Jag hör en radiodebatt som inte är en debatt utan ett enhälligt utdömande av Satu Hassis USA-kritik.

Representanter för tre partier förfasar sig över Hassis koppling mellan terrordåden mot USA och USA:s miljöpolitik. ”Att koppla ihop Kyoto-avtalet med terrorattacken är åt skogen” (Wideroos).
Som direkt koppling, uttalad dagen efter det fruktansvärda dådet, är det kanske diskutabelt. (Hassi har också hunnit både vederlägga den direkta kopplingen och be om ursäkt för tidpunkten). Men hennes bakgrundsanalys och uttryck för den förtvivlan en stor del av världen – också västvärlden – känner inför den av USA ledda och inspirerade livsstilsegoismen är viktig och riktig. Trots att ”man ska akta sig att gå emot de intressen man är satt att bevaka” (Kallis) känns det befriande att få höra två finländska politiker (Tuomioja fick också en släng av sleven) uttrycka en åsikt i svåra frågor. Hållningslöshet och en till intet (annat än omval) förpliktande fraseologi har länge underminerat politikernas trovärdighet hos oss liksom annorstädes – därav bl.a. de många olika slagen av utomparlamantarisk aktivitet. Att det fortfarande i vida kretsar råder oklarhet om vad i den utomparlamentariska aktiviteten som är icke-våldsmotstånd och vad som är terrorism är kanske symptomatiskt för en civilisation som ännu aldrig orkat lyssna på kärleksbudet fast den påstår sig bygga på det.

Både den franska och den ryska revolutionen slutade i terror och blodbad. I Kina pågår terrorn alltjämt.
Vår medkänsla med offren hindrar oss inte från att se de bakomliggande orsakerna till de blodiga revolutionerna. Vi ser feodalt förtryck, fattigdom, orättvisor. Vi ser fredliga försök till förändring, vi läser författare och filosofer som varnat – för döva öron. De härskande klasserna avstår inte från sina privilegier: för en rousseauansk fostran, en tolstojansk pacifism, en sun-yat-sensk humanism finns inte tillräcklig grogrund. ”Après nous le déluge” upprepas varje gång, om inte hånfullt högt så i varje fall självnöjt tyst.
Oviljan att skriva under ett ens så moderat miljöprogram som Kyoto-avtalet, är bara ett av flera symptom på den blindhet som värnandet om de egna privilegierna medför – eller förutsätter. Kyoto-avtalet har kommit att bli inte bara ett miljöprogram, utan också en symbol.
Naturligtvis är det inte bara USA som står för livsstilsegoismen. Hela västvärlden och vissa utvalda diktatorshov i tredje världen odlar den med framgång.
USA råkar bara vara störst och mäktigast, vilket bl.a. innebär att landet också har de största och rikaste kanalerna att sprida sitt livsstilsbudskap, och att dränka andra budskap i ett slags ”rocky terror show” som gör nyheter till underhållning och underhållning till världssyn.
Naturligtvis kan man lika lite dra alla amerikaner över en kam som alla afghaner eller alla finländare.
Bl. a. därför är det så dumt när kritiker av den livsstil som USA är den tongivande företrädaren för, beskylls för Amerikahat. Vad då hat?
För mig är Amerika för det första inte USA, utan Sydamerika, Centralamerika och Nordamerika.
För mig har fredsrörelsen i USA fantastiska, modiga, för hela världen bokstavligen livsviktiga representanter – vilka man dock får spåra upp på egen hand för deras bedrifter når inte den spektakulära nyhetströskel allas våra media bygger högre och högre. (Se också Ann-Britt Kacas artikel i förra numret av Ny Tid.
För mig är det därför klart att jättelandet USA som jag aldrig sett mer än flygterminalerna i Miami och New York av, måste ha alla slag av tänkande och kännande människor, likaväl som av korkade och bepansrade – varför skulle jag hata människorna eller landet?
Och varför skulle jag inte kritisera en livsstil och en maktpolitik som jag är övertygad om att är lika ödesdiger för världen som den feodala livsstilen och maktpolitken en gång var? Skillnaden är bara att många fler människor drabbas, och att inte bara människor, utan hela skapelsen drabbas av framhärdandet i att roffa åt sig och behålla privilegier.
I USA finns – jag hoppas att hon ännu finns – en av de viktigaste konstruktiva kritikerna av denna livsstil.
Hon heter Elisabeth McAlister, är f.d. nunna, socialarbetare, ledande gestalt i plogbillrörelsen. P.g.a. sistnämnda aktivitet har hon ofta suttit i fängelse. Under en av fängelsevistelserna skrev hon en skrift, Avståendets teologi, där hon formulerar den rika världens svar på tredje världens befrielseteologi.
Jag är övertygad om att hennes handlingsprogram – frivilligt avstående – är den enda möjliga fredliga vägen.
Själv har jag oändligt lång väg – och kommer följaktligen knappast fram – till hennes mod och handlingskraft, men jag försöker ta mina ynka steg, och jag tror att det skulle vara åtskilligt lättare om allas våra barn och barnbarn någongång – i djungeln av konsumismindoktrinering och lönsamhetskrav – skulle nås av hennes budskap – utan att falla i självgodhetens fallgropar, utan en ny avståendets diktatur, utan diktat, men med diktens hjälp.
Utopi? Kanske – men inte dödlig, sällan prövad.
Se där: i det förkättrade USA lever och verkar en systemkritiker som McAlister – osannolik i varje diktatur, otänkbar i en muslimsk diktatur. Är det inte demokratin vi ska värna om först och främst – också med dess ofrånkomliga avigsidor av tröghet och misstag, enfald och egoism?
Ja. Men inte kritiklöst. Och framför allt inte så att demokratin tillåts vara odemokratisk för att försvara demokratin. Det är inte så lätt som det låter. För vad är den gigantiska reklamapparat som styr politiska val annat än odemokratisk? Vad är den gigantiska underhållningsindustri som framställer världen i vilda västern-termer av god och ond. vi och de, vit och svart, kristen och muslim annat än odemokratisk?
Vad är det ekonomiska system som gör de rika rikare och de fattiga fattigare, både globalt och inom nationerna, annat än odemokratiskt?
När slutar demokratin att vara demokratisk? Har den redan gjort det? Av säkerhetsskäl, för att bevara demokratin?
I TV-programmet Tervo ja Päivärinta intervjuades ett antal upplysta USA-medborgare, sedan en längre tid bosatta i Finland. De var samtliga mot sin presidents korstågspolitik, de var samtliga lika oroliga som vi andra för hämndaktioner och våldsspiraler.
På frågan varför de trodde att Bush går ut med en sådan retorik svarade en av dem tveklöst: för att säkra sitt omval.
Denne medborgare (antropolog) var alltså övertygad om att majoriteten av hans landsmän skulle rösta på annat sätt än han själv. Sådan är demokratin i dag. Man förutsätter att det sämre (läs okunnigare) alternativet vinner.
Hur blev det så?