är en sak, onda en annan – det anser också president George W.Bush. Han har sedan i våras försökt genomdriva utnämningen av den kubafödde Otto Juan Reich till biträdande utrikesminister för den västra hemisfären. Detta trots ett starkt motstånd mot honom i senaten. En av invändningarna mot honom är hans starka engagemang för exilkubanen Orlando Bosch, den västra hemisfärens kanske mest kända terrorist.

Enligt en sammanställning som gjordes av justitiedepartementet under president George Bush d.ä.:s tid deltog Bosch i ett 30-tal terroristattacker under 60- och 70-talen, riktade mot Kuba eller mot fartyg eller plan tillhörande länder som bedrev handel med Kuba.

År 1968 dömdes han till tio års fängelse för att ha beskjutit ett polskt handelsfartyg i Miami med pansarvärnsvapen, men redan 1972 frigavs han villkorligt och lämnade USA. År 1976 arresterades han i Venezuela, några dagar efter det att ett kubanskt passagerarplan störtat i Karibiska havet efter en bombexplosion varvid alla 73 ombordvarande dödades. Enligt vittnesmål hade de två män som dömdes för attentatet haft kontakt med Reich både före och efter dådet.

Misstankarna mot Bosch var så starka att han hölls fängslad i elva år. Sedan började det hända saker. Otto Reich tillträdde som USA:s ambassadör i Venezuela år 1986 och engagerade sig i fallet Bosch. Denne frikändes och frigavs 1988 och Reich utövade påtryckningar på Washington för att Bosch skulle beviljas visum till USA. Detta gjordes dock inte, men Bosch tog sig illegalt till USA och slog sig ned i Florida för gott. Han arresterades visserligen av immigrationsmyndigheterna och en process vidtog som ledde till ett beslut om deportering, som dock aldrig verkställdes. Exilkubaner i Florida fick president Bush att benåda Bosch 1990. Kampanjen leddes för övrigt av den republikanska medlemmen av representanthuset Ileana Ros-Lehtinen, vars kampanj i valet 1988 leddes av Jeb Busch, numera guvernör i Florida.

Nu ser många kommentatorer George W. Bushs val av Reich inte bara som ett sätt att tacka exilkubanerna i Florida för stödet i presidentvalet – utan det skulle han inte ha vunnit i Florida och därmed inte heller blivit president – utan också att stärka sin brors ställning i guvernörsvalet nästa år.

På andra håll än i Florida väckte Bush den äldres benådning av Bosch stark kritik. New York Times skrev i en ledare den 20.7.1990 att ”frigivningen av Orlando Bosch är ett alarmerande exempel på politisk rättvisa” som ”lovordas av lokala politiker men spolierar USA:s trovärdighet när det gäller terrorismen”. NYT fortsatte: ”I namn av att bekämpa terrorism har USA sänt sitt flygvapen att bomba Libyen och sin armé att invadera Panama. Ändå pjåskar Bushadministrationen nu med en av hemisfärens mest ökända terrorister. Och varför? Den enda orsaken verkar vara att stärka stödet i södra Florida.”
För att bli benådad måste Bosch skriva under ett papper att han tog avstånd från våld, men efteråt betecknade han det hela som en fars och i tidningsintervjuer försvarade han attentatet mot passagerarplanet som ”en legitim krigshandling”.

Deporteringsbeslutet

1989 undertecknades av biträdande riksåklagaren Joe D. Whitley, som bl.a. konstaterade om Bosch:”Hans handlingar har varit en terrorists aktioner, ohämmade av lagar eller mänsklig anständighet, han har hotat med och utövat våld utan hänsyn till vem hans offer varit”.

Vidare skrev han bl.a.:”USA kan inte tolerera den inneboende omänskligheten i terrorismen som ett sätt att lösa dispyter. Att blidka dem som använder våld alstrar bara nya terrorister. Vi måste se på terrorismen som ett universellt ont, även om den riktar sig mot dem som vi inte har någon politisk sympati för.”

Frank del Olmo, biträdande chefredaktör för Los Angeles Times, påminde om detta i en kolumn för ett par veckor sedan. Han tänkte sig att den yngre Bush mycket väl kunde använda detta citat i sitt nästa tal mot terrorism. Men då borde han tänka om beträffande utnämningen av Reich.
I en kolumn några veckor tidigare talade del Olmo för ett slut på det kalla kriget också i den västra hemisfären. Den politiken kan inte ledas av Reich som snarast representerar de sämsta sidorna i den gamla politiken.

En opinionsstorm

har rasat mot den planerade utnämningen och det har t.ex. påståtts att Reich bara har ett intresse i regionen och det är att återföra Kuba till kapitalismen. Men det är knappast sant, eftersom han faktiskt har en anmärkningsvärd karriär bakom sig inom den republikanska Latinamerikapolitiken.

Framför allt spelade han i tiden en central roll i det som kom att kallas Iran-contra-skandalen – en rad intrikata operationer som syftade till att genom illegala vapenförsäljningar till Iran finansiera ett krig för att störta den sandinistiska regeringen i Nicaragua.

