Ett av uppslagsverken över berömda män i Frankrike skriver om den store historikern Jules Michelet, att han på 1850-talet började ett nyt litterärt liv délivré de la tyrannie des bibliothéques, vivant dans une étroite intimité spirituelle avec sa jeune femme…— ”befriad från bibliotekens tyranni och i en innerlig själslig gemenskap med sin unga hustru”. Vid det laget hade han producerat långa sviter med verk över fransk historia, om medeltiden, revolutionen, 1800-talets historia och blivit huvudman för den imaginativa, visionära och litterärt-lyriska historieskrivningen i Frankrike. Han beundrades högt i Finland, av Topelius och Snellman och många andra. Nu började han skriva om fåglar och insekter och om naturen och kärleken. Böckerna fick namn som La mer, La montagne, L’amour och La femme.

Bibliotekens tyranni måste på Michelets tid ha varit rätt lindrig. Numera är biblioteken ofta diktaturer och straffautomater, som delar ut böter med blixtens hastighet på posten, den enda kommunikation som fungerar klanderfritt i den vetenskapliga världen. Men tanken att bli befriad från bibliotekens tyranni hägrar ofta, när datasystemen dagligen säckar ihop. Hur skall människan kunna bli oberoende av alla rationellt uppbyggda maskinsystem? Har vi önskat oss detta?
Ibland händer det. I de övre våningarna i Universitetsbibliotekets Rotunda, inför den låga balustraden och de oändliga perspektiven uppåt, nedåt och radiellt utåt med böcker och åter böcker utropar belästa besökare: ”Biblioteket i Babel!” Just det, det är som taget ur Jorge Luis Borges klassiska berättelse med detta namn, daterad 1941 i Mar del Plata. Borges var chef för nationalbiblioteket i Buenos Aires och hade sett det mesta i bokväg. Nu har chefstjänsten för UB i Helsingfors omsider kunnat besättas – ”nationalbibliotek” har de förnumstiga också börjat kalla vårt UB – efter sedvanliga överklaganden, juristerier och intriger. I tidningsinläggen och diskussionerna har också skymtat två olika skolor i biblioteksvärlden, den ena verkar tro på databasernas salighet, den andra något mera på själva böckerna.
Oändligheten i datanätverkens biblioteksvärld är som hos Borges:
Universum (som andra kallar Biblioteket), består av ett obestämt eller kanske ändlöst antal hexagonalgallerier, med stora ventilationsbrunnar i mitten, vilka är omgivna av mycket låga balustrader. Från alla hexagoner kan man i all oändlighet se de lägre och övre våningarna. Galleriernas placering är invariabel. Tjugo hyllor, fem långa hyllor på varje sida, täcker alla sidor utom två. – Jag försäkrar att Biblioteket är oändligt. Idealisterna säger att de hexagonala salarna är en nödvändig form för den absoluta rymden. – Biblioteket finns ab aeterno. Denna sanning, vars omedelbara konsekvens är världens framtida evighet, kan inget förnuft betvivla. Mannen, den otillräcklige bibliotekarien, kan vara slumpens verk, eller de illvilliga demiurgernas. Universum med sin eleganta uppsättning av hyllor, av enigmatiska volymer, av outtröttliga trappor för resenären, och av avträden för den sittande bibliotekarien, kan bara vara en guds verk. För att kunna ana avståndet som finns mellan det gudomliga och den mänskliga räcker det att jämföra dessa grova, darrande tecken som min skröpliga hand kladdar ner på en bokpärm, med de organiska bokstäverna inuti boken: exakta, fina, mycket svarta, oöverträffat symmetriska. (övers. Sun Axelson & Marina Torres, 1961)
De nya datasystemen är alltid oändligt överlägsna alla tidigare, och skall finnas i en evig framtid. De finns på en gudomlig nivå, som den darrhänte biblioteksbesökaren med sin nummerlapp i handen aldrig skall kunna uppnå. Hexagonala oändligheter, absoluta system efter system, link efter link efter link. De dyrkas dagligen genom böner och offer invid särskilt uppsatta stumma beläten med knappar och rutor. Efter tillbörliga klickpreludier och kodord svarar de som Gamla Testamentets Gud: ”Din sökning gav 0 träffar” eller lika uppmuntrande: ”the server may be down – please try again later”.
Bibliotekens tyranni, d.v.s. den uppslitande konflikten mellan själva böckerna och katalogsystemen för dem eller för kunskapen i allmänhet är i sin nuvarande form en produkt av det upplysta 1700-talet. Grundfrågan är ännu i dag, hur man skall få till stånd en hanterbar, ändlig form för att representera det oändliga i den universella kunskap som döljer sig i bokform på bibliotekens hyllor. Vem är det som skall katalogisera och kategorisera? Kan någon göra det så att just jag alls känner igen mig?
