Västvärlden har länge struntat i världens mest förtryckta kvinnor, men nu börjar man rikta blickarna mot kvinnorörelsen RAWA, en av de få organisationer som arbetar för mäns och kvinnors lika rättigheter, och för etnisk sammanhållning i det söndertrasade Afghanistan.

I slutet av september sände BBC News en rapport med rubriken Afghanistans underjordiska armé, som handlade om Revolutionary Association of Women of Afghanistan (RAWA). BBC konstaterade helt riktigt att de afghanska kvinnornas politiska och sociala rörelse knappast fick någon publicitet alls i medierna innan USA och Storbritannien attackerade landet. Under de senaste veckorna har västerländsk press och TV, inklusive CNN, försökt reparera skadan.

Kritiska medborgaraktivister behöver dock inte ironisera över de tongivande mediernas cyniska kappvändning, eftersom de har allt skäl att se sig själva i spegeln. Den publicitet RAWA över huvud taget har fått de senaste åren har varit i de stora medierna. Det är inte bara stater och internationella organ som har ignorerat världens mest förtryckta kvinnor och den organisation som företräder dem; kvinno- och ulandsorganisationerna har också gjort det. Frankrike har åtminstone gett den afghanska kvinnorörelsen ett människorättspris.
RAWA har hårt kritiserat de amerikanska och brittiska lufträderna och har påpekat att väst har erkänt såväl talibanerna som den lika barbariska mujahedin-regimen före dem. RAWA kräver att Afghanistans plats i FN bör lämnas tom, istället för att som nu tillhöra professor Borhanoddin Rabbanis mujahediner.
”Nordalliansen
bör ej få makten”
RAWA:s viktigaste budskap torde vara att Rabbani-regimens stödtrupper, den s.k. nordliga alliansens krigsherrar, inte får återta makten. I stället borde trupperna avväpnas under ledning av FN. Men i och med det nya kriget har den nordliga alliansens styrkor beväpnats inte bara av Ryssland, Uzbekistan, Indien och Kina, utan också av väst. Den nordliga alliansen skall användas som fotstyrkor mot talibanerna, är det tänkt. Också FN verkar omfatta den kriminella idén att ytterligare försämra relationerna mellan de etniska grupperna i landet. Det här innebär dessutom ett direkt stöd till droghandeln, eftersom den nordliga alliansen enligt FN är Afghanistans största producent av opium, efter att produktionen på de talibankontrollerade områdena har skurits ned med hälften.
RAWA stöder förslaget om en övergångsregering som skulle bestå av ett traditionellt ”stort råd” (loya Jirga), där alla etniska grupper är representerade, under ledning av ex-kungen Shah Zahir. Men RAWA kräver också att de hårdaste fundamentalisterna skall ställas utanför. Organisationen kräver vidare att de krigsförbrytelser som begåtts under inbördeskriget undersöks och att krigsförbrytare ställs inför rätta. Medborgarrörelser, stater och enskilda politiker kan uttrycka sitt stöd för RAWA och därigenom få också EU att notera RAWA:s synpunkter på hur man kan få till stånd en hållbar fred och återuppbygga landet, när den dagen väl kommer.

