Nu när någon våghals äntligen åtagit sig det omöjliga och filmatiserat Härskarringen, kan jag inte låta bli att bidra till den nära förestående floden av kommentarer kring J.R.R. Tolkiens författarskap, skriver Panu Höglund.

Tolkien-dyrkarna är många, och talrika är även deras försök att uttrycka sin beundran på det sätt som kallas det uppriktigaste, d.v.s. genom plagiat. Hela fantasygenren påstås ofta bara bestå av Tolkien och Tolkiens epigoner, och det är ju ändå en prestation att ge upphov till en egen litterär genre. Sålunda är det högst naturligt om vi nu drunknar i översvämmande kärleksförklaringar till den gamle mästaren.

Å andra sidan kommer det alldeles säkert att dyka upp en armé av belackare som försöker göra sig märkliga genom att avslöja honom som det ena eller det andra. Fascistbeskyllningen är redan gammal skåpmat och rutin, men roligare blir det när religiösa extremister försöker utmåla den stackars mannen som hin håle själv, roten till rollspel och annan satanism – och det kommer nog att ske, det kan ni ge er på. Nöjet består i att peka ut för den här hallelujakören att Tolkien faktiskt var djupt troende och att hans mytologi var öppet kristligt inspirerad. Det var faktiskt han som fick sin vän ateisten C.S. Lewis att bli kristen – högstdensamme Lewis som är en välförtjänt populär författare även i de kristna kretsar som i allmänhet inte har mycket till övers för skönlitteratur.

Brist på Tolkienforskning

Så kallade seriösa kritiker lär fortfarande ifrågasätta Tolkiens litterära förtjänster, och det finns överraskande få lärda kommentarer kring hans författarskap: större delen av sekundärlitteraturen går ut på att katalogisera alla de vättar och varelser som förekommer hos honom, och den verkar främst vara riktad till de fans som, på ett liknande sätt som Tolkiens hober, älskar att läsa i fint bundna böcker det som de egentligen redan vet. Dessa skrifter verkar dessutom gå bra långt i att tillskriva hans mytologi en inre stringens och koherens som egentligen aldrig funnits mellan alla olika halvfärdiga manuskript.
Den vetenskapligt seriösaste Tolkienologen av idag torde vara T.A. Shippey; Paul Kochers arbeten kan vara föråldrade nu, när man gett ut så mycket nytt material ur kvarlåtenskapen. Åke Ohlmarks, Tolkiens svenske översättare, som tycks ha varit tillräckligt bevandrad i fornnordiska och forngermanska språk och mytologier för att kunna säga någonting originellt om författaren, har i sin bok Tolkiens arv i stället koncentrerat sig på att redogöra för alla förnedringar Tolkiens familj utsatt honom för; hans försök till dagspolitisk interpretation av trilogin förefaller barnsligt och blir inte bättre av att Ohlmarks krampaktigt envist prackar det på läsaren som en stollig skribent av källarpamfletter.

Ohlmarks ivriga skryt med sin fina översättning irriterar också den läsare som har haft tillfälle att jämföra olika tolkningar av Härskarringen. Den svenska är visserligen inte den sämsta av de som jag har läst (och jag är väl insatt i både den finska, polska och den tyska översättningen och bläddrar för närvarande i den ryska), och Ohlmarks uppfinning ”hober” för ”hobbits” är bevisligen briljant. Men dessvärre har han löst en del liknande problem mycket mindre tillfredsställande, ofta förefaller det som om en första nödlösning hade förevigats på grund av ren vårdslöshet: det fantasispråkliga ortnamnet Carn Dûm får heta ”Dôm-kumlen” i första delen, men förblir Carn Dûm i fortsättningen, då Ohlmarks kollat kartan och sett att det är en halvö som inte har något med kummel att göra. Likaså känns det konstigt att Fredegar Bolgers smeknamn Fatty förblir oöversatt. Å andra sidan har Ohlmarks varit tillräckligt beläst i fornnordiska för att kalla Middle-earth ”Midgård” i stället för någonting fantasilöst som Mittelerde och Keskimaa.

