(ung: allt går runt, runt och så är man tillbaka där man började)

Det finska talesättet i rubriken är omöjligt att översätta men det är ett utomordentligt uttryck för att beskriva vardagen och politiken ibland. Närmast har jag i tankarna statsminister Paavo Lipponens uttalande från slutet av april att de nordiska länderna borde stärka sitt samarbete inom EU, så att de små länderna kunde utgöra en motvikt till de stora medlemsländerna i EU. I sin nya bok skriver Lipponen att de nordiska länderna kunde försvara de regionala intressena tillsammans med de baltiska länderna i framtiden. Lipponen skyndar också på Norge och Island att ansluta sig till EU, eftersom de nordiska länderna, enligt Lipponen, har stora möjligheter att påverka EU under det här decenniet (uttalandet taget från Norden i veckan).


Vad kan man annars säga än halleluja! Vem var det som hårdnackat motsatte sig nordiskt samarbete i EU för fem år sen? Då arbetade jag på Nordiska ministerrådet och försökte tillsammans med många andra få till stånd ett nordiskt samarbete i EU, men det var inte finsk politik på den tiden. Nu får man bara tacka och ta emot. Paavo Lipponen, som är erkänt långsam, har efter fem års funderande kommit till en riktig slutsats.
Apropå hans långsamhet, som nog i många fall kan vara bra, men för ett kvicksilver som undertecknad går det på nerverna. I vår ungdom reste vi en gång tillsammans till socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress som skulle gå av stapeln i Kotka. När vi steg på bussen i Helsingfors försökte jag inleda en diskussion och frågade något. Svaret kom i Borgå. Så det blev inte så mycket utbyte på den resan!
Men kanske dessa fem år har varit en läroperiod inte enbart för Paavo Lipponen utan även för övriga finska män i beslutande positioner. Kanske de under dessa år kommit över sitt mindervärdeskomplex speciellt i förhållande till vårt västra broderland.
Finska företag köper upp svenska, de etablerar sig i Sverige inom skogs- och metallbranschen. Nokia slår rekord medan LM Ericsson hakar sig fram. Svenska företagare, som inte insett att även finnarna kan, är nu fulla av beundran och det gör väl intryck på de finska männen. Management by perkele är någonting som åstadkommer resultat. Nu känner man sig kanske vara lika värd som svenskarna eller kanske man till och med känner att man flyter över. Då kan man samarbeta – på finnarnas villkor? Även politiken är full av känslor.
Intressant är också att Paavo Lipponen uttalar stöd för att Norge och Island skall ansluta sig till EU, någonting som de norska och isländska folken kanske inte tycker är så smart. Men jag kan kanske förstå hans motiv. Min erfarenhet (möjligen även hans) är att många norska tjänstemän är stora EU-entusiaster, troligtvis någonting som hemmaopinionen inte är medveten om.
När det gäller utvidgningen av EU börjar situationen se mera intressant ut nu än för något år sedan. Som gammal EU-kritiker måste jag genast slå fast att jag gärna ser en utvidgning av unionen. En av orsakerna till att jag vid folkomröstningen röstade nej var just det att detta inte var en europeisk union, men utvidgningen kan göra den europeisk – det förutsätter dock att alla europeiska länder är med, även Ryssland.
Nu börjar det dock verka som om befolkningen i ansökarländerna vaknar och blir kritisk. Uppgifter från bl.a. Estland visar att långt över 50 procent av befolkningen skulle rösta nej om omröstningen vore nu. Och vad blir då situationen? De länder som jag helst av allt skulle se som medlemmar håller sig utanför? Men kan jag som EU-kritisk gå in för att övertyga esterna om att komma med för min europeiska övertygelses skull?
LM Ericssons svårigheter drabbar många i Sverige och det är ju bekymmersamt att nervösa aktieinnehavare i USA åstadkommer arbetslöshet i Sverige. Jag påminner mig om att Olof Lagercrantz i någon av sina böcker kom till den slutsatsen att aktieägandet är början till den onda kapitalismen. Hans tes var att om ägarna stod nära produktionen tog de även ansvar för den och raserade inte företag genom mer eller mindre nervösa utförsäljningar och inköp. Men det är väl en 1800- tals idé att lansera i detta finansmarknadens tidevarv.
Men tidevarv komma och tidevarv försvinna – det finns tecken på att även den globala ekonomin möjligen kan påverkas av rättvise- och solidaritetstänkandet. Till det behövs entusiaster som tror på möjligheterna för människor att påverka politiken, även den globala. Till denna skara hör bl.a. de människor som samlar sig i Attac-rörelsen.
En bubbla som spricker här i Sverige är tron på snabba pengar inom IT-branschen. Företag som gått upp som en sol kommer ned som en pannkaka. Företagen börjar med en alltför snabb expansion utan ha att något reellt i botten och så kommer de ned på jorden igen och resultatet är att många förlorar sina investerade pengar och en hel massa människor blir arbetslösa. Måste alla bli kapitalister och få sig på fingrarna innan lärdomen går in?

 

Marianne Laxén

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.