1,1K
Föga fattade jag då att våra kolumner hängde ihop, att kinesiskt nyslaveri har något med feministers utseende att göra. Först när jag nu själv läser No Logo inser jag att Sunds text var ett slags svar på våra frågor.
No Logo får en att ana samband mellan avantgardets öde, livsstilens förrädiskhet, Reagans slopande av anti-trustlagarna och den globala arbetsfördelningen. Den är inget mindre än ett tvärsnitt av hur världen och vi fungerar. En ny Kapitalet, fast nu heter det förstås Branden.
Andra halvan av boken handlar om det Sunds kolumn mest gick in på: arbetsplatsernas påstådda flykt till tredje världen. Klein visar hur det egentligen handlar om företagens flykt från själva idén om en arbetsplats – med anställningskontrakt, arbetstider, sjukförsäkring, pension, och arbetsgivare (hon påpekar att Nikes fabriker på Filippinerna antagligen är det enda stället i världen där man inte ser Nikes logo, utom på skorna förstås. Har någon förresten kollat vad och hur Nokia tillverkar i Kina?). Hon beskriver sedan det nya globala motstånd denna hänsynslöshet sent omsider gett upphov till.
Bokens första halva ger däremot den bästa förklaring jag hittat till varför kulturradikalism blivit så knepigt.
Klein påpekar att 1990-talets marknadsgurun riktade in sig på den politiskt progressiva ungdomen. (Eller var det tvärtom: att den progressiva ungdomen blev reklammakare? No Logo har ju apropå redan utkommit som roman i Viktor Pelevins Generation P, som handlar om hur den ryska intelligentsian lär sig logon och förstår att den gudomliga reklamvärlden är den enda autentiska verkligheten). Coffee shops, Body shop, GAP, Esprit, eller den stora bokkedjan Barnes & Noble har alla ett ekologiskt, intellektuellt skimmer om sig, snygga produkter, feministiska reklamer, svarta modeller, antydd homoerotisk öppenhet… Nyckelorden är två: trendighet (rätt livsstil) och ungdomlighet (eftersom ungdomen kan hitta på nya livsstilar). Det här är så självklart, och känns så urgammalt, att man lätt blundar för den kvalitativa förskjutning som skett.
Visst har det hänt tidigare att någon gjort pengar och mode av t.ex. välspelande unga killar från Liverpool. Men i dag betalar företagen unga för att iaktta andra unga och testa nya produkter på gatorna. Monitoreringen är absolut och alla apar efter varandra: fattiga afroamerikaner klär sig som rika vita seglare, kläddesignern kollar hur de svarta klär sig, den globala medelklassen köper. Reklambudgeterna är mångfaldigt större än på 1980-talet, logona har invaderat de offentliga utrymmena och människors innersta drömmar, och omsättningen trender per år har säkert den också vuxit med flera hundra procent.
Jakten på livsstil har lett till att den sekellånga uppdelningen i borgerlighet och avantgarde brutits. Då fungerar inte de stilmässiga markörerna för konventionell och okonventionell, mainstream och kritisk, vuxen och ung. På så sätt har ungdomen, vars sökanden brukar förverkligas genom en (livs)stil, inga fredade alternativa nischer att ta vägen. Södergran kunde under ett besök i Helsingfors på allvar fråga: Tror ni jag blir lycklig? Skugges generation har vuxit upp med otaliga recept och krav på lyckan. Den kan högst säga: Jag struntar väl i att bli lycklig!, men den attityden finns redan i Diesels reklamer.
Det här betyder ju inte att motstånd eller radikalism är omöjliga. Men nog att motståndets (bokstavliga) estetik automatiskt kommer att kramas till döds av marknaderna. Och att själva livsstilskonceptet borde ifrågasättas.
Sent omsider börjar det gå upp för mig att t.ex. YLE mer eller mindre medvetetet härmar reklamvärlden i profileringen av utbudet. Flödesradion och human interest-journalistiken lever i samma koordinatsystem som företagen: igen är det ”livsstilen” och det ungdomliga som räknas. Hbl satsar på livsstil, och utseendet på den intervjuade ges lika mycket spaltutrymme som det hon har att säga, om inte mera. Porträtten är närgångna, man ska komma personligheten och livsstilen in på porerna.
Radion satsar på livsstil, och medelålders journalister försöker förtvivlat hitta den rätta slängigt-pigga eller fnittrigt cyniska tonfallet. Stackars de på riktigt unga! Strävan efter snabbhet och alltid lika förutsägbar ”spontanitet” brukar härröras till en förändrad tidsuppfattning. Men motviljan mot långsamhet och fördjupning är kanske mera en önskan att leva (det genomsnittliga) tonårslivet, livet ut. Därför är resultatet också så krystat. Det är bara radiostationer som redan var en stark brand i sig själva, som BBC, som vågat hålla emot och vara lugna också mitt på dagen.
