Barnen har dömt George W. Bush till två veckors fängelse, läste jag i någon tidning. Barndomstolen ansåg att USA:s president utgör ett allvarligt hot mot barnens framtid i världen. Jag är inte alls förvånad – lika litet som det förvånar att Helsingin Sanomat hade en riktigt bra liten grej om en demonstration som hölls i Helsingfors på USA:s nationaldag. Det har gått ett halvt år sedan Bushadministrationen förlorade valet och tog över tyglarna i världens materiellt sett mäktigaste land. Redan nu är det klart att historiens hjul har börjat snurra bakåt, mot likgiltighet inför de världsomfattande miljöproblemen och en strävan att med militär makt uppnå totalt världsherravälde.Det tog inte mer än två månader förrän Bush hade gjort en helomvändning i fråga om miljöpolitiken. Herrn hade under sin valkampanj gjort ett stort nummer av att USA skall skära ned koldioxidutsläppen från bilism och industri. Redan 1998 höll han ett tal, där han konstaterade att mänsklighetens framtid är hotad om man sölar i de här frågorna. Efter regeringens första sammanträde delade man ut kopior av det talet.


Men i mars meddelade herr Bush att han ”misstagit sig” under kampanjen. Kyotoavtalet, som skall begränsa utsläppen, är egentligen orättvist och ineffektivt och det baserar sig på ofullständig information.
Vad var orsaken till helomvändningen? Ny information? Nejdå, det var det gamla vanliga: pengar.
Konservativa lobbyister meddelade genast, med allt skäl, att de hade vunnit en ”betydande seger”. Bushlägret hade fått mer än två tredjedelar av de miljoner som olje- och gasindistrin donerade till valkampanjerna. Nu var det dags att återgälda det.
Energiministern Spencer Abraham meddelade att USA behöver 1 300 nya kraftverk under de närmaste tjugo åren. De skulle främst drivas med kol, som är billigare och lättare att utnyttja än kärnkraften, vars popularitet rasade efter Harrisburg-olyckan.
Ett annat, och kanske ännu mera tungt vägande skäl till Bushs kappvändning var oron för sjunkande popularitet bland väljarna, säger Harvardforskaren Bill McKidden i New York Review of Books. Om USA begränsade sina utsläpp skulle det, enligt energiministeriet, leda till höjda energipriser. Nu gäller det att se till att ”vi inte åsamkar konsumenterna problem”, som Bush skrev till några av sina förtrogna i senaten.
– Kort sagt: Vi behöver flera kraftverk, flera raffinaderier, flera oljeledningar, konstaterade en rådgivare i Vita huset kort därefter.
Detta är helt enkelt amerikansk politisk realism, säger McKidden. Det har också Al Gore, som under Bill Clintons tid framstod som den stora miljöpolitikern, medgett: Han uppmanade Clinton att släppa ut en del av USA:s strategiska oljereserver på marknaden, för att hålla oljepriset nere. I annat fall kunde Gore ha riskerat att förlora valet. Analysen var korrekt, trots att vi nu vet att Gore hade vunnit, om rösträkningen i Florida hade gjorts någon annanstans än i den ”bananrepublik” som styrs av den nuvarande presidentens bror.
– De minimiåtgärder som krävs för att hindra klimatförändringarna är klart större än de åtgärder som är politiskt möjliga, sade Gore.
En omedelbar effekt av Bushs kappvändning var att balansen mellan republikaner och demokrater i senaten förändrades till demokraternas fördel, när en republikansk senator med miljöintressen bytte läger. Men det ger knappast skäl till något större jubel, dels röstar senatorerna sällan enligt partilinjerna, dels har ingen toppolitiker ännu åtagit sig att omskola USA:s väljarkår.
McKidden konstaterar att det kanske krävs en stor naturkatastrof för att åstadkomma en förändring. Men de nordamerikanska kärnområdena behöver inte lida av konsekvenserna av växthuseffekten – översvämningar som de i Moçambique eller Kina plågar inte USA, virvelstormarna i Centralamerika drabbar inte de amerikanska kuststäderna…
