Min fascination inför välgjorda tabeller väcktes tidigt, och det var den som bestämde mitt ämnesval. I nationalekonomi fanns det betydligt flera och intressantare tabeller än i historia, sociologi eller statskunskap. Nuförtiden har situationen visserligen ändrats; i nationalekonomiska texter finns alltför många tråkiga formler, medan det i t.ex. historia har blivit allt vanligare med spännande tabeller. Det bästa jag vet är tabeller som visar hur världen har utvecklats i ett långt historiskt perspektiv.
När Angus Maddisons pinfärska monumentalverk The World Economy. A Millenial Perspective hamnade på mitt arbetsbord kunde jag därför inte hålla mig. På institutionens julfest blev kollegerna utsatta för en sifferspäckad frågelek. ”Vilken var den förväntade livslängden i Egypten under romartiden?” (Svar: 24 år); ”När passerade USA Storbritannien i fråga om folkmängd?” (1850); ”Vilken var den största staden i Europa kring 1600?” (Neapel, 281 000 invånare); ”Vilket land hade den snabbaste ökningen av BNP per capita mellan 1913 och 1950?” (Venezuela, 5,3 procent per år); ”Vilket land mellan 1950 och 1999?” (Sydkorea, 6,0 procent per år) och så vidare.
Min passion för tabeller drabbar nu också Ny Tids läsare. Maddisons arbete är fyllt med intressanta jämförelser: mellan Västeuropa och Kina under tusen år; mellan de i dag högt utvecklade länderna (Västeuropa, Nordamerika, Japan och Australien) och resten av världen sedan år 0 beträffande befolkning, ekonomisk tillväxt och levnadsstandard; mellan kolonialmakter och kolonier sedan år 1500; mellan den förväntade livslängden under olika historiska perioder; liksom mellan den ekonomiska utvecklingens snabbhet under olika perioder. Maddison ifrågasätter till exempel den utbredda föreställningen att den ekonomiska tillväxten tog fart under den senare delen av 1700-talet, som kallats den industriella revolutionen. Det verkar nu som om övergången till en ”modern ekonomisk tillväxt” skulle ha inträffat kring 1820 snarare än 1760. För Västeuropas del startade en historiskt unik tillväxt redan på 1000-talet, som visserligen var långsam i dagens perspektiv, men ändå innebar en tredubbling av levnadsstandarden fram till 1820.
Genom att dela upp världen i sju stora regioner och jämföra spridningen av inkomsten per capita under olika epoker mellan dem, genom att dela den högsta nivån med den lägsta får Maddison följande serie:
1000 1500 1820 1870 1913 1950 1973 1998
1,1:1 2:1 3:1 5:1 9:1 15.1 13:1 19:1
Från ett läge i vilket inkomstskillnaderna mellan regionerna i världen var mycket små (år 1000 var Kina och Indien lite rikare än andra delar av världen) har de kontinuerligt vuxit. Det obetydliga undantaget är vad Maddison kallar ”the Golden Age”, den gyllene tiden 1950-1973. Mellan 1973 och 1998, ”the Neo-liberal Order”, den nyliberala ordningen, växte däremot skillnaderna snabbare än kanske någonsin tidigare. Under denna tid sjönk inkomsten per capita i 168 länder (Maddison kallar dem ”faltering economies”) med i genomsnitt 0,2 procent per år.
En annan epok som dagens nyliberala epok ofta jämförs med är ”the Liberal Order”, den liberala ordningen, som Maddison placerar mellan åren 1870 och 1913. En av de intressantaste tabellerna i boken är den som visar hur per capita BNP utvecklats i olika delar av världen under de tre ”Most Successful Phases of the Capitalist Epoch”. Här återges tabellen i en lite reducerad och omstuvad form:
Årlig tillväxt
1870-1913
(liberal order) Årlig tillväxt
1950-1973
(golden age) Årlig tillväxt
1973-1998
(neolib order) Andel av världs-BNP 1998 Andel av världsbefolkn. 1998 Västeuropa 1,3 4,1 1,8 20,6 6,6 Nordamerika o Australien 1,8 2,4 1,9 25,1 5,5 Japan 1,5 8,1 2,3 7,7 2,1 Återuppblomstr. Asien 0,4 2,6 4,2 25,2 50,9 Övriga Asien 0,5 4,1 0,6 4,3 6,5 Latinamerika 1,8 2,5 1,0 8,7 8,6 Östeuropa och forna Sovjet 1,1 3,5 -1,1 5,4 6,9 Afrika 0,6 2,9 0,0 3,1 12,9 VÄRLDEN 1,3 2,9 1,3 100,0 100,0
Jag tycker att tabellen är viktig mot bakgrund av den allmänt omhuldade tanken – bland annat framförd för några dagar sedan av Esko Aho under ett föredrag i Åbo – att globaliseringen ökat den ekonomiska tillväxten och gett också de fattiga länderna nya utvecklingsmöjligheter. Med globaliseringen avser man då det som Maddison kallar den nyliberala ordningen, det vill säga i synnerhet 1980- och 1990-talen. Föreställningen om globaliseringens ekonomiska fördelar stämmer i ett viktigt avseende: det återuppblomstrande Asien, framför allt Kina. Men med detta viktiga undantag är den nyliberala epoken betydligt mindre lyckosam än den keynesianskt präglade gyllene tiden. (Detta gäller lika tydligt också om man lämnar bort åren mellan 1973 och 1979, då nyliberalismen ännu inte hade slagit igenom på samma sätt som senare.)