Martyren Meena

RAWA grundades i Kabul 1977, på initiativ av en 20-årig studentska vid namn Meena (aktivisterna använder av säkerhetsskäl oftast bara förnamn, många har också tvingats klippa av banden till sina familjer p.g.a. sin verksamhet). Organisationens mål var desamma som nu: kvinnors lika rättigheter, demokratisering av samhället och att religionen bör skiljas från staten.
Rörelsen fick snabbt en social karaktär, i.o.m. att den riktade in sig på utbildning, hälsovård och ekonomisk bastrygghet. När RAWA grundades var läget i Afghanistan spänt: Mohammad Daud hade störtat kungen från sin tron 1973, men nu började hans dagar vara räknade. Det folkdemokratiska partiet fraterniserade med Moskva och kunde därigenom stärka sin position och smida sina egna ränker. Från Pakistan opererade Ahmed Shah Massouds och Gulbuddin Hekmatyars gerillagrupper med rötter i Rabbanis islamska parti. I april 1978 tog folkdemokraterna makten. De drevs omedelbart in i en maktkamp mellan khalq- och parchem-grupperingarna, vilket ledde till Sovjetunionens intervention. Dessförinnan hade de muslimska mujahedinerna utropat jihad mot kommunisterna. RAWA anslöt sig till kampen mot den sovjetiska ockupationen, men utan att göra kompromisser med mujahedinerna.
RAWA spelade en stor roll i de enorma flyktinglägren i Pakistan, där organisationen upprätthöll skolor och sjukvård. I Quetta öppnade man en kvinnoklinik. Samtidigt samlade man in och förmedlade information om både ockupanternas och mujahedinernas förbrytelser och arrangerade demonstrationer mot dem.
År 1981 var Meena inbjuden att tala på de franska socialisternas partikongress i egenskap av representant för den afghanska motståndsrörelsen. När hon gjorde segertecknet lämnade den sovjetiska delegationen salen.
Meena mördades i Quetta den 4 februari 1987, det var resultatet av ett samarbete mellan den afghanistanska kommunistiska underrättelsetjänsten och den fanatiska mujahedinledaren Hekmatyars gerillagrupper. Pakistan har inte i denna dag ställt mördarna inför rätta, trots att man vilka vem de är.
Meena förutspådde, att ”mujahedinernas islamska regim kommer att vara mera ödesdiger än förrädarna khalqs och parchems regim någonsin”. Det besannades efter att Sovjetunionen rasat samman och Mohammad Najibullahs kommunistiska styre omkullkastats den 28 april 1992. De stridande Mujahedin-kommendörerna raserade Kabul och mördade, rånade och våldtog befolkningen i de områden de intog.
Kommunistledaren Najibullah regerade enligt söndra och härska-principen och sådde split mellan de etniska grupperna. På hans order samlade Abdul Rashid Dostum ihop sin uzbekarmé, som användes mot pashtunerna i söder. Under mujahedinernas tid vid makten fortsatte den etniska splittringen. I den ingick också en religiös konflikt mellan sunni- och shiamuslimer. Dostum och hans styrkor, som i sista ögonblicket hade övergett Najibullah, krigade än mot den ena, än mot den andra mujahedingrupperingen. Idag står den grymme fältherren och drogkungen från norr i första ledet i ”de godas” kamp mot ”de onda” i ”kriget mot terrorismen”.
RAWA är den enda organisationen som envist talar för att Afghanistan skall vara en sekulariserad, demokratisk republik, en enad nation för landets många olika etniska och religiösa grupper.

”Talibanernas modigaste fiende”

I The Guardian kunde man den 8 oktober läsa rubriken ”Talibanernas modigaste fiende.” RAWA delade verkligen inte afghanernas och det internationella samfundets entusiasm när mullah Mohammad Omar och hans talibaner inledde sina ”fredsbevarande operationer” och avancerade från Kandahar till Kabul åren 1994-96. RAWA rapporterade detaljerat om talibanernas kvinnoförtryck och ”den medeltida regim som vänder ryggen åt hela den moderna civilisationen”.
Redan innan talibanerna marscherade mot Kabul krävde RAWA att både de mujahedinska krigsherrarna och talibanerna skulle avväpnas under ledning av FN. RAWA protesterade också mot att USA:s utrikeministerium bjöd in en representant för talibanerna till USA. RAWA hade själv förgäves försökt få kontakt med Clinton-administrationen.
Det kanske hittills synligaste uttrycket för solidaritet med RAWA var i juli 1998, då man i USA demonstrerade mot att oljejätten UNOCAL finansierade talibanerna.

Skolor, sjukvård är revolutionärt

De cirka 2000 RAWA-aktivisternas arbete har pågått i stort sett oförändrat i både Afghanistan och Pakistan. En viktig del av verksamheten i Afghanistan består i att samla in och förmedla information. Med fara för sitt eget liv har aktivister i hemlighet filmat offentliga avrättningar – RAWA samarbetar med bl.a. Amnesty International och Human Rights Watch. En annan verksamhetsform är att upprätthålla underjordiska flickskolor och hålla läskunnighetskurser för kvinnor och att upprätthålla ambulerande sjukvårdsteam som ger sjukvård åt kvinnor. Också bland de afghanska flyktingarna i Pakistan, i Peshawar och i Quetta, spelar undervisning och sjukvård en central roll. Man ger ut en egen tidning på flera språk. Kvinnokliniken i Quetta har fortsatt sin verksamhet, trots stora ekonomiska problem. För att hjälpa kvinnor att förtjäna sitt levebröd har RAWA också grundat butiker som säljer handarbeten. Den pakistanska regeringen beslöt nyligen att stänga de afghanska institutionerna vid universitetet i Peshawar, vilket var ett hårt slag mot RAWA:s skolningsverksamhet, eftersom universitetet var det enda som var öppet för afghanska flickor.
I Pakistan håller RAWA möten och demonstrationer den fjärde februari (Meenas dödsdag), den åttonde mars (internationella kvinnodagen), den 28 april (årsdagen för besegrandet av kommunismen) och den tionde december (människorättsdagen). Samtidigt offentliggör organisationen också sina ställningstaganden.
RAWA:s anhängare utomlands uppråtthåller hemsidor på internet och samlar ekonomiskt och politiskt stöd till verksamheten.

(övers. TN)

RAWA:s hemsida finns på www.rawa.org/
Organisationen varnar för att hemsidorna innehåller material som kan vara obehagligt att se på, vilket stämmer väl.