I och för sig måste det vara ett helvete att översätta Tolkien, inte minst om man, som den polska översättaren tydligen, bara behärskar vanlig modern engelska. Lika omöjligt tycks det dock vara att försöka bli klokare på trilogin med hjälp av moderna litteraturteorier, och detta torde förklara en del av den seriösa litteraturkritikens motvilja mot att tillerkänna Tolkien verklig litterär storhet. Han har lastat sin trilogi så full med antydningar på och lånegods från både germanska och keltiska mytologier att det knappast går att idka riktig Tolkienforskning utan kunskaper i fornspråken. Den som vet mera om teoretiska riktningar i litteraturvetenskapen än om isländska och fornengelska kan inte tackla Tolkien och försöker sålunda förneka hans värde som författare.

En vits för filologiskt invigda – och en hämnd

Namnen på de tretton dvärgar som i boken Bilbo – en hobs äventyr, förspelet tillHärskarringen, besöker Bilbo för att locka honom ut mot äventyret, härstammar t.ex. från den poetiska Eddan. Insprängd i Völuspá, den kosmologiska inledningsdikten, finns det nämligen en förteckning över namn och poetiska omskrivningar på dvärgar, vars sammanhang med resten av den i och för sig rätt arkaiska och svårlästa dikten inte är tydligt. Det är faktiskt härifrån som även Gandalf fick sitt namn, ”Gandálfur” på isländska. Att Tolkien gav sina dvärgar namn ur Eddan, bör väl ses som en vits för filologiskt invigda. När jag själv för första gången läste Ólafur Briems skolutgåva av Eddan var jag givetvis redan väl beläst i Härskarringen; och dvärgnamnen gav mig kalla kårar när jag kände igen dem: bråkdelen av en sekund trodde jag nästan på att Tolkiens Midgård hade existerat. Enligt Shippey finns det en del liknande detaljer i boken, uppbyggda kring samma sorts oförklarligt bråte som författaren hittat i de fornengelska källorna. Fornengelska talas även av ryttarna i Rohanriket – i den publicerade versionen mycket litet, men i de första utkasten vimlade det lika mycket av meningar på detta språk som på alverspråken quenya och sindarinska.

Tolkien företrädde själv den äldre filologiska tradition som unggrammatikerna givit upphov till när de upptäckt ljudlagarna och kommit underfund med hur man rekonstruerar glömda språk och försvunna ord. Denna tradition körde fast när man utvidgade rekonstruktionsivern till texterna, ty försöken att ta fram en ”ursprunglig” Edda eller Nibelungenlied var dömda att misslyckas. I dag vet vi att oralt överförda epos inte har någon rekonstruerbar urform: episka sångare förvarar dem i sitt minne i form av en översikt över handlingen, som vid tillfälle realiseras till dikt med hjälp av färdiga formler och konventioner. Nerskriften av ett sådant epos innebär alltid en reduktion, en standardisering av vad som definitionsmässigt inte kan ha en standardform.

Det paradigmskifte som följde när denna filologiska tradition inte längre kunde bära ny frukt innebar bland annat att tyngdpunkten inom den filologiska undervisningen och forskningen försköts från konkret inlärning och rekonstruktion av döda språk till modern litteratur, realia och litteraturteori. Sålunda fick en Tolkien, som kunde skriva dryckesvisor på fornengelska och dikter på gotiska, ge vika för moderna mandariner som visserligen kan jämföra och tillämpa teorier och tolkningsmetoder men som inte längre lär sig gammal spanska för att på egen hand kunna skriva en Don Quijote till.

Antagligen är Härskarringen också Tolkiens medvetna hämnd på företrädarna för det nya paradigmet. Boken påminner en hel del om medeltida riddarromaner, en genre som Tolkien kunde uppskatta och plundra på material, medeltidsforskare som han var. De första lärda recensenter som läste boken kände sig dock alldeles desorienterade i denna genre och den stiliserat pseudomedeltida, idealiserade och magiska miljön: följaktligen tillskrev de boken automatiskt och orättvist sådana brister som enligt deras åsikt borde uppvisas av en roman så lik en folksaga.

