I det nya nätverkssamhället är de som agerar nätverk, inte individer eller institutioner. Och vem är det då man skall ställa till svars?
Johanna Parikka Altenstedt kommenterar sommarens toppmöten och protesterna mot dem med hjälp av Manuel Castells och Noam Chomskysteorier.

Sommarens toppmöten och de upplopp och demonstrationer som de gav upphov till är ett konkret exempel på det nätverkssamhälle som sociologen Manuel Castells skriver om. Enligt honom är informationen råvaran i det nya ekonomiska systemet. Den nya tekniken, som internet, utvecklas i akt och mening att behandla information. Samhället omorganiseras, från traditionella hierarkier till en smidig nätverkslogik, där alla företag och institutioner är föränderliga och flexibla när informationsläget så kräver. Subjekten är alltså inte längre institutioner eller individer, utan nätverk.

Om man tillämpar Castells teorier på t.ex. upploppen i Göteborg i juni, är det klart att aktörerna bestod av nätverk. I EU-toppmötet deltog makthavare med USA:s president i spetsen. På andra sidan av polismuren kunde man se ett meganätverk bestående av flera olika nätverk av demonstranter, vars gemensamma nämnare var att de kritiserade de värderingar och arbetssätt som nätverket på den andra sidan står för.
Castells hävdar att de nya nätverken, bland dem polisen, är ”smidiga” och ”föränderliga” allt efter vad situationen kräver. I Göteborg sade polisen på egen hand upp hela Schengen-avtalet genom att utvisa finländare per flyg, stoppa danskar vid gränsen och genom att göra razzior i bussar från EU-länder både på väg in och ut ur landet.
Grundpelaren i det moderna västerländska samhället är idén om parlamentarisk demokrati. Enligt Adam Smiths definition innebär demokrati alla människors lika värde som juridiska personer, liksom varje människas lika rättigheter – och möjligheter – att delta i och påverka politiken. Massmedierna och de självständiga domstolarna har haft en nyckelroll i att upprätthålla den parlamentariska demokratin. Ännu på 1800-talet kunde parlamenten i England och Tyskland stifta hemliga lagar som pressen inte fick berätta om, men sedan dess har det varit självklart att medborgarna måste få kännedom om beslut som berör dem, och ha rätt att delta i den debatt som föregår besluten.
Den amerikanska professorn Noam Chomsky har sedan 60-talet kritiserat USA och dess skenheliga politik. Han har analyserat USA:s politik i Asien, det politiska språkbruket och kopplingarna mellan politiker och medier. Under årens lopp har Chomsky blivit en uppskattad, men besvärlig kritiker, som bl.a. har fördömt ex-utrikesminister Henry Kissinger och hans hemliga nätverk. I likhet med Castells ser Chomsky tecken på att ett nätverkssamhälle är i antågande, men han ser också stora faror i det. Han beskriver elitnätverken som allianser för de rika och makthungriga, medan Castells snarare ser nätverkandet som en deterministisk utveckling, en naturlag.
Chomsky har beskrivit hur den politiska makten under 1900-talet har gett uttrycken ”demokrati” och ”frihet” en ny innebörd. Speciellt USA:s utrikespolitik är vilseledande, dess enda målsättning är att trygga USA:s makt. Enligt Chomsky definierar de amerikanska politiska och ekonomiska maktkorporationerna begreppet ”demokrati” enbart som att de själva har fria händer att fatta och verkställa sina egna beslut.
Företrädarna för korporationerna identifierar sig inte längre med medborgarna, utan med företrädare för andra korporationer. Ett bra exempel på det är cigarrettfabrikanten Philip Morris, som nyligen gjorde en rapport för de tjeckiska myndigheterna. Där poängterades de goda sidorna med rökning, som t.ex. att rökare i regel dör vid mycket yngre ålder än icke-rökare, vilket gör att staten sparar stora pengar på pensioner, bostadsstöd och sjukvård. Philip Morris tvingades be om ursäkt för sin skamlösa rapport, men i ljuset av Chomskys teorier förstår man hur den kunde komma till; den tjeckiska statens pengar ses inte som alla invånares gemensamma egendom, utan som makthavarnas privategendom, och den bör inte förslösas på folket.
Chomskys tolkning är alltså att makt kan köpas för pengar. Enligt den logiken är ”frihet” och framför allt, marknadsekonomi – den fria marknaden – i själva verket ett forum för den som vill skaffa sig makt. I marknadsekonomin är priset den avgörande faktorn, så den fattiga har svårt att få sin röst hörd. Detta syns också i pressens förändrade roll: Alternativa analyser, kritik och oberoende nyhetsförmedling får ge vika för de stora mediehusens produkttänkande. Också i Europa går utvecklingen i den riktningen – samma koncern producerar musik, film, tidningar, nyheter, ibland också leksaker för hamburgerbarer, eller en ny premiärminister. Också inom andra samhällsområden kan man se en liknande ”utveckling mot frihet”. Avregleringen av valutamarknaden under 80-talet har internationaliserat hela penningekonomin så, att Finlands Bank eller den svenska Riksbanken numera bara är små aktörer i sina egna länder. Pensionsreformen, som man redan har genomfört i Sverige och som man diskuterar i Finland, innebär en maktöverföring, då offentliga pensionsmedel överförs till privata banker och investeringsfonder.
Upprorsmakarna i Göteborg har kritiserats för att de ”inte verkar inom demokratins ramar”. Men om man studerar saken närmare är det klart att det inte längre finns logiska påverkningsmöjligheter inom ramen för parlamentarismen. När politikerna har överfört makten till dem som har kapital kan inga omröstningar eller val längre återföra makten eller skattemedlen tillbaka till folket. Demonstranterna har alltså fattat det som t.ex. många journalister ännu inte har begripit. Chomsky har för sin del för länge sedan insett farorna med nätverk och ”flexibla strukturer”, vars maktutövande alltid är namnlöst och avhängigt av situationen.
Demokratin borde enligt honom definieras innehållsmässigt, d.v.s. vilka möjligheter medborgaren har att påverka sitt eget liv. ”Ett samhälle kan uppfylla de formella kraven på en demokrati, trots att det inte alls är demokratiskt. Man röstade också i Sovjetunionen.” (Ur Secrets, Lies and Democracy, David Barsamians intervjuer med Chomsky, Odonian Press, 1994)
I globaliseringsdebatten ser de styrande nätverken ofta demokratin som en ritual. Medierna följer noggrant med allmänna val, och man sänder valobservatörer till platser som Vitryssland, Kosovo och Bosnien för att övervaka att procedurerna förlöper korrekt.
Hur valkampanjerna har genomförts, vem som får kandidera, eller vilken sorts politik vinnarna utövar väcker i regel inget intresse.
Det kan hämna sig att förhålla sig allt för likgiltigt till demokratins innehåll.
Frihetsberusning och horisontella nätverk ökar inte nödvändigtvis medborgarnas möjligheter att påverka sina egna liv och sin framtid.
Ett annat scenario är att lagarna blir relativa, domsluten prissatta och politikerna befriade från sitt ansvar, för vem kan bära något ansvar när aktören är ett nätverk?

Övers: TN

P.S: Idag talas det ofta om ”nationernas” Europa – med betydelsen att EU är en juridisk ram för alla möjliga folk – men inte ”staternas Europa”, vilket logiskt måste leda till att alla konventioner som skrivits under av stater långsamt slås ut (precis som EU-trupperna inte står under statlig kontroll). Ett nätverk kommer ju inte att kontrollera vilka stater medlemmarna representerar när det ser sig självt som ett subjekt.