Det var filosofen Leibniz – känd bibliotekarie i Hannover och sedan i Herzog-August-Bibliothek i Wolfenbüttel – som införde idén att katalogisera böcker dels i alfabetisk ordning, dels enligt ämnesområden. Tidigare hade man tänkt enligt hyllor, enligt format eller helt enkelt kommit ihåg var olika böcker stod. När som helst kunde man gå till själva böckerna, ett tänkesätt som ofta är brukligt ännu i dag hemma hos bildade familjer. Leibniz klippte sönder ett folioark i 32 lappar, skrev upp boktitlarna på var sin lapp och förverkligade idén om ett lappkartotek, som inte längre hade samma ordning som själva hyllorna.
Tidigare boklistor hade haft en reell kontakt med själva böckerna. Leibniz alfabetiska system skapade ett nytt, virtuellt bibliotek. Hans katalogisering enligt vetenskaper och ”ämnesord” skapade därtill en parallell, helt abstrakt och idealiserad värld, en annan avbildning av de verkliga böckernas värld, där deras författare eller deras läsare inte längre tillfrågades. Härvid har vi förblivit. Alfabetiseringens skenbara objektivitet och universalitet slog definitivt igenom under 1800-talet, liksom idén att allt som någonsin blivit tryckt hör till den nationella kulturen – helt oberoende av dess vetenskapliga, moraliska eller estetiska värde. Biblioteken skulle samla allt, och katalogisera allt i alfabetisk ordning, för framtiden och evigheten. Upphovsmännen, auktorerna och auktoriteterna eller det amerikanska UDK-decimalsystemet för klassificering. U betyder säkert Universal, tanken att skapa något universellt och evigt verkar vara en evig följeslagare i bibliotekens värld. Frågan är om inte Diderots tre enkla huvudkategorier för kunskap och ett motsvarande upplyst bibliotek är lika goda: raison, mémoire ochimagination, förnuftiga böcker, böcker om minnen och minnet och böcker med fantasiens och inbillningens flykt.
De virtuella biblioteken är i sina reklamer universella, världsomspännande. Databaserna och katalogerna kan användas var som helst, när som helst och av vem som helst. En lättnad och glädje i sig, men när har man sett böcker på grekiska, turkiska, arabiska, rumänska, lettiska, ukrainska i dem? Eller kinesiska?
Böckerna försvinner. De finns inte mera i byggnader, i hyllor, i salar eller ens förtätade till lappkataloger och kartotek à la Leibniz. Böckerna förlorar sin materialitet och alla de sköna bandens marokäng, marmoreringar och förgyllningar. Böckerna förlorar också sin egen tid, bibliotekets tid och läsarens tid, de finns alltid överallt, i www-oändligheten.
”Access denied”-hotelserna kommer från okänd adress. Sökmaskinerna är utrustade med simpla binära kunskaper: finns, finns inte, utlånad är visserligen ett tredje alternativ. Man ramlar aldrig mera över det som fanns i kartoteket nästintill, i följande bokstav, de böcker som man aldrig anade att fanns men som förändrade livet.
Databasernas tyranni sträcker sig till själva namnet. Tanken att det någonstans skall finnas en universellt giltig, osynlig ”bas” för data eller, ännu värre, kunskap, t.ex. om böcker är en vacker utopi. I Finland besväras vi dessutom av den sällsynta språkliga idiotismen, att datamaskin på finska kallas tietokone, ”kunskapsmaskin”. Databas heter följaktligen tietokanta, ”kunskapsbas”. Som ju är något helt annat. Det finns inga andra kunskapsbaser än människan själv.
Bibliotekarien Borges skriver vidare:De ogudaktiga påstår att dumheten är en vanlig företeelse i Biblioteket och att förnuft (och även det ödmjuka och klara sammanhanget) är ett nästan mirakulöst undantag. Detta verkar vara det enda universella i biblioteksvärlden, och undantagen blir en allt mera sällsynt, gudomlig nåd. Att förstå ett bibliotek – eller en bok, som i själva verket vanligen är ett eget mikrobibliotek med kapitel etc. – är inte bara en fråga om data, katalogisering eller klassificering enligt ofelbarhetens principer.
Vansinnet hotar, om man skall katalogisera ALLT: framtidens historia i detalj, ärkeänglarnas självbiografier, Bibliotekets oförfalskade katalog, tusentals falska kataloger, bevis på dessa katalogers bedräglighet, bevis för bedrägligheten hos den felfria katalogen, Basilides’ gnostiska evangelium, kommentar till detta evangelium, kommentar till kommentaren om detta evangelium, den riktiga versionen av din död, översättningar av varje bok till alla språk, interpoleringar av varje bok i alla böcker.
Och som den sista formen av tyranni i bibliotekens värld: digitaliseringens tyranni över språkets förnuft och skönhet. Ett utdrag ur Universitetsbibliotekets nya digitaliserade ”textdatabas” över äldre tidningar i Finland (Morgonbladet 1854):
Thorsdagcii de 2 Mars1854.Morgonbladet utgifvea hvarjc helgfri AIändar och Thoriuln. Prenumcrution: i Helsingfors för helt är 2 Rub., hälft Ar I rub. och fjerdedcift nr w) Löp. s:r mint fur Landflurten med tillagg nf polnddodrl.Annoncir emottagaB uti J.C. Fenckell & soas Bokhandel ii ’i köp H:r raden. – LOBII niiiiror iiuljns å 3 köp.