Nina Söderlund.
I dag känns det som att stå mellan hötapparna då jag, i motsats till många andra, inte vill se dessa former av aktivitet som motpoler eller så att de skulle hota varandra. Samtidigt blir jag också, som Eva Biaudet skriver i Hbl 10.7, sårad av många ungdomars så kritiklösa beundran för folkrörelser (också för dem som inte tycks ta avstånd från våld) och deras ofta helt enögda kritik av partier och politiker.
Men jag vill absolut hårt försvara det folkvälde som kan förverkligas i organisationer där mänskor ges möjlighet att vara aktiva när de har tid och lust, och jag är övertygad om att dessa rörelser kommer att få en allt större roll både lokalt och globalt.
Claes Andersson sa på en partikongress att det inte bara är alla vänsterförbundares rättighet att vara aktiva i folkrörelser utan rentav deras skyldighet. Samma budskap hade Suvi-Anne Siimes på kongressen i juni, fast hon använde andra ord. I själva verket är just detta bland det mest grundläggande för hela Vänsterförbundets existens: slutar dessa nära och ömsesidiga kontakter till folkrörelserna att finnas till, kan partiet lägga sig i malpåsen. Och det finns utan vidare även nu plats för betydligt intensivare kontakter.
De folkrörelser jag vill försvara hotas kanske mest av att de kanske inte klarar av demokratin, att de kan bli språkrör för folk som skriker högst, medan allt färre bryr sig om de svagaste. En uppenbar risk är också tekniken. De globala rörelserna uppkom bl.a. som ett resultat av datatekniken, men samtidigt utesluts allt fler just därför. Inte ens i Finland använder mer än hälften datateknik dagligen och den andra halvan ryms alltså inte med ens i folkrörelserna. I dag blir man ju förvånad om man får ett medlemsbrev hemburet av postiljonen.
Men folkväldet förverkligas också genom partierna där tiotusentals vanliga medborgare i kommunerna försöker se till att folkväldet fungerar också på lokal nivå. De knegar på i fullmäktige, i nämnder och i styrelser, i det närmaste utan ersättning. Man hoppar inte av efter första bästa motgång, man argumenterar och kämpar och många når till slut resultat. Alla råkar också ut för besvikelser. Ett fungerande folkvälde ger alltid plats för olika åsikter, men i media framställs detta nästan alltid som något negativt.
Min hemstad Åbo lider mycket av ”konfliktsyndromet”. I Åbo är man ofta oenig, men det är inte negativt i sig utan tvärtom ett tecken på att folkväldet fungerar, ens i viss mån. Det bevisar också att konflikterna förs fram i dagsljuset, så att de kan debatteras offentligt i tidningsspalter och på gator och torg. Det kallas öppenhet och är en viktig förutsättning för demokratin. Ett samhälle utan konflikter kan i praktiken inte vara demokratiskt.
Det är rätt tröttsamt i längden att som partipolitiker ta emot ständig kritik för att politikerna är ett gäng gangstrar som inte lyssnar på nån och bara driver sina egna intressen. Jag känner otaliga små och stora politiker som sliter sig fördärvade för att förändra världen ens lite, och som lever som de lär. Men dessa uppmärksammas sällan i eftermiddagstidningarna. Åbo Underrättelser däremot har i år presenterat olika beslutsfattare i de små skärgårdskommunerna, det är ett bra sätt att lyfta fram den vanliga mänskan i det demokratiska systemet på lokal nivå.
I en stor stad som Åbo vet nästan ingen vem som sitter i t.ex. hälsovårdsnämnden, som har en miljardbudget. Anonymitet hör inte heller ihop med en fungerande demokrati. Bl.a därför tycker jag inte att kommunsammanslagningar är någon särskilt god idé. I större kommuner blir beslutsfattandet nästan automatiskt mera slutet och det är så lätt att tappa bort sig i nollorna. Fast i höst när alla kommuners budgetluntor enbart görs upp i euro kommer ingen att veta vad som besluts. Det vet många inte annars heller, men nu har man en bra orsak att inte förstå något.
Det ligger alltid i någons intresse att sprida misstro mot politiken och politikerna. Man har lyckats framställa allt som är fint och gott som opolitiskt, allt politiskt som ruttet. De som vill göra karriär och driva egna intressen blir politiker, de som vill allas bästa går med i folkrörelserna. Den här generaliseringen har tyvärr fått fotfäste också bland radikala unga, vilket lett till att de inte nämnvärt syns till där besluten fattas. Där skulle de verkligen behövas och de är också högst antagligt välkomna, alla partier tävlar ju om att få unga i sina led.