Att Kina, Indien, Malaysia, Pakistan, Singapore, Sydkorea, Thailand och Vietnam hade så stora ekonomiska framgångar under den nyliberala epoken berodde emellertid ingalunda på att dessa länder skulle ha haft nyliberala regimer. Tvärtom. Man kan använda dem som exempel på en mycket gammal lärdom: stater som vill främja en snabb ekonomisk tillväxt, måste medvetet satsa på utveckling, investera i utbildning, stöda den framväxande nationella industrin och öka jämlikheten i samhället. Den liberalisering som påtvingades endel av de återuppblomstrade asiatiska länderna under 1990-talet ledde ju faktiskt till allvarliga kriser i slutet av decenniet.
Under den gyllene tiden – alltså före ”globaliseringen” – var den ekonomiska tillväxten mer än dubbelt snabbare än under de två liberala perioderna. Då rådde i allmänhet full sysselsättning, arbetstiden förkortades, inkomstskillnaderna minskade och den sociala tryggheten förbättrades. Uländernas ekonomiska självständighet ökade.
Ett land som till synes klarat sig bra under den nyliberala tiden, och som starkt bidragit till glorifieringen av denna epok, är USA. Medan sysselsättningen i Västeuropa inte ökade, steg den i USA från 87 miljoner till 133 miljoner. Samtidigt minskade antalet arbetade timmar per person och år i Västeuropa från 750 till 657 och steg i USA från 704 till 791 timmar. Men denna synbara framgång för USA har flera baksidor. Vanliga löntagares inkomster sjönk och inkomstskillnaderna ökade dramatiskt. Produktionen per arbetad timme ökade långsamt i USA i jämförelse med Västeuropa och Japan. Dessutom förvandlades USA till världens i särklass största gäldenär, med 7,5 biljoner dollar i brutto- och 1,5 biljoner dollar i nettoskulder år 1998. Dessa 1,5 biljoner är mera än 20 procent av USA:s BNP. ”Resten av världen hjälpte att upprätthålla den långa amerikanska boomen och finansierade USA:s enorma betalningsunderskott”, skriver Maddison. Därmed demolerar han föreställningarna om en ”ny ekonomi”, som tack vare datorisering och globalisering skulle leda till en stabilare och snabbare ekonomisk tillväxt. Vi kan emellertid säga, att globaliseringen och dollariseringen gjorde det möjligt för just USA att, under en viss tid, upprätthålla en relativt stabil och snabb ekonomisk tillväxt.
När jag för Aho påpekade att den allmänekonomiska utvecklingen var bättre före ”globaliseringen”, svarade han att produktiviteten under globaliseringen vuxit särskilt snabbt. När jag framhöll att det var tvärtom, hävdade han att den teknologiska utvecklingen under globaliseringen varit snabbare än förut. Om jag enkelt hade kunna visa att så knappast var fallet, hade han antagligen dragit till med att möjligheterna för en snabb teknologisk utveckling ändå var bäst under globaliseringen. Tacka Gud och Presidenten för att Aho inte fick tillfälle att tillämpa sina ”nya ekonomi”-teorier inom Europeiska Centralbanken!
Inför det nya året präglas världsekonomin av pessimism. Läget är unikt genom att alla stora ekonomier – utom Kina – har drabbats av recession samtidigt. Denna gång beror inte lågkonjunkturen på att man försökt strypa inflationen med hjälp av höga räntor och finansiell åtstramning. Tvärtom. Priserna tenderar att falla och räntorna börjar närma sig noll procent. En optimistisk tolkning av vad som håller på att hända är att den nyliberala ordningen har nått sin kulmen och att allt fler inser att det behövs en global nyordning för att komma tillrätta med de problem den gamla ordningen ställt till med.
Ett Gott Nytt År tillönskas alla dem som följt med en tabellfreak ända hit!
Jan Otto Andersson