De ekonomiska och vetenskapliga krafterna i samhället borde samverka för att lösa problemen, med samma beslutsamhet som i det s.k. Manhattanprojektet under andra världskriget. Minns ni? Det var ett hemligt forskningsprojekt av enorma proportioner, vars slutresultat var att världen välsignades med atombomben.
Ross Gelbspan, amerikansk Pulitzer-belönad ekonomist, har föreslagit att man skulle införa en liten Tobin-skatt på internationella valutatransaktioner för att finansiera projektet. Men Bill McKidden vågar inte tro på att det lyckas. I de här frågorna är det fåfängt att tro att Bush-regeringen skulle lägga om kursen.
USA:s nuvarande styre verkar inte bry sig mycket om världsopinionen annars heller. På ett halvt år har Bush-administrationen allt mera börjat påminna om Ronald Reagans presidenttid, inte minst för att båda har samma mål: att manifestera USA:s styrka och makt. Därför satsar man på den s.k. nationella säkerheten, vilket naturligtvis innebär militära lösningar på alla konflikter som inte kan ”lösas” med ekonomiska kraftåtgärder.
Nu, i början av 2000-talet, finns det heller ingen som kan utmana USA:s världsherradöme, i motsats till situationen under Reagans tid – låt vara att Sovjetunionen redan då var ekonomiskt och politiskt försvagat. Ett tydligt tecken på det är t.ex. att man kan motivera de kraftigt ökade anslagen till krigsmakten med att det finns individer som Osama bin Laden. Med förlov sagt, och trots att små organisationer kan åstadkomma stor skada, så är Osama ändå bara en saudiarabisk vapenhandlare, utan något större politiskt stöd. En kommission under ledning av försvarsminister Donald Rumsfield konstaterade redan före Bush tillträdde att en Osama ”kan komma åt att skaffa sig satellitvapen” – en till tänderna rustad stormakt har minsann argument.
Sist och slutligen är det fråga om en mentalitetsförändring. Visst fördes det krig litet överallt också under Clintons tid, men huvudvikten låg ändå på ekonomin. Ryggraden i Bush-administrationen består av militärer, militärpolitiker eller herrar som vunnit sina sporrar inom ”underrättelseväsendet”: Vicepresidenten, utrikesministern, biträdande utrikesministern, försvarsministern och hans viceminister, vicepresidentens säkerhetsrådgivare, FN-ambassadören. Och Bushs säkerhetspolitiska rådgivare Condoleeza Rice överträffar självaste Madeleine Albright, Clintons utrikesminister. Enligt henne gjorde Clintonadminstrationen krigsmakten till ”socialarbetare”.
Bakom Bush står en ny byråkratisk kår, till stor del ärvd av pappa Bush. Bland dem finns t.ex. den 80-åriga vapenentusiasten Andrew Marshall, som svarar för ”nya strategiska linjedragningar”, vilket i praktiken innebär anskaffande av rymdlaserkanoner, strategiska bombplan och ubåtar av alla de slag.
USA:s huvudmålsättningar inför G8-mötet i Genua den 20-22.7 verkar vara att stärka sitt världsherravälde och stöda den egna industrins och ekonomins kortsiktiga intressen. Stilenligt nog bor Bush (i likhet med sin värd, Silvio Berlusconi) på ett hangarfartyg som kryssar i Medelhavet! Europa och den övriga världen kan nog inte hoppas på att komma överens om väldigt mycket med denna Texasbo och det konglomerat som står bakom honom.
Den franske ekonomisten Michel Albert säger att det finns flera olika sorters kapitalism. En typ är den ”atlantiska”, en annan den europeiska. Den europeiska kapitalismen kännetecknas av en viss välfärdspolitik, ett visst socialt ansvar och ansvar för världen i stort – hur väl det här sist och slutligen stämmer är i och för sig en intressant fråga.
Enligt min åsikt är det i alla fall klart att USA har slagit in på en väg som ur globalt perspektiv är ohållbar. Nu kunde det vara klokt av Europa att förlita sig på sin olikhet, betona den och verka för ”en annan sorts kapitalism”. Kanske har diskussionen om det redan börjat? Jag tror i alla fall, att även om majoriteten av USA:s befolkning inte kan se längre än näsan är lång, så kunde européerna ha förutsättningar till det.

Övers: TN

Johan von Bonsdorff

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.