G8-ledarna är mera intresserade av att ta nya initiativ än av att implementera gamla beslut. Det konstaterar Sir Nicholas Bayne i ett första utkast till Intryck från toppmötet i Genua, som man kan hitta på G8 Information Centres hemsida. (Infocentret och dess G8-forskningsgrupp verkar inom ramen för universitetet i Toronto och har till uppgift att vara ”världens främsta oberoende källa för information, analys och forskning om institutioner, frågeställningar och medlemmar i G7/G8″.)”G8-ledarna fäste uppmärksamhet vid nya initiativ, i Afrika och i fråga om smittosamma sjukdomar, och ignorerade det imponerande arbete, som har gjorts på deras uppmaning, i fråga om IT och förnybara energikällor. Allt för ofta tenderar ledarna att lansera initiativ på basen av allmänna löften och ge uppmaningar till andra, utan att förbinda sig att ge resurser eller fatta konkreta politiska beslut, t.ex. i fråga om handelshinder. Detta leder till att toppmötet fått berättigad kritik från seriösa medborgarorganisationer”, påpekar Bayne.


Baynes rapport är balanserad, d.v.s. inte entydigt ”för” eller ”emot” (och dessutom välskriven!), men när han räknar upp de framsteg som gjordes, t.ex. i fråga om de fattigaste ländernas skuldbörda och handeln med de länderna, återkommer det ofta att G8 nog säger vad andra borde göra, utan att själva förbinda sig till något. T.ex. ifråga om en rapport om multilaterala utvecklingsbanker säger han: ”Rapporten slår fast att bankerna borde fokusera på att minska fattigdomen – inte definierat i detalj – och skärpa sina administrativa procedurer. Tonen är rätt paternalistisk gentemot utvecklingsländerna.”

Mest besviken är Bayne

över att rapporterna om IT och förnyelsebara energikällor fick passera obemärkt:
”Det överlägset mest imponerande dokument som togs upp på mötet var Digital Opportunity Task-Forces (DOT.Force) första rapport”, säger han.
DOT.Force är en grupp som har i uppgift att hjälpa fattiga länder att komma över den växande IT-klyftan. Rapporten fokuserar på ”nio klara och förnuftiga” åtgärdsområden, bland dem:

  • Varje land bör utveckla sin egen IT-strategi, men bör få hjälp med att göra den kompatibel med andras.
  • IT måste bli billigare, och mera lättillgängligt.
  • IT bör föras in i undervisningen på alla nivåer och tas i bruk inom hälsovården och kampen mot aids.
  • Elektronisk handel bör uppmuntras.
  • Speciella åtgärder behövs för att hjälpa de fattigaste länderna och uppmuntra lokala tillämpningar av IT.

”Denna lovvärda ansträngning verkade helt förbises av G8-ledarna, förutom i ett stycke i slutkommunikén. Ingen av ledarna fäste uppmärksamhet vid DOT.Force vid sina presskonferenser. Arbetsgruppen för förnybara energikällor behandlades ännu sämre. Dess rapport delades ut, men presenterades inte, och i kommunikén bara tackar man medlemmarna för deras arbete, utan att ta någon ställning till det. Det verkar som om USA insisterade på att arbetsgruppen skall avvecklas, men orsakerna till det är oklara”, säger Bayne (red:s kurs.).
G8 får nog också beröm, Bayne anser att man på ett tacknämligt sätt, och med allt skäl, har fäst uppmärksamheten vid de fattigaste länderna: ”Det är där globaliseringen skapar de största problemen, likaså är det där som konflikter orsakar det största lidandet”. Konkreta initiativ som han berömmer är skapandet av den globala aids- och hälsofonden och den handlingsplan för Afrika som skall utarbetas inför nästa G8-möte (men han noterar också FN-chefen Kofi Annans kritik: de 9 miljarder mark som utlovats är inte mer än ”en god början” – kampen mot aids kräver 50-70 miljarder per år).
Men ändå: initiativen ”illustrerar toppmötets förmåga att mobilisera till handling på internationell nivå, att kombinera ekonomiska och politiska faktorer och att engagera den privata sektorn, både företag och medborgarorganisationer”, säger Bayne, trots reservationerna.

Det främsta resultatet

av G8-mötet verkar i övrigt vara att en enig press- och kommentatorkår har fördömt våldet på Genuas gator. Våldsamheterna leder till att toppledarna isolerar sig ännu mera från vanligt folk, och att demokratiska stater förvandlas till polisstater, konstateras det.
(Men: ”ingenstans har man sett bilder av de journalister som polisen har slagit så att de tagits in på sjukhus, eller av de kvinnor som slagits gula och blåa under polisförhören”, som Mikko Sihvonen säger i Kansan Uutiset den 26.7).
Nästa G8-möte kommer ju att hållas i en isolerad kanadensisk bergsby. En fördel med det är att värdlandet Kanada begränsar delegationernas storlek till 30 – nu hade t.ex. USA en delegation på 900 personer! Det torde vara lättare för världens ledare att hålla sina ”informella samtal” om man inte är så många. Å andra sidan: I t.ex. USA:s jättedelegation måtte det också ha ingått en hel del människor från ”andra sidan”, de medborgarorganisationer som har en så stor trovärdighet att man faktiskt vill lyssna på dem också (och som åtminstone enligt Paynes rapport var mycket aktiva under toppmötet). Vad händer nu med deras know-how?
Samtidigt stärks kraven på utökade polisbefogenheter, mera vattenkanoner, reseförbud för ”huliganer” – och människors demokratiska rätt att uttrycka sin åsikt försvagas.

