Måtte både Gud och Allah bespara oss från ett krig mellan ”oss” och ”dem” i kölvattnet av terrorattackerna mot USA. Jag vet naturligtvis inte vad som hänt efter skrivande stund, men i just denna stund ser det till och med lovande ut. Efter att president Bush tagit tillbaka sina ord om något slags korståg som skulle vara sanktionerat av Gud själv och premiärminister Berlusconi varit tvungen att äta upp sitt klavertramp om den västerländska kulturen som överlägsen i förhållande till den islamiska kulturen, och om man räknar bort en del oöverlagda hot som ”vanligt” folk riktat mot muslimska sammanslutningar, ser det rentav ut som om en mental förändring ägt rum. Västerlandet av i dag är så gott som helt renons på vi-anda och någon kollektiv eufori över att representera en överlägsen kultur syns det lyckligtvis inte många spår av.Västerlänningen börjar lära sig att relativisera sig själv, att se sig som en del av ett större sammanhang där västerlandet inte spelar en så stor roll som det i sin hybris föreställt sig att det gör. Det verkar som om västerlänningen småningom börjar mentalt förbereda sig på att den amerikanska och europeiska kulturen och livsstilen sätts in i sina rätta proportioner på den globala skalan, som en relativt liten och icke-dominerande del av ett nätverk av större och mindre kulturer. Då den dominanta västerländska kulturen relativiserats och satts in i sina proportioner har den också bättre förutsättningar att bidra med de bästa bitarna av sin egen ackumulerade kunskap och vishet. Det kan mycket väl visa sig att det efter att all skadegörelse som bottnat i maktbruk skalats bort är det kritiska och reflexiva, antiauktoritära tänkandet som kvarstår som den västerländska kulturens bästa bidrag till andra kulturer, även om det bidraget på sina håll kan uppfattas som nog så provokativt.

Kanske finns det en djup fråga som går före den diskursiva analysen av politiska och ekonomiska strukturer, och de koder som överskrider kulturella och religiösa gränslinjer. Det är nämligen själva främlingskapet som verkar vara det svåraste av allt att bemöta. Vem är den andre? Vem är det jag möter när jag möter den andre? Hur ser främlingen inom mig själv ut? Har jag mött honom?
Frågorna är omöjliga att ge ett direkt svar på. ”Den andre” är en fiktion som inte motsvaras av någon substantialiserad essens hos den andra människan, eller hos mig själv. Det enda som är säkert är att främlingen finns, som någon som är både radikalt annorlunda än och lik mig själv, eller det som jag i min självbild föreställer mig att jag är. Det som människor föreställer sig att de är i kraft av den självbild de konstruerar kallas ibland identitet.
Dikotomin mellan ”vi” och ”de” är den mest fundamentala mekanism med vilken man utlokaliserar främlingen ur sig själv. Den outhärdliga, obärbara främlingen inom en själv sätts på den andra människan och blir till hennes sak att bära. Därmed blir den andra människan också en fiktion, en fiktionaliserad varelse som bär på allt vad jag projicerar på henne och som jag till råga på allt anser mig ha rätt att ställa till svars för de egenskaper som projektionen sätter på henne. Den andre förvandlas till en bild som mina egna bilder ristar sig in i och som lägger sig som en skymmande slöja över mitt eget illegitima behov av att definiera den andre som mindervärdig, som någon som tar över min egen smuts och samtidigt utpekas som källan till den.
Varje människa gör sig bilder av andra människor. I en viss utsträckning är det helt naturlig att så sker, eftersom den andre som sådan är onåbar och inte någonting som det skulle vara möjligt att besitta. Men när fiktionerna börjar löpa amok i en omedvetenhet om vilken makt de utövar blir de farliga. När fiktioner tanklöst blandas ihop med verklighet och andra människor reduceras till bilder i vår sinnevärld exploderar det, om inte i konkreta bombers form så i varje fall som en outhärdlig latent spänning människor emellan.
Det är i grund och botten skräcken för främlingen som föder fiktionaliseringen av den andre. Det är inte medierna som gör det, även om medierna kan stärka fiktionaliseringen genom att skapa en illusion av att mottagaren befinner sig mitt i händelsernas centrum trots att fiktionens betryggande distansering hela tiden fungerar som räddningsplanka. Det är inte heller cyberrymden som framkallar fiktionaliseringen, även om den virtuella verkligheten kan stärka den genom att framställa verkliga människor som om de vore fiktiva.
För att konfronteras med fiktionaliseringen av den andre och göra sig en insikt om vilken makt och vilket spratt den människor emellan spelar, behöver man inte gå så långt som till konfrontationen mellan två olika kulturer. Också mellan de näraste och käraste kan samma ömsesidiga fiktioner om den andres beskaffenhet bollas fram och tillbaka i all oändlighet. Människor som har gemensam arbetsplats kan år efter år gå till jobbet med samma gamla fiktioner om hurudan arbetskamraten är, utan att någonsin ens fråga sig om fiktionerna står i någon relation till den verkliga person som gömmer sig bakom dem.
Om man rensar bort det bålverk av fiktioner som omger den andre träder inte den andres egentliga kärna fram. För den finns inte – den är också en fiktion. Det enda man har gjort är att skyffla undan en del av de hinder som står i vägen för ett autentiskt möte som kan äga rum eller låta bli att göra det. Att låta sin egen fiktionalisering av den andre vittra sönder inifrån öppnar samtidigt vägen till större självkännedom: det är en uppgörelse med den främling inom en själv som man ständigt lever med. Men det är svårt, oerhört svårt – det går inte att plötsligt en dag bara vara utan alla de bilder som man gjort sig av den andre. Bilderna har på ett förrädiskt sätt redan blivit en del av ens egen identitet.
Var vill jag landa med detta resonemang? I ett moraliskt fundament: sättet på vilket den andre fiktionaliseras är den djupaste av alla etiska frågor. Den befinner sig i skärningspunkten mellan allmän etik, individual- och socialpsykologi, privata känslor, kultur, samhälle, livsåskådning och religion. Den är också en förutsättning för politiken och ekonomin: det kan inte finnas ett politiskt handlingsprogram eller en ekonomisk ordning som inte bygger på ett hållbart förhållningssätt till den andre.
I praktiken är dilemmat stort: hur skall man närma sig människor som fullt och fast tror att de själva är innehavare av den enda sanningen och att det ger dem rätt till vad som helst? Och låta bli att tro att man har en bättre sanning att komma med och ändå komma med den?

Mikael Kosk

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.