Klein är bra på att inringa både hoten och möjligheterna, livsstilshysterins ambivalens. Förstås är det bra att det finns också homosexuella par i såpoperor och Amnestylistor på Body Shop. Jag gläds då den senaste Aku Ankka har en fantastisk story om hur hypersupermegamarket Minimax dumpar priserna och försöker ta över all kommers i Ankeborg. Björnligan ligger givetvis bakom det hela – de har kommit över en maskin som gör varor av luft… Men samtidigt fungerar Walt Disneys egna shops enligt samma dumpa och träng ut-logik som Minimax!
No Logo visar just hur kritik av logona och t.o.m. sällsynt frihet från reklamerna allt mera sker inom den komersiella sektorn. Den enda staden i Nordamerika utan reklamer och företagslogon är staden Celebration i Florida, som är byggd och kontrollerad av Walt Disney. Det betyder förstås att kritiken har sina gränser, försäljningen får aldrig hotas.
Det skulle alltså gälla att återinföra klara gränser för privat och allmänt, kommersiellt och demokratiskt. Det är, vågar jag nu tycka, problematiskt när kända finska författares noveller publiceras av en mejerifirma på tidningars paradsidor. Det är också hemskt att offentliga institutioner självmant kastar sig rakt i famnen på företagen i sin iver att se ut som de och ”nå ungdomen.” Städer säljer sina utrymmen till kommersiella evenemang – och under dem brukar inga motdemonstrationer vara tilllåtna. (Vad gäller här för uthyrningarna av Senatstorget?) Matematikböcker i USA har räkne-exempel om Coke – inte för att de blivit sponsrade, utan för att författarna vill tala om sånt som antas intressera barnen.
Nå, tänker jag, det är bara i USA som statliga institutioner släppt in logona till denna milda grad. Sedan för jag sonen till skolornas och barnträdgårdarnas Baggböle-dag. Det första som syns i parken är en livslevande Ronald McDonald.
Hufvudstadsbladets kultursida hade för en tid sedan två stort uppslagna porträtt brevid varandra. Det ena var av Edith Södergran och det andra av Linda Skugge, kolumnist och celebritetsfeminist i Sverige. Motsättningen chockade och har stört mig sedan dess: varför tycker jag att den unga kvinnan från 1900-talets början ser ut som en människa och kvinnan från 2000-talets första år som en sur docka? Och vad tycker jag egentligen om dessa stora, sensitiva närbilder, på en kultursida?Pia Ingströms artikel kritserade också problemet med den attitydfeminism – ”jag tycker alltså har jag rätt” – som Skugge står för. Jag diskuterade i min förra Ny Tidkolumn något ditåt. Den nya biografin över Colette, ”1900-talets första moderna kvinna”, gav mig då anledning att klaga över svårigheten i att vara radikal i dag, åtminstone i offentligheten. Följande vecka skrev Lars Sund här på samma plats om No Logo, Naomi Kleins bok om den nya ekonomins principer: tillverka billigt i frihandelszonerna, marknadsför häftigt, sälj dyrt (https://www.nytid.fi/ordet01/sund1.
html).
Anna Rotkirch
No Logo får en att ana samband mellan avantgardets öde, livsstilens förrädiskhet, Reagans slopande av anti-trustlagarna och den globala arbetsfördelningen. Den är inget mindre än ett tvärsnitt av hur världen och vi fungerar. En ny Kapitalet, fast nu heter det förstås Branden.
Andra halvan av boken handlar om det Sunds kolumn mest gick in på: arbetsplatsernas påstådda flykt till tredje världen. Klein visar hur det egentligen handlar om företagens flykt från själva idén om en arbetsplats – med anställningskontrakt, arbetstider, sjukförsäkring, pension, och arbetsgivare (hon påpekar att Nikes fabriker på Filippinerna antagligen är det enda stället i världen där man inte ser Nikes logo, utom på skorna förstås. Har någon förresten kollat vad och hur Nokia tillverkar i Kina?). Hon beskriver sedan det nya globala motstånd denna hänsynslöshet sent omsider gett upphov till.
Bokens första halva ger däremot den bästa förklaring jag hittat till varför kulturradikalism blivit så knepigt.
Klein påpekar att 1990-talets marknadsgurun riktade in sig på den politiskt progressiva ungdomen. (Eller var det tvärtom: att den progressiva ungdomen blev reklammakare? No Logo har ju apropå redan utkommit som roman i Viktor Pelevins Generation P, som handlar om hur den ryska intelligentsian lär sig logon och förstår att den gudomliga reklamvärlden är den enda autentiska verkligheten). Coffee shops, Body shop, GAP, Esprit, eller den stora bokkedjan Barnes & Noble har alla ett ekologiskt, intellektuellt skimmer om sig, snygga produkter, feministiska reklamer, svarta modeller, antydd homoerotisk öppenhet… Nyckelorden är två: trendighet (rätt livsstil) och ungdomlighet (eftersom ungdomen kan hitta på nya livsstilar). Det här är så självklart, och känns så urgammalt, att man lätt blundar för den kvalitativa förskjutning som skett.