Sålunda ansåg de att boken var manikeistisk och svartvit i sin beskrivning av det onda och det goda. Det här är delvis berättigat, och förefaller så sålänge ondskan främst representeras av orcher och Sauron. Orcherna är bara onda och duger endast till att slaktas. Men det är – som vi ser i Mordorbeskrivningarna – precis därför som Sauron inte kan vinna kriget endast med deras hjälp. De är tillräckligt onda för att vara odugliga, grälsjuka, odisciplinerade och illojala. De är sist och slutligen viljelösa och själlösa kreatur som styrs av Saurons järnhand. När denna släpper sitt tag, tappar de tråden helt och hållet: ”Orcher och troll och förhäxade […] odjur rände hit och dit i vanvettig dårskräck”, när Sauron väl hade fallit, medan en del av hans mänskliga soldater, som ”ännu var stolta och tappra män, dessa slöt sig nu samman till en sista front för desperat strid”. (Sagan om konungens återkomst, s. 266.) Sauron är alltså tvungen att förföra och pervertera stolta och tappra män för att kunna föra krig.

Underminerar sina egna hjälteideal

För Tolkien, som stred i slaget vid Somme, förlorade sina bästa vänner i första världskriget och dessutom skrev en stor del av trilogin medan kriget mot Hitler pågick, var stolthet och tapperhet i fält snarast positivt laddade begrepp. Han fängslades och lockades av den nordiska och germanska hjältemytologin och dess krigarideal, samtidigt var han medveten om dess oförenlighet med hans kristna tro: som abboten på klostret Lindisfarne i forna tider frågade sina munkar, när dessa hade lyssnat till en berättelse om den förkristne anglosaxiske hjälten Ingeld (isländskans Ingjaldur, får man tro): ”Vad har Ingeld att göra med Kristus?” För Tolkien framstod denna fråga som ett viktigt moraliskt dilemma, och Härskarringen skulle ha blivit en mycket sämre bok om inte Tolkien hade varit kristen nog att ifrågasätta ”tapperheten” och ”stoltheten”: kanske de var soldatdygder, ja, men inga absoluta dygder, utan moraliskt tvetydiga egenskaper som också kunde utnyttjas av det onda till att förföra och insnärja.

Dilemmat mellan det forngermanska och det kristna kommer även till uttryck i den kosmologi som Tolkien skapade för sin värld: det är en blandning av kristendom och germansk polyteism. Han har både en monoteistisk, måhända judisk-kristlig, Gud, Eru Ilúvatar, och ett helt pantheon mindre allsmäktiga halvgudar eller ärkeänglar, ”valar”, som ofta har igenkännliga forngermanska, romerska eller grekiska motsvarigheter (t.ex. Aulë = Hefaistos o.s.v.). De av Shippey citerade recensenterna har tolkat trilogin, särskilt slutresultatet, häpnadsväcknde felaktigt. Eftersom de redan på förhand hade beslutit att boken var ett moraliskt svartvitt pojkboksäventyr, påstod de att ”pojkarna” – hoberna – bara upplever en massa spännande äventyr som inte leder till någon karaktärsutveckling, varefter de återvänder hem ”med livet och lyckan i behåll”. Det här är givetvis rena smörjan. Frodo får aldrig det liv och den lycka som borde tillkomma honom, han tillbringar resten av det jordiska sjuklig och deprimerad. Att han får privilegiet att lämna världen tillsammans med alverna ändrar ingenting, denna avfärd är faktiskt en oåterkallelig hädangång likvärdig med döden: det är den enda läkedom som kan bota Frodo.

Hela Frodogestalten är ett bra exempel på hur Tolkien systematiskt underminerar sina egna hjälteideal med moraliska skrupler. Frodos heroism är inte av den militära sorten, och det är precis därför som han sedan blir ignorerad. I grund och botten är det förgäves som Gondors och Rohans soldater bekämpar Saurons trupper: om Frodo lyckas slänga ringen i elden på Domedagsberget, är det egentligen ingen skillnad om Saurons trupper segrar eller inte, och lika litet kan soldaterna kompensera hans eventuella misslyckande. Alla de ståtliga bataljer som utkämpas mot slutet av trilogin börjar sålunda te sig lika meningslösa som köttkvarnen på västfronten i första världskriget. Till slut är det Merry och Pippin, som stridit i Gondors och Rohans arméer, som hemma i Fylke hedras som hjältar. Frodos sega arbete vinner kriget, men det är krigarna som roffar åt sig äran och berömmet. Ty deras hjältedåd är allmänt begripligt; Frodos är det inte.