Den centrala gestalten i operationen var överstelöjtnant, Oliver North, och Reich blev en av hans närmaste män som chef för ”Byrån för offentlig diplomati” (OPD), som formellt var placerad i utrikesdepartementet men i praktiken lydde under nationella säkerhetsrådet. Byrån ägnade sig åt raka motsatsen till det som namnet angav, den genomförde hemliga operationer, dock i syfte att påverka offentligheten.

Desinformationen

har sällan satts i system så effektivt i ett demokratiskt land som när Reich genomförde sina operationer. På American Prospects webbplats ger <I>,Jason Vest (www.prospect.org/webfeatures/2001/05/vest-j-05-25.html)<I/>, en detaljerad bild av Reichs sätt att arbeta.

Reich hade utnämnts till chef för OPD i juli 1983 och fått sin elddop senare samma år när USA invaderade den lilla ön Grenada och störtade vänsterregeringen där. Då rekryterade han militärer från arméns 4:e grupp för psykologiska operationer i Ft. Bragg för att ge bästa möjliga bild av aktionen. ”Militärer som vanligen sätts in mot sådana som betraktas som utländska fiender till USA sattes nu in mot amerikanska medborgare”, kommenterar Vest.
Reichs arbete blev ännu viktigare den 10.4.1984 då den republikanskt dominerade senaten med överväldigande majoritet (84-12) antog en resolution som fördömde president <B>Ronald Reagans<B/> administration för att den låtit minera nicaraguanska hamnar. Mineringen hade några dagar tidigare avslöjats av <I>New York Times <I/>som kunde berätta att den utförts av CIA och contras i samarbete och att Reaganadministrationen höll på att göra upp politiska och kanske också militära planer på att ingripa också i andra delar av Centralamerika.
Reagan förklarade då för Reich att han var oroad över mediabevakningen av Centralamerika och Reich satte i gång med att påverka den på sitt eget sätt. Han besökte alla de viktigaste mediaredaktionerna och skällde ut dem för rapporter som ur administrationens synvinkel var olämpliga. National Public Radio hade han ett speciellt ont öga till. Han lät förstå att personalen där var kommunister, han kallade organisationenNational People’s Radio (intressant är att folket i sig är suspekt…) och ”Moskva vid Potomac”.

Direkta fantasier

drog han sig inte för att dikta ihop. Washington Postsstringer (deltidskorrespondent) i Nicaragua John Lantiguatyckte han speciellt illa om. Därför ordnade han så att den högerextrema gruppen Accuracy in Media (!) publicerade en rapport som hävdade att sandinistregimen försåg Lantigua med kvinnliga sexslavar i utbyte mot att han skrev vad regimen ville. Rapporten hade skrivits av Daniel James, som presenterades som Latinamerikaexpert, trots att han snarare var en CIA-propagandist. Det visade sig dock snart att storyn härstammade från Reich som själv planterade den hos en lämplig kolumnist med en extra släng mot en annan misshaglig korrespondent som var homosexuell där det tilllades att regimen nog också stod till tjänst med manliga sexslavar. Vest konstaterar för säkerhets skull att uppgifterna var absurda: dels bodde Lantigua med sin amerikanska fästmö, dels var han inte alls populär hos sandinisterna som tyckte lika illa om hans rapportering som Reaganadministrationen.
Liknande metoder användes mot politiker som var kritiska mot Reagans Centralamerikapolitik. Representanthusmedlemmen Michael Barnes, som ifrågasatt stödet åt contras, utsattes för en annonskampanj som förklarade att de som stod bakom sandinisterna var Fidel Castro och ajatollah Khomeini. Men Barnes förklarades stå i maskopi inte bara med de kubanska och iranska ledarna, utan också med Muammar Gaddafi och Yasser Arafat. (Saddam Hussein hade ännu inte avancerat till de värsta skurkarnas gäng.) Kampanjen lyckades, Barnes slogs ut i primärvalet.

För kampanjer som dessa användes både statliga medel och pengar som under Oliver Norths ledning samlats in bland amerikanska ”patrioter”.

Sovjetiska MiG-plan

på väg till Nicaragua var ett av de mer anmärkningsvärda exemplen på den desinformation som Reich ägnade sig åt. Historien planterades just före valen i USA och Nicaragua och påverkade antagligen dem. Att uppgiften var grundlös spelade ingen nämnvärd roll.
Man målade också upp bilden av en export av den sandinistiska revolutionen till grannländerna Honduras och El Salvador och CIA organiserade operationer för att bevaka dessa gränser. De fann dock inga nämnvärda rörelser över dem.

Man kan undra i vilken mån Norths och Reichs ”vita propaganda” (som en av operationerna kallades) påverkade den högsta utrikespolitiska ledningen. Det sägs åtminstone att Reagan oroat sagt att sandinisterna befinner sig bara så och så många mil från Texas och när som helst kan nå fram dit.

En viktig del av Reichs verksamhet under dessa år var att låta skriva diverse debattartiklar som under lämpliga namn (några contraledare och någon professor har nämnts) som sedan placerades ut i också högst respekterade (kanske inte nödvändigtvis respektabla) tidningar. En av dem var Wall Street Journal. I samma tidning stod en kolumnist nyligen upp till försvar för Reich som tjänat sitt land ”lojal mot amerikanska värden”.

Peter Lodenius

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.