Dagens Nyheter

försvarar inte heller våldsverkarna. Men ett försök till att förstå att våld kan förekomma finns i Mats Holmbergs artikel från den 23.7:
Han påpekar att demonstranternas syn på världsfrihandeln som ett hot mot de fattigaste är ”utbredd och uppriktig” och att G8-gruppens recept på våldsfria möten ”bär ofta verklighetsflyktens prägel” – kravet på att fredliga demonstranter måste ta avstånd från våldsverkarna är ett sådant, anser han:
”Den som bevittnade veckoslutets sammandrabbningar i Genua inser förhoppningens ihålighet. Även välartade möten mellan stora demonstrationer och gigantiska polisuppbåd delar upp aktörerna i ett ’vi’ och ett ’de’, vart och ett sammanknutna av starka lojalitetsband.”
”Att ’snälla’ demonstranter exempelvis skulle anmäla sina våldsamma meddemonstranter för polisen är en orimlig tanke. Lika orimlig är tanken att polismän som i okontrollerat ursinne misshandlar aktivister skulle anhållas av sina kolleger.”
Holmberg konstaterar ändå att våldet på gatorna inte föds av en slump: ”Många av våldsverkarna utövade våld i ett genomtänkt politiskt syfte”. Ett av de syftena är: uppmärksamhet. ”Inte ens en marsch med 100 000 medlemmar bevärdigas med särskilt mycket massmedial uppmärksamhet så länge den förlöper fredligt”.

Syftet med våldet

är enligt många inget alls. Våld utövas av huliganer, precis som fotbollsvåld (en jämförelse som bl.a. Antti Vuorenrinne gjort i Demari den 25.7).
Andra hittar förklaringar. T.ex. har nätverket Anti-Fascistisk Aktion i Stockholm gått ut och försvarat kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg i juni (där många AFA-aktivister själva deltog).
”Man kan gå den enkla vägen, högervägen, och reducera händelserna i Göteborg som ligism och vandalism. På det viset förvandlas det hela till en ordningsfråga, en polissak. Tränger man lite djupare in, så ser man dem som ett symtom på arbetarklassens maktlöshet och desperation i ett nyliberalt och elitistiskt samhälle. Makthavarna har redan fjärmat sig så långt att de är onåbara, besluten fattas över människornas huvuden och det finns inget trovärdigt politiskt alternativ”, säger AFA-Stockholm på sin hemsida (texten är också publicerad i svenska Arbetaren nr. 29/01)
”Vänstern måste lägga den moraliska paniken åt sidan och på allvar börja jobba med denna fråga. Det nyliberala samhället genererar våld eftersom det i sig självt är våldsamt, orättvist och undertryckande. Det är så det måste tolkas. Ibland, när tillräckligt många undertryckta kommer samman, uppstår en kollektiv urladdning.” Och vänstern bör inte motarbeta våldet, utan bejaka det, anser AFA:
”Det är normalt att vara pissförbannad på det nyliberala klassamhället som vuxit fram under 90-talet. (…) Människor är trötta på att förtryckas och disciplineras av ett människofientligt samhälle, människor är trötta på att attackeras av en brutal ordningsmakt och då slår man tillbaka. Då är det inte vänsterns uppgift att motarbeta motståndet, tvärtom är det vänsterns uppgift att bejaka det, att bryta den politiska apatin.”
I Sverige har detta mötts med bestörtning, bl.a. har flera organisationer i protest lämnat Nätverket mot rasism, där också AFA är med.

”Bra jobbat, killar!”

På närstående Antifas (= anti-fascistiskt och anti-rasistiskt nätverk) internationella hemsida har reaktionen inte låtit vänta på sig. En arg surfare har skrivit om att ett WTO-möte i Madrid i juni inhiberades, p.g.a. rädslan för upplopp. Mötet hölls i stället över Internet.
”Så mötet hålls, med den planerade agendan, MEN det kommer att vara omöjligt för demonstranter att demonstrera (nu talar jag om de riktiga, fredliga demonstranterna, de som har ett verkligt budskap). (…) BRA JOBBAT, KILLAR! Tack vare de våldsamma huliganerna är möjligheten att hålla RIKTIGA demonstrationer förstörd. AFA och andra har raserat en av demokratins hörnstenar. Är ni nöjda nu?”

Faktum är att två grupper kan vara nöjda: Dels de som vill förhindra medborgaropinionerna från att störa en ”oundviklig” utveckling, dels de som anser att våld är en lätt lösning på svåra problem.

Theresa Norrmén

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.