj, anser Scheinin.
När det gäller utlänningar som inte blir utkastade, utan som får stanna här, finns det också brister. Invandrare diskrimineras i fråga om arbetsplatser – formellt med språkkunskaper som skäl:
– Man hänvisar till språket – eller språken – men indirekt handlar det om diskriminering på grund av etnicitet eller hudfärg. Det här är svårt att bevisa och det finns också få rättsfall. De som finns handlar om människor som diskriminerats genom att vägras inträde till restauranger, eller som utsatts för rasistiskt våld.
– Också inom den offentliga sektorn förekommer diskriminering, men det är ännu svårare att bevisa, p.g.a. de formella språkkraven. En del yrken inom den offentliga sektorn har dessutom krav på medborgarskap, t.ex. polisen, som både kräver fullgjord militärtjänstgöring och finländskt medborgarskap. Men för att bekämpa diskrimineringen skulle det vara viktigt att man också rekryterar poliser ur de synliga minoriteterna, säger Scheinin.
Hur skall man åtgärda det, med undantagsförfaranden, eller…?
– Man kunde helt enkelt ändra lagen! Sådant görs ju hela tiden, säger Scheinin och ler åt intervjuarens dumma fråga.

Samernas kultur hotad

Däremot räcker det inte med att ändra utlänningslagen – det löser inte de ”traditionella minoriteternas”, romernas och samernas, problem.
– För samerna handlar det om rätten att bevara sin egen kultur, vilket kräver skydd för deras traditionella näringar (alltså renskötseln). Det här måste lösas på något sätt.
De främsta hoten heter mineralutvinning och kalhuggning, och där är motparterna alltså statliga instanser, forststyrelsen och handels- och industriministeriet (som ger tillstånd till prospektering och mineralutvinning). För tillfället sitter en arbetsgrupp under ledning av landshövding Hannele Pokka och funderar på frågan om samernas rätt till sin egen mark kontra kraven på ekonomisk vinst från skog och gruvor. Martin Scheinin är inte helt hoppfull i fråga om vad arbetsgruppen kommer fram till:
– Den icke-samiska lokalbefolkningen har en stark röst, och det betyder att krav och argument som baserar sig på diskriminatoriska eller rasistiska motiv tas på allvar. Risken är att vi får en paritetsmodell, t.ex. i form av ett ”markrättighetsråd” med representanter för samer och icke-samer som fattar beslut från fall till fall – då fortsätter konflikterna i all evighet.
En liten uppfattning om omfattningen av konfliktämnen får man av att Högsta förvaltningsdomstolen 1996 tog ställning till 109 klagomål i fråga om inmutningar på samisk mark. Då hävde HFD Handels- och industriministeriets beslut om inmutningar, av dem en del i naturskyddsområden. Eftersom mineraler och skog är eftertraktade kan man förvänta sig evighetsprocesser om man inte hittar en lösning en gång för alla:
– Staten borde fatta ett beslut om att det kostar att säkra samernas rätt till sin egen kultur, och betala ut kompensationer till dem som förlorar något, anser Scheinin.
Det finns exempel på lösningsmodeller, t.ex. i Norge, Latinamerika, Kanada och Nya Zeeland.
– I Nya Zeeland har man kommit rätt långt i fråga om rättigheterna till mark och fiskevatten, det är lösningar som stärker maoriernas identitet, näringar och kultur.

Varningssignaler

– Bland ursprungsfolken är samernas situation i och för sig rätt god, de har inte drabbats av fattigdom och alkoholism som t.ex. i Kanada. I fråga om språkliga rättigheter och rätt till utbildning har samerna ett positivt skydd – rent konkret råder det resursbrist, men lagarna är som de skall.
Frågan om ursprungsfolkens rätt till sina traditionella näringar handlar inte bara om var renarna får beta. Näringen är en del av kulturen, förstör man ursprungsfolkens rätt att utöva sina traditionella näringar raseras den egna kulturen, med alkoholism, fattigdom, självmord och våld som följd. Exempel finns hos indianer i Amerika, aboriginer i Australien, maorier i Nya Zeeland. Samerna har inte drabbats lika hårt – men:
– Man ser drag av det, och det är en varningssignal, säger Martin Scheinin.