Boken innehåller dessutom en hel del moraliskt tvetydiga och vacklande gestalter: Boromir, Saruman och inte minst Gollum. Många unga läsare av Tolkien har utan vidare begripit vad professionella kritiker tydligen har varit för professionella för att fatta – att Gollumgestalten gör Härskarringens största anspråk på verklig litterär storhet: till en början ett motbjudande monster, vars kluvenhet dock med tiden blir klar och som läsaren genuint börjar bry sig om och till och med solidarisera sig med. De som kallar Härskarringen ”en bibel för nynazister” har tydligen medvetet struntat i Gollum.

Ingen religion värd namnet

När de sista alverna (och med dem Frodo) lämnar Midgård, försvinner även den direkta kontakt till det gudomliga som är utmärkande för Tolkiens mytiska värld. Alverna är odödliga, och de kan färdas fritt mellan gudsriket och Midgård. ”Odödlighetens land” är i det tolkienska världsalltet till att börja med en konkret existerande landmassa bakom havet, ungefär som Tír na nóg, den eviga ungdomens land, i den gaeliska mytologin. Människorna får till att börja med en egen ö – Nûmenor – mellan Midgård och gudsriket, men när invånarna i detta land grips av hybris och vill bli odödliga som alverna, försöker de invadera gudsriket i en militär expedition. Detta vedergäller Ilúvatar genom att låta Nûmenor sjunka i havet: endast en handfull räddas för att bli utbygdsjägare i ödemarkerna. En av dessa, Aragorn, kommer sedan att spela en avgörande roll i Ringkriget, som inte bara leder till att gudomlighetens direkta representanter på jorden – de odödliga alverna – seglar bort: den absoluta skönheten behövs inte längre som en motpol till den absolut onde Sauron, utan den återvänder till himmelriket och drar in stegen efter sig. Världens struktur förändras, Gud-Ilúvatar plockar bort odödlighetens land och slänger resten av världen som en klump i det kosmiska sopnedkastet, där vi alltjämt befinner oss.

Betraktad i kontext med Silmarillion och det material ur Tolkiens kvarlåtenskap som nu finns publicerat (Unfinished Tales, Books of Lost Tales 1-2 och hela rubbet av The History of Middle-earth) är Härskarringen sålunda främst en religiös allegori om syndafallet, eller hos Tolkien snarast om förlusten av en direkt, organisk förbindelse (”the Straight Path”, ”the Lost Road”) till Gud. Det är betecknande att Midgårds folk praktiskt taget inte har någon religion värd namnet. Alverna tillber vala-halvgudinnan Varda-Elbereth-Gilthoniel, men för dem är hon en konkret existerande varelse och ingenting metafysiskt: mitt ibland sig har de sådana äldre släktingar som mött henne i egen person. Faramir, son till rikshovmästaren i Gondor, vänder vid kvällsvarden sitt ansikte rituellt mot väster, där Guds eget land förr i världen, före Nûmenors fall, verkligen låg helt geografiskt sett: denna ritual, som Frodo och Sam på väg till Mordor bevittnar, kan visserligen tolkas som protoreligiös, men med betoning på ”proto-”. Gud-Ilúvatars existens betvivlas ännu inte, han är en del av historien, inte av mytologin.

Besatt av språk

I själva verket är det inte genom religiösa ritualer, utan genom språkval(!) som människorna demonstrerar sin lojalitet till Gud och det goda: Ilúvatars trogna i Nûmenor talar alverspråken quenya och sindarinska öppet och förföljs därför av avfällingarna och konungen, som (nationalistiskt!) föredrar sitt eget språk, adûnaiskan. Detta var typiskt för Tolkien, ty han tenderade att tänka, att det fanns ”objektivt” vackra eller fula språk. (Finskan var för honom ett objektivt vackert språk: han behärskade vårt första inhemska tillräckligt för att kunna läsa Kalevala, och både eposet och språket tog han djupa intryck av.)

