Att sätta Oldham på kartan

Duncan rattar sin röda Honda Civic genom Oldhams gator. Stadsbilden präglas av så kallade two-down-two-up-houses, enkla tvåvåningshus med egen ingång mot gatan som byggdes åt industriarbetarna under det tidiga 1960-talet. Här utspelades för lite mer än två månader sedan scener som kablades ut över hela världen. Frustrerade asiatiska ungdomar i nedslitna arbetarkvarter gick ut på gatorna och stred mot kravallutrustad polis. De värsta raskravallerna på tjugo år, recenserade media. Den lilla industriarbetarstaden Oldham i nordvästra England hamnade på kartan.
Motsättningarna är alltjämt närvarande. Nästföljande kväll utbryter nya bråk mellan polis och asiatiska ungdomar som tröttnat på omotiverade kroppsvisiteringar och trakasserier.

Vi lämnar den pakistanskt dominerade stadsdelen Glodwick bakom oss, åker mot det bangladeshiska området Westwood och sedan vidare ut mot de vita ytterområdena.
Duncan är i femtioårsåldern. Han arbetade i textilindustrin tills för tjugo år sedan. Liksom hans föräldrar före honom. Han säger sig inte sakna den gamla tiden. Men textilindustrin var hans livs enda fasta jobb. Idag går han från krog till krog, ömsom för arbete, ömsom för att ta sig några pint lager och sin brunröda, vedervärdigt söta Sherry.

Segregation i system

Oldham ligger i det pärlband av industristäder som löper över nordvästra England i området mellan Lancashire och Yorkshire. Liksom många andra städer i området har Oldham en betydande arbetslöshet och nyfattigdom. När kolgruvorna stängde i slutet av 1950-talet var några hundra väverier och ett par tekniska fabriker allt som fanns kvar. Thatchers brutala politik tog kål på det sista av industrier och arbetstillfällen.
Kvar är utrymda fabrikslokaler och importerad utländsk arbetskraft. Av Oldhams
219 000 invånare är 24 600 av asiatiskt ursprung. Merparten är från Pakistan och Bangladesh och det är i dessa grupper arbetslösheten och fattigdomen är som störst. 25 procent av bangladesharna saknar arbete, 16 procent av pakistanierna. Den vita arbetarklassen har kämpat sig ut till förorterna, medan asiaterna bor kvar i de gamla nedgångna huslängorna i Oldhams centrum som fabriksägarna en gång lät upprätta åt fabriksarbetarnas familjer.
En omfattande diskriminering i boende och ekonomiska ojämlikheter har resulterat i något som bara går att beteckna som etnisk rensning. Bangladesharna bor i Westwood, pakistanierna i Glodwick.
Den kommunala bostadspolitiken har utpekats som rasistisk vid flera tillfällen. Vita Oldhamsbor har fått förtur till vita ”bättre” områden. 1991 kritiserades den segregerande politiken i skarpa ordalag i en undersökning från den statliga Rasjämlikhetskommissionen. Men inget har skett. Pengar pumpas in i de fattiga områdena, men de positiva resultaten har uteblivit.
Med boendesegregationen kommer en segregation i utbildning. De unga som växer upp i Oldham går ofta i etniskt rensade skolor och bristen på möten mellan olika kulturer ger näring åt rykten och fördomar.

Fördomar och rykten

Den strukturellt rasistiska fördelning av bostäder, arbeten och kommunal service skapar en socioekonomisk grund för en till synes oöverbyggbar klyfta mellan vita och asiater. En klyfta som bara vidgats med de senaste årtiondenas massarbetslöshet och sociala nedrustning. Man skulle utan att överdriva kunna säga att Oldham har alla de strukturella för-utsättningarna för konflikter mellan olika stadsdelar och därmed också konflikter mellan folkgrupper.
Antalet rasistiska attacker i Oldham är också bland de högsta i Storbritannien.
Under hela våren hade konflikterna i Oldham successivt accelererat. Skulden läggs på en omdömeslös brittisk press och utomstående organiserade nazistiska grupperingar som ökat sin närvaro i området.
I januari släppte Oldhams polischef Eric Hewitt statistik som visade att merparten av de brott som registrerades som rasistiska begicks av asiater mot vita. Rapporten baserades på anmälningar till polisen och den kritiserades från forskarhåll som menade att siffrorna snarare var ett bevis för de asiatiska områdenas bristande förtroende för den lokala poliskåren. Den kontroversiella statistiken togs trots tveksamheterna upp av den lokala tidningen Oldham Chronicle som startade en mindre kampanj kring asiatiska attacker mot vita. För Duncan och hans vita vänner blev hörsägen och rykten officiell sanning. Hos dem som bor i Glodwick och Westwood växte misstron mot myndigheterna och känslan av frustration och utanförskap.
Uppmärksamheten kring det rasistiska våldet väckte nytt liv i fascistiska British national party, BNP, som arrangerade en demonstration utanför polishuset. Demonstrationen skulle bli den första av flera rasistiska möten och marscher i Oldham den här våren.