Visst har det hänt tidigare att någon gjort pengar och mode av t.ex. välspelande unga killar från Liverpool. Men i dag betalar företagen unga för att iaktta andra unga och testa nya produkter på gatorna. Monitoreringen är absolut och alla apar efter varandra: fattiga afroamerikaner klär sig som rika vita seglare, kläddesignern kollar hur de svarta klär sig, den globala medelklassen köper. Reklambudgeterna är mångfaldigt större än på 1980-talet, logona har invaderat de offentliga utrymmena och människors innersta drömmar, och omsättningen trender per år har säkert den också vuxit med flera hundra procent.
Jakten på livsstil har lett till att den sekellånga uppdelningen i borgerlighet och avantgarde brutits. Då fungerar inte de stilmässiga markörerna för konventionell och okonventionell, mainstream och kritisk, vuxen och ung. På så sätt har ungdomen, vars sökanden brukar förverkligas genom en (livs)stil, inga fredade alternativa nischer att ta vägen. Södergran kunde under ett besök i Helsingfors på allvar fråga: Tror ni jag blir lycklig? Skugges generation har vuxit upp med otaliga recept och krav på lyckan. Den kan högst säga: Jag struntar väl i att bli lycklig!, men den attityden finns redan i Diesels reklamer.
Det här betyder ju inte att motstånd eller radikalism är omöjliga. Men nog att motståndets (bokstavliga) estetik automatiskt kommer att kramas till döds av marknaderna. Och att själva livsstilskonceptet borde ifrågasättas.
Sent omsider börjar det gå upp för mig att t.ex. YLE mer eller mindre medvetetet härmar reklamvärlden i profileringen av utbudet. Flödesradion och human interest-journalistiken lever i samma koordinatsystem som företagen: igen är det ”livsstilen” och det ungdomliga som räknas. Hbl satsar på livsstil, och utseendet på den intervjuade ges lika mycket spaltutrymme som det hon har att säga, om inte mera. Porträtten är närgångna, man ska komma personligheten och livsstilen in på porerna.
Radion satsar på livsstil, och medelålders journalister försöker förtvivlat hitta den rätta slängigt-pigga eller fnittrigt cyniska tonfallet. Stackars de på riktigt unga! Strävan efter snabbhet och alltid lika förutsägbar ”spontanitet” brukar härröras till en förändrad tidsuppfattning. Men motviljan mot långsamhet och fördjupning är kanske mera en önskan att leva (det genomsnittliga) tonårslivet, livet ut. Därför är resultatet också så krystat. Det är bara radiostationer som redan var en stark brand i sig själva, som BBC, som vågat hålla emot och vara lugna också mitt på dagen.
Klein är bra på att inringa både hoten och möjligheterna, livsstilshysterins ambivalens. Förstås är det bra att det finns också homosexuella par i såpoperor och Amnestylistor på Body Shop. Jag gläds då den senaste Aku Ankka har en fantastisk story om hur hypersupermegamarket Minimax dumpar priserna och försöker ta över all kommers i Ankeborg. Björnligan ligger givetvis bakom det hela – de har kommit över en maskin som gör varor av luft… Men samtidigt fungerar Walt Disneys egna shops enligt samma dumpa och träng ut-logik som Minimax!
No Logo visar just hur kritik av logona och t.o.m. sällsynt frihet från reklamerna allt mera sker inom den komersiella sektorn. Den enda staden i Nordamerika utan reklamer och företagslogon är staden Celebration i Florida, som är byggd och kontrollerad av Walt Disney. Det betyder förstås att kritiken har sina gränser, försäljningen får aldrig hotas.
Det skulle alltså gälla att återinföra klara gränser för privat och allmänt, kommersiellt och demokratiskt. Det är, vågar jag nu tycka, problematiskt när kända finska författares noveller publiceras av en mejerifirma på tidningars paradsidor. Det är också hemskt att offentliga institutioner självmant kastar sig rakt i famnen på företagen i sin iver att se ut som de och ”nå ungdomen.” Städer säljer sina utrymmen till kommersiella evenemang – och under dem brukar inga motdemonstrationer vara tilllåtna. (Vad gäller här för uthyrningarna av Senatstorget?) Matematikböcker i USA har räkne-exempel om Coke – inte för att de blivit sponsrade, utan för att författarna vill tala om sånt som antas intressera barnen.
Nå, tänker jag, det är bara i USA som statliga institutioner släppt in logona till denna milda grad. Sedan för jag sonen till skolornas och barnträdgårdarnas Baggböle-dag. Det första som syns i parken är en livslevande Ronald McDonald.
Anna Rotkirch
