I Vega hörde jag ett bra ord, för mig nytt: idyllfobi. Det var forskaren Ulla Pedersen som yttrade ordet i Helsingfors universitets Studia Generalia-serie Fostran i kris?, som den här gången handlade om värderingar i barn- och ungdomslitteratur. Denna fobi innebär visst att många författare som skriver för barn och ungdom är rädda för att göra saker för idylliska, att de ofta strävar efter såkallade realistiska skildringar som inte ska gulla till det i onödan.Nu knycker jag begreppet –

Alltså: idyllfobi. SAOL definierar ordet idyll som fridfull o. okonstlad tillvaro el. plats el. situation. Skulle någon ha bett mig definiera ordet innan jag slog upp det, hade jag kanske svarat något i stil med konstlad myspystillvaro som gömmer fula fiskar, eller tilltalande men själlöst landskap inklusive röd stuga och katt. Den ironiska dimensionen skulle ha funnits där, bergsäkert.

För åtminstone jag har lärt mig att man bör bli misstänksam om någonting är för bra. I gymnasiet var vi några stycken som myntade sloganen Ekenäs – staden där människorna gråter bakom sina rullgardiner. Vi var mycket nöjda med denna skarpa analys där vi satt och fingrade på varandras halsdukar i de fyra vindarnas Hangö, som vi visste var mindre idylliskt än Ekenäs. Saken var klar: Det skulle vara rått och kallt och vi gick kvällspromenader i vissa höghusområden bara för att eventuellt råka få syn på något upplysande, t. ex. ett gräl som pantomim eller en teveapparats våldsamma färd genom fönsterglas.
En fläkt av livet som det är på riktigt liksom.

Som jag minns det var vi ändå ganska glada. Det mesta blev roligt, och var det inte roligt kunde man alltid beklaga sig, och då blev allt igen mera intressant. Vi satt på hamnkrogen Gröna kajen, där det var rustikt och rejält och inget tjafs. Där var det lätt att veta bäst och med sakkunnighet förbättra världen, för vi befann oss i det som var ”verklighet”.
I Ekenäs satt de säkert på pastellcaféer och log ihjäl sig, tänkte vi.

Jag har hört en person på allvar påstå att följden av insikt undantagslöst är depression. Omvänt: är man någorlunda harmonisk har man inte fattat någonting. Att gå omkring och tuta ut sin ångest kan bli en programförklaring tror jag, SE HÄR hur man mår om man på riktigt fattar hur saker och ting står till, om man genomskådar allt och alla och inser vidden av alltings ruttenhet! Som om depressionen vore alltings facit.
Två som säkert insett vidden av det mesta är ändå Jansson och Lindgren, skapare av ärke-idyller.

Det är lätt att veta var man står om folk är dumma och fula mot en, om allt bara är åt helvete hela tiden. Jag tror att man rentav kan luta sig mot det. Om folk däremot är snälla och allt går bra blir det svårt: då bör man plötsligt vara god och glad, man har ingenting att skylla på. Själv går jag ofta omkring med en småaggressiv inställning, ibland tänker jag att det får mig att känna mig smartare. Men om någon oväntat är extra vänlig är det lätt att tappa fattningen: Vad finns det för bakomliggande syfte? Är det ironi? Är det ett skämt?

Om någon är elak är det förstås obehagligt, men lätt att avfärda.
En gång var jag snäll mot en person på en fest. Frågan kom genast farande: Varför?
Då kände jag mig dum.

Suck: ”Ju vackrare ett ställe är, desto vidrigare är människorna som bebor det.”
Det är förstås helt ologiskt, för då borde ju de trevligaste människorna bo i riktigt ruskiga områden. I två terminer bodde jag på en söt ö med alléer och röda hus och blått vatten runt, och vass. Min korridorkamrat gillade att lägga ut text om hur det måste finnas en ondska på ön, själv försökte jag lite försiktigt protestera mot demoniseringen av det vackra landskapet. Det ansågs fånigt.

Ja, för det verkar just smartare att vara cynisk, destruktiv, uppgiven. Att se ondska i allt. Inte begripa sig på dem som eftersträvar att upprätthålla idyllerna, som vägrar ge upp tanken om att livet faktiskt kan vara helt trevligt. Rycka på axlarna och gå iväg med ett ironiskt leende på läpparna. Det är lätt, det kan alla. Vilken tur att exempelvis Jansson och Lindgren valde att stanna kvar, att skapa sina idyller utan att för den skull förneka ondskan. Och idyllen kan bra innehålla en Lilla My som ”älskar att slåss med poliser och festa”, en idyll behöver inte vara mesig.

För att travestera Bamse: Om man är snäll måste man vara mycket, mycket stark. Det är nämligen lätt att avsky sånt som är bra. Det är idyllfobi ju. En reaktion på ett (inbillat) hot.
Och inte vet jag, dum är man väl snarare om man utestänger möjligheten till att uppleva fridfull o. okonstlad tillvaro el. plats el. situation. Eller i alla fall är man nog en stackars.