I Holland verkar de stora och fina kyrkorna mestadels vara stängda eller profanerade för utställningar och konserter. Museerna, konstens katedraler, samlar i stället människomassorna på pilgrimsfärd från när och fjärran. De Nieuwe Kerk intill kungliga slottet i Amsterdam är behängd med stora reklamer: De Weeg naar de Hemel – The Way to Heaven, ”Vägen till himmelen”. Nå, äntligen, dit alltså. Men skyltningen gäller inte kyrkan eller religionen som sådan, utan en magnifik utställning av medeltida reliker, med en fin tolkning av relikernas väsen. De är inte alls krimskrams och vidskepelse, utan heliga ting som gör Gud och helgonen närvarande, i himmelskt kostbara klenodier av guld och ädla stenar. En enkel benkam som tillhört Hildegard av Bingen har botat nunnornas huvudvärk från århundrade till århundrade.Samma andakt och audio-tour-hörapparater härskar i Rijksmuseum, det stora 1800-talspalatset för den holländska guldålderskonsten. Rembrandts nattvakt och Vermeers piga som häller mjölk ur ett lerkrus är konsthistorikernas och de amerikanska turisternas altartavlor. I museets välvda passager på gatunivån dallrar mongolisk strupsång.

Ett par hundra meter längre bort ligger van Gogh-museet och stadens lokalmuseum ”Stedelijk” för nyare konst, och Concertgebouw, konserthuset. Stedelijk-museet är litet, enkelt och simpelt tillbyggt på 1970-talet. Men där hänger de i några kala rum, verk som förändrade världen, av Malevitj, Kandinsky, Mondrian, Chagall, Picasso. Malevitjs fyrkanter, Mondrians färgglada rutor, Chagalls dröm: Konstberiderskan.

Varför är de alla här? Och inte hos oss, många var ju ändå på sin tid våra landsmän, infödda ryska kejserliga undersåtar? Har vi ens en enda ordentlig målning av Kandinsky eller Malevitj i Finland?
Den abstrakta konsten och ryssarna har under hela 1900-talet i Finland vanligtvis bemötts med allmänt förakt, abstrakta verk av ryska konstnärer därmed med dubbelt förakt. Seklets stora rörelse i alla konstformer – modernismen i måleriet, arkitekturen, musiken, litteraturen, teatern, filmen – verkar alltid ha levat väl i det turbulenta, upprivna Ryssland. Men varför ser vi aldrig detta som en del av vår kultur?
I stället beter vi oss som den kända fyllbulten i personförteckningen till Fredmans epistlar: ”såg ej dagsljuset annat än genom buteljbottnen”. Vi betraktar ryssarna i ett skumt snedljus, eller allra helst utmed gevärspipan. Eller rentav ett ”snabbeldsgevär”, president Koivistos personliga vapen från fortsättningskriget, som nyligen under statliga former eskorterades till Stockholm för att sätta skräck i svenskarna vid lanseringen av hans memoarbok Ung soldat.

Om Ryssland kan man som bekant skriva alldeles vad som helst, allt är sant. Och eftersom allt ändå är sant, så kan man i stället välja vad man skriver. Specialforskare, docenter och professorer upprätthåller bilden av Ryssland som den eviga mongoliska despotin och folkens fängelse. Den nye markis de Custine som för världen avslöjat detta på finska är Arto Luukkanen, som i januari detta år utgett en ny Rysslandshistoria. Applåder, handpåläggningar och välsignelser av den antiryska traditionens många bevarare i Finland följer.Varför inte ett kapitel om Rysslands roll i världens kultur i stället? I det moderna projektets historia? För en åttio-hundra år sedan var Petersburg ännu vår huvudstad och Kandinsky ställde ut i Helsingfors. Revolutionen förvrängde perspektivet så att Alexander Bloks nyskapande diktning i Finland kallades ”bolsjevikiska skrän”.
Östra Finland och Karelska näset var den ryska avantgardismens sommarpensionat, långt före bolsjevikerna. De visumfria gränserna före första världskriget släppte igenom de mest kuriösa personer. De talade sällan just våra språk, och därför har de sedan aldrig räknats till vår nationalhistoria, Suomen kulttuurihistoria. Men tänk om:
Tänk om Lou Andreas-Salomé skulle räknas till våra främsta kvinnliga författare? Hon som var närmaste väninna med Nietzsche, Freud och Rilke och som skrev en rad berättelser, massor med brev, memoarer och en hel bok om Henrik Ibsens kvindeskikkelser, utgiven på norska redan 1893. Hon var generalsdotter, von Salomé, och bodde på somrarna på Rongais vid Viborgska viken, åt samma håll från själva staden som Emil Zilliacus. Det var hon som 1894 utgav en av de allra första böckerna om Nietzsche, samtidigt som han upptäcktes för samtiden av Rudolf Steiner och av andra manliga storheter som Hugo von Hofmannsthal, Stefan George och Rainer Maria Rilke. Med Rilke reste hon i ett par repriser i Ryssland
– osäkert är om de då var i Viborg, 1899 och 1900. Hennes ryska memoarer, Rodinka, verkar inte finnas på de stora biblioteken i Helsingfors.
Rilke var född i Prag, hon i Peterhof, och ingenting hade hindrat dem att bo tillsammans i Viborg, för att senare ingå i den finländska litteraturen. Om de kunnat acklimatisera sig. I detta fall gick det inte så. Men vårt lilla land kunde behöva alla sina beröringspunkter med världskulturens personligheter och fenomen, ryska eller inte. Om den nationella kulturens och historiens tid är förbi så behövs den internationella.
Bit för bit kan världen av i går erövras åter, nu när det moderna är tidlöst.

Rainer Knapas

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.