Myten om no-go areas

När radiokanalen BBC 4 avslöjade att asiatiska ungdomar skapat zoner förbjudna för vita i vissa delar av Oldham, så kallade no-go areas, blev asiatiska rasattacker mot vita en nationell fråga. Historien om dessa no-go areas hade växt fram som ett rykte bland ungdomar i staden och tagits upp av Oldham Chronicle, men avfärdades bestämt av invånarna i de utpekade områdena.
De förbjudna zonerna och de asiatiska ungdomarnas rasistiska attacker mot vita blev hett nyhetsstoff i den brittiska tabloidpressen. Det talades om graffiti och affischer som varnade vita för att beträda asiatiska områden. Kvällstidningen Mail on Sunday uppmanande vita att inte beträda de asiatiska områdena med rubriker som ”Whites beware”. Men några affischer eller graffitis kunde aldrig visas upp.
Den 21 april misshandlades den 76-årige pensionären och krigsveteranen Walter Chamberlain brutalt av tre ungdomar med asiatiskt ursprung. Bilden på Chamberlains sönderslagna ansikte visades upp i tidningar och TV-sändningar över hela Storbritannien och togs som ett slutgiltigt bevis för existensen av no-go areas och rasistiska attacker mot vita.
Att Chamberlain misshandlades i ett ingenmansland en bra bit bort från de områden som utpekats som no-go areas och att han själv och hans familj upprepade att de inte såg några rasistiska motiv bakom brottet spelade ingen roll.
Rasister från hela landet reste till Oldham för att försvara den ”vita rasen” mot asiatiska attacker. Varje lördag stod National front och delade ut flygblad till förbipasserande i centrala Oldham. Medan media skrev om no-go areas för vita och asiatiska rasattacker utsattes de asiatiska områdena för upprepade attacker av tillresta och icke tillresta rasister samt rasistiska fotbollshuliganer.
När de asiatiska ungdomarna slutligen tog sig rätten att försvara sina områden och slå tillbaka de rasistiska attackerna blev de stående mot kravallutrustad polis. Samma polis som inte lyckats försvara dem mot rasisternas attacker. Sista helgen i maj brann Oldhams gator.
Sedan dess har konflikthärdarna spridit sig som en löpeld över England.

Medierna under all kritik

Arun Kindnani, utredare vid Institute for race relations i London, har analyserat mediabevakningen av de händelser som ledde fram till kravallerna den 26 maj och han är mycket kritisk.
– Stora delar av medias bevakning var under all kritik. Man förvandlade rykten och fördomar till fakta och bidrog till att skapa en rasistisk stämning i Oldham, säger Kindnani som också vill lägga delar av ansvaret på de politiska partierna som i årets valrörelse valde att spela på de rasistiska känslorna.
Andra menar att kravallerna i Oldham var resultatet av en ny lyckad strategi från den lilla nazistiska grupperingen National front. Tony Robinson på den antifascistiska tidningen Searchlight menar att strategin har använts i flera städer efter Oldham där liknande kravaller blossat upp.
– National fronts strategi är att först starta ett rykte om att de ska ha en demonstration. Det gör de genom att ansöka om tillstånd för en demonstration. Varje vecka, men i olika städer, förklarar han.
Ansökan nekas automatiskt, men skapar en stämning i stan om att något är på gång. Media skriver om att ansökan om demonstrationstillstånd inte beviljats och National front säger att de ska vara i stan även om någon demonstration inte blir av. Ett mindre antal medlemmar åker till stan, de attackerar en eller två personer, för att sedan försvinna från scenen.
Asiatiska ungdomar springer ut på gatorna för att försvara sina områden mot rasistiska attacker och möts av kravallpolis.
– Kravallpolisen kommer för att de ser ett stort antal asiater ute på gatorna, sedan har du en natt av slagsmål mellan polis och asiater. Medlemmarna ur National front kan vara hemma framför TV:n och se vad som händer, fortsätter Robinson.
På så vis kan en mycket liten organisation som National front se betydligt mycket större ut och åsamka mycket större skada.

Politisk seger för ytterhögern

Kravallerna i Oldham har många förlorare, men det finns också vinnare: Nick Griffin, ordförande för BNP som veckorna efter kravallerna fick 12 000 röster i Oldham. Det bästa resultatet för ett fascistiskt parti i Storbritannien någonsin. Griffin, som själv ställde upp som kandidat i en av valkretsarna, fick 16,4 procent av rösterna. I en annan valkrets fick BNP 11,2 procent och i vissa vita områden lade över hälften sin röst på BNP. Nästa år är det kommunalval i flera städer i nordvästra England, däribland Oldham. Och Griffin och hans parti hoppas på ytterligare framgångar och ett slutgiltigt politiskt genombrott.
Min guide för dagen valde dock den andra protestvägen. Duncan har röstat på Labour i hela sitt liv. Liksom hans föräldrar före honom. I år valde han att stanna hemma. Andra i hans bekantskapskrets valde BNP. Och hade Duncan vetat att så många skulle lägga sin röst på fascisterna, ja då hade han också gjort det, berättar han.
Men nästa år får han en ny chans.
Och han ska ta den.