Ett fult språk var i Tolkiens värld främst Mordors ”mörka språk”, ”Black Speech”, och en del av dess fulhet var dess förfallenhet, ty i munnen på de kärlekslösa orcherna sönderföll det i sinsemellan oförståeliga dialekter. Hoberna Merry och Pippin, kidnappade av en hord orcher, kunde sålunda följa med deras inbördes trätor och intriger: kidnapparna hörde till olika dialektgrupper och var tvungna att samtala på det även för offren förståeliga väströna språket. Tolkien uppfattade tydligen de klassiska, ”rena” språken som riktiga ”språk” och framställde diversifieringen av dialekterna som en degeneration karaktäristisk för orcher och liknande låga varelser utan kärlek till orden (= ”filologi”). Även om han visserligen på unggrammatiskt sätt älskade att härleda ett språk från ett annat – ljudlagarna för övergången från quenya till sindarinska är noga utarbetade – är motorn bakom språkförvandlingen – den talspråkliga bekvämligheten och uttalslättjan – för Tolkien bara jargongisering, vulgarisering, språkförfall och ”fördömt orchersnack”. Eller snarare: ”quod licet Jovi, non licet bovi”, dvs. förr i världen var det nog de gamle tilllåtet att ”utveckla” latinet till spanska, franska, katalanska och andra fina litteraturspråk genom precis likadan jargongisering; men om det sker i dag, är det förfall. Tolkien skulle antagligen inte ha kunnat tänka sig den melanesiska pidginengelskan som ett funktionsdugligt litterärt uttrycksmedel, vilket det dock i dag är.

Kulturpatriot snarare än nationalist

Tolkiens motbjudande orcher har gärna tolkats som en avhumaniserande karikatyr på den moderna arbetarklassen och därigenom som ett bevis på hans ”reaktionära” och t.o.m. ”fascistiska” inställning. Att han vantrivdes i industrialismen är välkänt, ty det är precis därför som han har blivit något av en profet eller ideolog för naturskyddarna. Beskyllningarna om fascism anser jag däremot vara ett utslag av missriktad tokvänsterparanoia. Det må vara att Tolkien som i sin person förenade ett intresse för forngermansk mytologi och en varm kristen tro ur vänstersynpunkt förefaller högst suspekt, men eftersom Tolkien var katolik i England – ett land vars nationella medvetande formats i en århundradelång kamp mot katolicismen – torde tron i hans fall ha fungerat som en återförsäkring mot snäv nationalism och som en påminnelse om behovet av ett allmänmänskligare perspektiv.

Tolkien var givetvis engelsk patriot, och mindre kan vi inte vänta oss av en Sommeveteran, men den nationalistiska dimensionen i hans författarskap handlade nog snarast om att ge England eller den engelsktalande världen en egen mytvärld som kunde mäta sig med den keltiska eller den finska, som han avundades. Hans mytopoetiska livsgärning var sålunda ett kulturpatriotiskt projekt av den sorten som var typisk för de nyvaknade nationerna i Östeuropa (inte minst Finland) eller i de keltiska randområdena av Storbritannien.
Att Tolkien hade en reaktionär inställning till mycket som på hans tid ansågs stå för framsteg är klart, men jag skulle helst avråda alla ”vänstersinnade” människor från att tanklöst solidarisera sig med vad som uppfattades som ”vänster” eller progressivt på Tolkiens tid. Mycket av det är sådant som det i dag gäller att bekämpa i radikalismens namn, när världsalltets stora hjul vridit sig. Det har alltid varit världens ordning, några har bara inte insett det ännu. Många är de kommentatorer som orkar slösa bläck och krafter på att himla sig över att Tolkien kunnat bli fadder åt de gröna, så reaktionär som han var – en del antigröna polemister har utnyttjat även Tolkien som stöd för sina försök att utmåla ekologer som fascister – ett populärt propagandatrick nuförtiden.

Vi bör inte bry oss om propagandan: Tolkien var främst en sentimental naturvän och som sådan en fiende till industrialismen. Som sådan hade han kanhända vissa förutsättningar att bli mottaglig för fascistiska influenser i lämplig miljö, men det är ungefär allt man kan säga. Hade Tolkien varit tysk, hade han antagligen börjat som Hitleranhängare och slutat som medlem av den kristligt inspirerade motståndsgruppen ”Kreisauer Kreis”.

