I Stockholm på Galleri Kontrast öppnades för en vecka sedan en fotoutställning med namnet Landet som försvann – Sovjetikoner. Enligt pressinformationen ”vill utställningen visa hur de självutnämnda härskarna över världens till ytan största land såg på sitt rike. För oss, som har facit i hand och en utomståendes blick, avslöjar fotografierna sådant som inte var meningen. Som den mystiska skogsbilden som gett upphov till en travesti på ett talesätt: i Sovjet såg man inte skogen för bara poliser”.

De flesta av de utställda fotografierna är tagna under 70- och 80-talen. Bildbyrån Pressens bild köpte APN:s (Agenstvo Petjati Novosti) bilder i Stockholm efter Sovjetunionens upphörande. Enligt utställarna är det till stora delar ett unikt material eftersom mycket få fotografier finns bevarade i dagens Ryssland. Men för oss som hört till Samfundet Finland-Sovjetunionen och läst både deras tidningar och övriga publikationer känns mycket igen.

Här står de avporträtterade vid porten till paradiset. Lyckliga människor i harmoni med sitt arbete och landets strävan till teknisk utveckling. Bröllopsparen som låter sig fotograferas vid sin arbetsplats; kraftverkets trappa, leende kvinnor och barn som samlas runt, Bresnjev, Gromyko etc, tio traktorer i bredd som plöjer marken. Allt detta har jag sett förut och varit medveten om idealiseringen och propagandan i bilderna.

Jag blev medveten om manipulationen i bildförmedlingen år 1968 i samband med ockupationen av Tjeckoslovakien. På en av bilderna som tagits hade en demonstrant målat hakkorset på ett plakat, för att förmedla sina känslor till de ryska ockupanterna, d.v.s. han jämförde ryssarna med nazityskarna. APN använde bilden men i bildtexten förklarades att tjeckerna sympatiserade med nazismen och därför var det nödvändigt med den ryska ”brödrahjälpen”.

I galleriets nedre våning visas en annan utställning: <I>Ockupanternas ruiner<I/> av en estnisk fotograf, Rein Välme. Det är bilder från de militära baser som Sovjetunionen hade i Estland under ca 50 år. Man räknar med att ca 200 000 ryska militärer med familjemedlemmar har bott på de olika, ofta hemliga platserna. En av de största garnisonerna låg i Paldiski, en stad som blev nästan helt öde då militären lämnade den. Fotoutställningen visar den andra sidan av sovjetkommunismen. Militärbaser som varit dyra att bygga upp, nu övergivna, spöklika miljöer där man hittar nedgrävda raketer, rostig ammunition, läckande bränslecisterner och kemikalietunnor, rostande fartyg o.s.v.
Det känns bra att ha en utställning med två sidor av kommunismen, den ideala bilden av vad man (folket?) ville ha eller ledarna ville se/visa och den ruin det blev av det hela. Men det innebär dock inte att tanken på ett solidariskt och demokratiskt samhälle mött sin grav, vilket en del kvickfotade nyliberalister hoppas på. I Estland var man för tio år sedan mycket snabb med att omstrukturera systemet till gedigen marknadskapitalism, men så småningom har det gått upp för många att inte heller det systemet är källan till lycka och välfärd för en bred majoritet. Där är vardagen hård och villkoren olika.

Paldiski, som var en stängd militärbas, tömdes på nästan alla arbetsplatser, endast kvinnorna blev kvar och med en kvinnlig stadsdirektör i spetsen försöker de nu bygga upp en stad med andra möjligheter att tjäna sitt uppehälle. Trots att många kvinnor i Estland är i samma situation, de är familjeförsörjare och självständiga, är intresset för jämställdhetsfrågor ganska liten. Det beror kanske på att man inte har tid och ork. Att klara av den dagliga rutinen är arbete nog och demokratin har inte ännu ett så starkt fotfäste att människorna ser sina möjligheter att påverka genom politisk eller medborgerlig aktivitet.
Men även i Estland finns kvinnoorganisationer som aktivt försöker påverka beslutsfattarna. Organisationerna har också goda förbindelser med sina systerorganisationer i de nordiska länderna. Även kvinnoforskningen har fått luft under vingarna. Alldeles nyligen publicerades boken Voices of Silence, en studie om kön och våld. Slutsatserna i boken är att våld är lika utbrett i Estland som i Sverige och Finland, där liknande studier gjorts och myten om att endast alkoholiserade män från lägre socialgrupper slår sina hustrur eller sambor inte stämmer.

Som bäst diskuterar den estniska regeringen möjligheten att avge ett förslag till en jämställdhetslag, som skulle förbjuda diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden. Lagförslaget som det nu ser ut motsvarar ganska långt de nordiska jämställdhetslagarna. Inom regeringen har man ännu inte uppnått enighet om man skall ha en speciell lag mot könsdiskriminering med en jämställdhetsombudsman eller om man skall ha alla diskrimineringsförbud (bl.a. etniskt) i samma lag med en enda ombudsmannainstitution. Men eftersom den estniska regeringen vill ha en lagstiftning som motsvarar EU:s krav kommer en jämställdhetslag att godkännas i form eller annan i en nära framtid. Den som har följt med situationen på arbetsmarknaden i Estland kan inte annat än konstatera att lagen verkligen behövs. Kvinnor diskrimineras gällande anställningar och lön men för att motarbeta det fenomenet behövs mera än endast en lag; aktiva åtgärder och ett större medvetande. Men lagen hjälper till att höja medvetandenivån.

Det finns ju kvinnor även i Estland som inte har mött diskriminering och som därför tror att fenomenet inte förekommer. Nyligen hade jag tillfälle att bekanta mig med en estnisk kvinna som hade blivit utsedd av EENA (den estniska fraktionen av organisationenBusiness and Professional Women) till årets yrkeskvinna i Estland. Hon var VD för ett skoföretag i Tartu och var helt oförstående för behovet av en jämställdhetslag. Hennes kommentar var att om en kvinna inte vill bli diskriminerad är det upp till henne själv att sätta stopp. Så enkelt är det för en del!

Hennes åsikter om behovet av dödsstraff i Estland visade att hon helt enkelt saknade empati både för sina medsystrar och medbröder. Men det kan väl hända att hon är mycket representativ för idéer bland dem som lyckats i den nya marknadskapitalismen. Hon hade varit chef för det statligt ägda företaget under Sovjettiden och övertog tillsammans med arbetarna aktierna i det privatiserade företaget. Nu ägde hon cirka 45 procent av aktierna.
Det som är utmaningen i politiken och i allmänmänsklig samvaro i största allmänhet är förmågan att känna empati och solidaritet med människor som har det sämre än man själv. Skiljelinjen går inte här mellan vänster och höger, därför finns det både konservatism och själviskhet i de flesta politiska schatteringar. Detta fick vi ett bedrövande bevis på i valet i Danmark för någon vecka sedan.

 

Marianne Laxén

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.