Jag tänker uppehålla mig vid lådor i denhär kolumnen. Det beror på att Joel Backström anklagade mig för att gömma mig i en låda i sitt bidrag till Sista ordet i Ny Tid nr. 22/01. I min kolumn Identitetsgrubblerier ett par veckor tidigare hade jag nämligen hävdat att våra sociala identiteter kanske trots allt är viktigare än vår individualitet. Backström säger såhär: ”Det är skrämmande att vara fri och jämlik, för då kan man inte försvinna bakom kollektivet: ansvaret för ens liv ligger på en själv. Man har ingen behändig liten identitetslåda att gömma sig i.”

Om individualismen betyder att människorna inbördes är jämlika och fria, har jag naturligtvis ingenting att invända. Min fråga gäller i stället varför det är omöjligt att tänka sig jämlikhet och frihet samtidigt som vi tänker oss att våra sociala identiteter är minst lika viktiga som vår individualitet.


Låt oss först se vad det betyder att vara individ. Alla individer är olika. Det som ger oss vår personliga identitet är framförallt att vi alla har olika slag av dispositioner och förhållningssätt och olika attityder och att vi alla är präglade av stämningslägen som är typiska för just oss som individer. Dethär betyder att vi vid sidan av vårt abstrakta, ospecifiserade människovärde som fria och jämlika individer också har en i högsta grad personlig identitet. Jag bestrider med andra ord att vi kan göra några hållbara distinktioner mellan identitet och individualitet. Identitet och individualitet går faktiskt in i varandra. Det vore orimligt att föreställa sig att den abstrakta ”fria” och ”jämlika” individen saknade alla former av identitet.
Det som är viktigt för Backströms och min diskussion är att varje individ vid sidan av sin personliga identitet bär på en mängd andra identiteter, vilka alla till sin natur är kollektiva: jag tänker här på sådana ting som familje-, köns-, och yrkesidentitet, språklig, religiös, etnisk, politisk och regional identitet. Dehär kollektiva identiteterna är idag dessutom i många stycken uttryckligen uppbackade av de mänskliga rättigheterna. Gudskelov har människorättsskyddet redan passerat det stadium där enbart den enskilda individens rättigheter tryggades.
Minoritetsrättigheterna är ett ypperligt exempel på det idag (åtminstone i teorin) accepterade skyddet för kollektiva identiteter. Dehär rättigheter ger t.ex. samerna i vårt land argument för att bygga upp ett eget skolväsende, stärka samiskans ställning och trygga de traditionellt samiska näringarna.
Det problem jag försökte formulera gällde varför det bara är den abstrakta (fria och jämlika) individen som vår västerländska civilisation tillmäter ett absolut värde. Den abstraktionen har nämligen inte haft enbart positiva konsekvenser. Vi kan ta de judiska minoriteterna i Europa som ett exempel på vart den franska revolutionens jakobinska individualism ledde. På många håll i Europa hade judarna under århundraden åtnjutit speciella privilegier som gav dem rätt att utöva sin egen religion och sina egna ritualer och att tillämpa sin egen rätt, som i den judiska traditionen både är religiös, etisk och juridisk. I hägnet av de privilegierna kunde de också bevara sin kollektiva judiska identitet.
Vad betydde den individualistiska frälsningsläran för judarna? Jo, att de i princip blev fria och jämlika individer men utan rätt att bevara de institutioner som de själva upplevde som viktiga för bevarandet av sin kollektiva identitet.
I dagens Europa upplever islamiska trosbekännare liknande problem. De ”frigörs” föralldel, men förlorar samtidigt det som de inte vill förlora.
Det finns därför skäl att fråga sig hur det stora individualiseringsprojektet i praktiken genomförts i dagens Europa. Jag tar invandrare och flyktingar som belysande exempel. Frankrike har alltsedan franska revolutionen tillämpat en strikt assimileringspolitik. Landet har gärna tagit emot invandrare och har i det avseendet följt en tämligen liberal linje. Det är lätt att bli fransk medborgare. Till exempel barn till invandrare får mer eller mindre automatiskt franskt medborgarskap. Men det finns ett aber: invandrarna måste bli fransmän, d.v.s. anpassa sig till den franska kollektiva identiteten. Det sker framförallt via skolan, armén och byråkratin.
