Inom politiken finns i dag många paradoxer som man måste leva med. Till dem hör att dras mellan att hävda sin egen åsikt in i det sista eller att bidra konstruktivt till att slutresultatet är drägligare än om man låter alla andra ensamma bestämma. För otroligt många verkar det förstnämnda vara en politikers viktigaste egenskap: att aldrig aldrig avstå från sin egen åsikt. Ibland undrar jag varifrån denna kompromisslöshet härstammar. Har det att göra med händelserna 1918 eller vinterkriget eller är det för att det här i Finland är så kallt och mörkt? Kanske begreppet ”katajainen kansa” beskriver något. Vad är det för fint med att till vilket pris som helst vara envis som synden?

Ett av de mest återkommande diskussionsämnena då man som lokalpolitiker står på gator och torg eller möter folk i största allmänhet är den politiska gruppdisciplinen. Nästan alla hatar den, unga som gamla. Enligt en undersökning som utfördes av Åbo Akademi för något år sedan upplevde Vänsterförbundets fullmäktigeledamöter att de hade de största möjligheterna att påverka sin egen grupps politiska val. Många förvånades över denna uppgift, eftersom de flesta fortfarande tycks tro att hela vänstern är höjden av centralstyrning. Socialdemokraterna har ju gruppdisciplinen inbyggd i sin ideologi, men det har Vänsterförbundet aldrig haft. Regeringssamarbetet förutsätter förstås spelregler, men på lokal nivå är bindande gruppbeslut inom Vänsterförbundet närmast förbjudna.

Men varför har mänskor i allmänhet så svårt att acceptera gruppbeslut? Varför har avskyn för partierna och det s.k. ”partiväldet” blivit så stort i Finland? Det var kanske så också under 1960 och -70 talen, då det verkligen fanns en politisk gruppdisciplin som i dag skulle vara helt otänkbar. Men det är ibland svårt för mig att förstå varför så många tror att det politiska livet skulle skilja sig nämnvärt från vardagslivet.
Om en familj är oense om vad man skall göra på söndagen tillsammans och ingen ger efter slutar det med att alla stannar hemma i sitt eget hörn och surar. I livets alla tänkbara skeden brukar kompromisser och diskussioner höra till vardagen, så naturligtvis också inom politiken. Men för många s.k. vanliga medborgare är det viktigt att de som fattar beslut utgår från sitt eget samvete och därmed basta. Men varför tror man att de som fattar politiska beslut gör klokare val om de inte hör på någon annans argument, utan bara följer sitt eget samvete antingen det sen bär eller brister?

I de flesta politiskt sammansatta grupper, allt från regering till små arbetsgrupper på lokal nivå, förekommer ett slags terrorbalans som för en utomstående är svår att greppa och förstå. Den går ut på att de stora dikterar och de mindre antingen håller tyst och finner sig, eller tar till alla möjliga metoder för att med list, hot eller allmän vänlighet ens få lite inflytande på beslutet.

Ofta får man höra att ”varför reserverade du dig inte” och det pågår en ständig diskussion om varför inte fler röstar emot regeringens förslag i riksdagen. Att reservera sig stup i kvarten hör enligt mitt tycke till det dummaste man som politiker kan syssla med och åtminstone i Åbo är det närmast den politiska högern som profilerar sig med sådant. Jag ser också detta som ett uttryck för behovet av att ännu en gång visa att man stått för sin åsikt ända till det bittra slutet, fast slaget var förlorat för länge sen. Juridiskt sett är reservationer fullkomligt onödiga eftersom omröstningen räcker som bevis för att man tyckt annorlunda.