Alla vet att ointresset för att rösta i val lett till en politisk högerdominans. Det är lätt att se i vems intresse det ligger att smutskasta det politiska beslutsfattandet, men det är synd att så många, som inte drar någon som helst nytta av det, också gör det. Sen är det förstås mer än sant att särskilt partierna inte förmått bli öppnare, flexiblare eller intressantare än de var för 100 år sen, men det blir ju inte bättre av att alla flyr fältet. Om allt fler väljer folkrörelserna och väljer bort partierna har vi snart en ännu större snedvridning inom beslutsfattandet än vi har nu.
Jag hoppas verkligen att folk inser att man kan vara med i båda, eller åtminstone turvis om tiden inte räcker till. Det ska vara tillåtet också i partierna att ibland ta en paus och ladda batterierna. Fast vi såg ju hur det gick för Esko Aho, men kanske sanningen är att han var ute redan innan han åkte till USA (och innan han avgick som ordförande från Skidförbundet några månader före dopingskandalerna. Tänk så lämpligt och tänk att hans efterträdare inte var en politiker. Det måste ju ha varit en slump, för ingen visste ju något).
Men det finns förstås också ett behov av att svärta ner de allt mäktigare folkrörelserna bl.a. genom att inte tillräckligt klart berätta att våldet i Göteborg nästan helt berodde på de rena rama gangsterligor som följer demonstrationerna hack i häl. I verkligheten upplevde Göteborg två av de största fredliga demonstrationerna i Sverige på tiotals år: den ena mot EU och den andra mot nyliberalismen. Sådant vill åtminstone den borgerliga pressen (eller obundna, som den brukar kalla sig) säkert inte basunera ut, det kan ju få folk att börja tänka.
Jag tänker inte välja hötapp. Jag vill fortsättningsvis vara medlem i folkrörelser, lyssna på dem och inspireras av dem, lära mig av deras sakkunskap och tillsammans med dem driva de frågor jag tycker är viktiga. Samtidigt tänker jag fortsätta att vara aktiv i politiken och försvara den som grunden för vårt folkvälde. Politiken är vanligt folks bästa verktyg mot nyliberalismen, girigheten, orättvisorna, miljöförstörelsen och fattigdomen, men politiken (särskilt den till vänster) klarar sig inte utan folkrörelserna. Vi som tänker ungefär lika har verkligen inte råd att käbbla om vem som har mera rätt att jobba för en bättre värld, det finns jobb åt alla.
Ett exempel på hur folkrörelseaktivister och politiker kan leva i symbios kan man hitta i en artikel i Ny Tid förra hösten. Max von Bonsdorff på KEPA berättade att Sauli Niinistö vägrar lyssna på medborgarorganisationerna då de vill diskutera aktuella och viktiga frågor som är på gång i WTO, Världsbanken eller Internationella valutafonden. Niinistö var/är som finansminister en representant för hela Norden i flera globala organ (vilket finansministrarna i tur och ordning är) och han hade alltså ingen skyldighet att föra en öppen dialog. Samtidigt insåg jag att inte heller parlamenten i de nordiska länderna verkar ha något större inflytande på vad regeringsrepresentanterna håller på med i dessa otroligt mäktiga organ.
Inspirerad av den artikeln föreslog jag att Vänstersocialistiska gruppen i Nordiska Rådet lämnar in ett medlemsförslag om att det till Nordiska Rådets årliga session skall inlämnas en rapport från de nordiska regeringarna om vad de egentligen sysslar med i dessa internationella organisationer. Denna rapport skulle sedan debatteras inför hundratals journalister och Sauli skulle få lov att stå där och försvara sina göranden och låtanden.
Förslaget behandlas just nu inom Rådet och vi får se hur det går då ärendet slutbehandlas i höst. Men jag tycker att det är dags för politikerna att kräva mera makt över de ansiktslösa marknadskrafterna som i verkligheten har både näsa och mun. Och namn och politiska värderingar. Detta har folkrörelserna insett för länge sen, men politikerna har fler och effektivare verktyg. Det gäller bara att sätta igång och använda dem. Det kallas visst politisk vilja.
Nina Söderlund