Jag tycker vi har rätt att ställa frågan om verkligen alla tunisier, algerier och marockaner av hela sitt hjärta är beredda att acceptera att förlora sina gamla kollektiva identiteter bara för att bli fria och jämlika i fransk mening.
Tyskland är i dethär avseendet Frankrikes motsats. Också Tyskland har sedan andra världskriget tagit emot miljontals utlänningar. Deras antal är idag rejält över 7 miljoner. (Frankrike har c. 4 miljoner utlänningar.) Orsaken är delvis den samma som i Frankrikes fall: landet har varit i stort behov av arbetskraft. Men medan Frankrike med alla medel försöker assimilera sina invandrare, försöker Tyskland hålla dem stången. Det är otroligt svårt att bli tysk medborgare: den tyska medborgarskapslagstiftningen bygger på härstamningsprincipen (jus sanguinis, egentligen blodsprincipen). Om du inte är av tysk härstamning, ska du inte gör dig besvär.
Dethär betyder att invandrarna och flyktingarna i Tyskland lever i en ständig oro för att förlora sitt uppehållstillstånd och sitt arbetstillstånd. De tvångsassimileras föralldel inte, men de tvingas i stället ut i marginalerna. De utdefinieras.
Också den finländska medborgarskapslagen bygger i likhet med den tyska på härstamningsprincipen. Det är blodsbanden som är de viktiga då medborgarskapsfrågan avgörs. Men eftersom Finland tillsvidare inte haft behov av arbetskraft, har tillströmningen av invandrare varit minimal; de facto den lägsta i hela Västeuropa. Invandrarna utgör ungefär 1,5 % av befolkningen (under 100 000), men också denna lilla befolkningsgrupp lever i ständig ängslan för att tvingas lämna landet när myndigheterna så besluter.
De ädla frihets- och jämlikhetsideal som vår västerländska civilisation stoltserar med är i praktiken ofta enbart en chimär. Friheten och jämlikheten gäller i praktiken bara de egna medborgarna och sällan förverkligas de ens för dem.
Vore det därför inte ”mänskligare” att öppet erkänna de kollektiva identiteternas betydelse än att antingen tillintetgöra dem (som i Frankrike) eller att marginalisera dem (som i Tyskland och Finland)? Om vi skulle lära oss att tillmäta de kollektiva identiteterna deras rätta värde, skulle vi sträva till att stärka dem i stället för att försvaga dem. Jag förmodar att också friheten och jämlikheten skulle må bättre av en sådan mindre individualistisk syn på de båda begreppen.
Det är egentligen rätt paradoxalt att våra västerländska jämlikhets- och frihetsideal gjort oss intoleranta. Vi godkänner bara den högst abstrakta uppfattning om frihet och jämlikhet som vi själva – utgående från våra ideologiska och filosofiska traditioner – förfäktar. De som har en annan uppfattning om vad friheten och jämlikheten innebär betraktar vi som ociviliserade.
Till Joel Backström vill jag slutligen bara säga att vi alla (även de mest extrema individualisterna) tyvärr är hänvisade till att bo i någon låda, helst förstås med möjlighet att vid behov hoppa in i också andra lådor. Också den personliga identiteten (det mest individuella och icke-kollektiva identitet vi har) är i verkligheten en låda. Vi kan inte på rationella grunder och på basen av fria val välja vilka dispositioner, förhållningssätt och attityder vi har och än mindre kan vi fritt och jämlikt välja de stämningslägen som präglar hela vårt liv.
De kollektiva identiteterna kan kanske utplånas eller utdefinieras i frihetens och jämlikhetens namn. Det som vi lär oss av historien är att de som är starka alltid misstrott grupper, folk och minoriteter som velat hävda sin egenart. Idag misstror vi i västvärlden dem som inte utan motstånd godtar den människo- och samhällsbild som är vår.
Men vilken rätt har vi att avgöra vilka lådor man får gömma sig i och vilka lådor man borde undvika?

Lars D. Eriksson

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.