I politiken är det viktigt att notera när en situation är allvarlig. Man skall förhålla sig seriöst till de rätta frågorna. I Åbo har den senaste tiden nästa års budget blivit en stridsfråga av en art som man inte sett på länge. Det som förundrat många är de grönas fullkomliga linjelöshet i fråga om de verkligt viktiga sakerna. Medierna har roat sig med att noggrannt studera vad de gröna sysslar med och det har varit lätt att få dem att verka som ett gäng virrhjärnor utan varken mål eller mening i sin politik. Då alla omröstningar i Åbo brukar sluta 8-7 har det lett till stor förvirring i flera veckor att de grönas representanter bytt läger varannan vecka i samma omröstningar. Den ordinarie har tyckt si och suppleanten så om jättestora frågor inom social- och hälsovård och skolväsende. Och till råga på allt har några dessutom lagt ner sin röst i avgörande omröstningar.
Dels är jag förstås jättebesviken på att de gröna så ofta till slut väljer den borgerliga sidan, dels tycker jag det är synd att de gröna inte kan använda sin styrka bättre i de många frågor där vi tycker lika. Jag är lika mån som de att värna om var och ens frihet att tänka och handla själv, men nånstans går gränsen om man verkligen som politisk gruppering vill uppnå resultat. Jag tror de gröna helt enkelt är så livrädda för begreppet ”gruppdisciplin” att de gått till en annan ytterlighet, som är minst lika dålig. Man kan inte i evighet upprepa att man står ovanför det politiska spelet då man själv sitter mitt i det.
Den springande punkten handlar om förtroende: När mänskor i en grupp har förtroende för varann, vågar säga sin åsikt och känner sig trygga i gruppen, brukar behovet av att profilera sig själv minska. Då har man råd att ibland avstå från sin egen åsikt, särskilt om det inte handlar om någon direkt samvetsfråga.

I vår fullmäktigegrupp i Åbo har de tio år som förflutit sedan Vänsterförbundets grundande varit rena rama skolningen i att med hjälp av sin politiska tyngd kunna få igenom viktiga frågor utan någon som helst gruppdisciplin. I början var det flera som var så överlyckliga över att äntligen slippa den förhatliga gruppdisciplinen att de röstade tvärtemot allt och alla, bara för att få uppleva lyckostunder som hade fråntagits dem under tiotals år i politiken därförinnan. Men med tiden slutade det vara roligt att rösta emot då ingen brydde sig om det. Fast helt obemärkt passerar det inte när någon röstar annorlunda: de mördande blickarna från sossegrannarna är garanterade, men det ser närmast humoristiskt ut.

Numera har det blivit så att medan både socialdemokraterna, de gröna och högern breder ut sin interna oenighet om det mesta, sitter vi längst till vänster uttråkade och hör på deras käbbel. Från att förut både ha talat, skrivit och röstat som en berusad flock sidensvansar, är vi i dag en rätt sammansvetsad grupp på tio helt olika personer som frivilligt brukar gå in för att rösta lika, åtminstone i viktiga frågor.

I mindre frågor är vi sen glatt rödgröna, hälften röstar för och andra hälften mot. Men när det riktigt gäller och vi skall försvara välfärden och de utslagna och fattiga i praktiken, ja då sluter vi leden. Gör vi inte det kan vi lika bra sluta. Men det kräver flera år av övning i att lyssna på varann och erkänna att andra kan veta bättre, och att turvis ge efter lite. Att be om ursäkt om man varit orättvis. De som inte klarar av detta brukar sluta ganska snart. I vänsterkretsar är det fortfarande lyckligtvis vanligt att betona långsiktigheten i politiken, och det är en del av vänsterns identitet att inte ge upp genast. Besserwissrar finns det också inom politiken, men de är inte särskilt populära bland kollegor och får därmed inte så mycket gjort. Men tomma tunnor skramlar mest och media älskar besserwissrar som kan uttala sig om vad som helst på 10 sekunder.

Egentligen handlar väl detta ganska långt om att finna delar av den sanna demokratin. Att öva sig i att erbjuda en verklig möjlighet att vara med och påverka. Att ge alla både frihet och ansvar, och samtidigt inse att man är starkare om man är fler. Att svälja sin stolthet ibland. Svenska Vänsterpartiets förra partisekreterare Lasse Ohly uttryckte det så att om alla i gruppen har målet klart för sig är det lättare att ta små steg åt sidan ibland och göra kompromisser. Så nog måste det finnas mål och mening med vår färd fast vägen i sig är mödan värd.