Protesterade mot allegorisk tolkning

Hur är det då med Härskarringen som en allegori om andra världskriget? Åke Ohlmarks har i Tolkiens arv kategoriskt slagit fast att huvudfienden Sauron är Stalin och bedragaren Saruman står för Hitler. Göran Hägg har i sin Världens litteraturhistoria övertagit den här smörjan utan vidare – man undrar om den redan blivit någon sorts officiell Tolkientolkning i Sverige. Shippey håller inte med den, och det gör jag ännu mindre. I sitt förord till trilogin, där Tolkien löjligt nog försöker förhandsförbjuda alla tolkningar av boken som en allegori om andra världskriget, skissar han upp en alternativ handling för trilogin, som enligt honom skulle vara en allegori; och här motsvaras Sauron tydligt av Hitler och Saruman av Stalin. (Det här förordet till andra upplagan, som finns med både i den tyska och den finska översättningen, fattas i den svenska översättningen: jag undrar om Ohlmarks medvetet lemlästat boken för att fritt kunna kolportera sin egen interpretation.)

Det är betydligt större skäl att tolka Sauron som Hitler: han har redan i sina tidigare inkarnationer fört krig mot det tolkienska ”Västern”; och Mordors rike har helt nyligen återuppstått efter en tid i skymundan, som Tyskland efter förlusten i första världskriget och alla de problem som Weimarparentesen innebar. Det är skäl att åter påminna om att Tolkien var veteran från första världskriget, någonting som alldeles säkert påverkat hans själsliga och litterära utveckling och även hans åsikter om storpolitiken. Mordor är ett arkaiskt, mytologiskt ont, ett rike av spöken och monster, som snarare får en att tänka på det på många sätt pseudoarkaiserande, mytologiutnyttjande och metafysiserande Tredje riket än på Sovjetunionen. Å andra sidan utmärker Saruman sig som en naturskövlare och maskinbyggare mot vilken till slut själva träden drar i krig (industrialism) och som i hobernas Fylke upprättar en besynnerlig diktatur med stränga regler, där hans handgångna män samlar till sig alla matvaror under förevändningen att sedan fördela dem rättvist (socialism). Särskilt det senare är, påpekar Shippey, någonting mycket ovanligt i Midgård, där det onda sällan ids vara skenhelig. Insisterar man på att tolka Härskarringen som en allegori om samtida världshistoriska händelser, så är det nog enligt min mening bättre att tolka Sauron som Hitler, inte som Stalin.

Vari består Tolkieniciteten?

Allt detta förklarar givetvis inte varför Härskarringen är så populär och varför epigonerna för det mesta inte lyckats utmana Tolkien vare sig i popularitet eller i litterära kvaliteter. Varje fantasyskribent vill bli en ny Tolkien, men för det mesta verkar försöken föga imponerande: oftast lyckas de inte ens bli kända utanför genrens egen läsarkrets. David Eddings producerar helt enkelt vulgära plagiat och föraktar öppet sina läsare. David Gemmell satsar främst på handlingen och sensmoralen, medan hans sagovärld alltid är samma stiliserade blandning av operettantik och operettmedeltid, där både romarna, kelterna och kristendomen går att igenkänna under ett rätt så tunt kamouflage. Resultatet blir böcker som vid första läsning nästan känns som riktig skönlitteratur men som vid andra gången yppar sig som underhållning, låt vara av någorlunda anständig kvalitet.

Eftersom Gemmell (ungefär som rymdoperaförfattaren Lois McMaster Bujold) har hittat på en formel som funkar – ty hans böcker är både läsbara och högst addiktionsframkallande – är han åtminstone ett kommersiellt geni. Philip Pullman har hittat på en alternativ värld som är ordentligt originell och fascinerande, men han har aldrig riktigt nått den grad av popularitet intellektuella fantasy-fans anser honom förtjäna. Detsamma gäller Guy Gavriel Kay.

Vari består då den särskilda Tolkienicitet som de alla fikar efter men inte riktigt får tag i?Tuomas Nevanlinna sade en gång att saker och ting vanligen lyckas bäst när man inte medvetet eftersträvar dem – att den bästa av världar bara kan uppstå som en biprodukt när någonting helt annat avsetts. Härskarringen hör absolut hemma i Tuomas Nevanlinnas ”biproduktifierade” idealvärld, ty till att börja med var den bara en fortsättning till Tolkiens populära och helt läsbara barnbok Bilbo – en hobs äventyr (The Hobbit, or There and Back Again – den finska översättningen heter Lohikäärmevuori). Den boken handlar om hur den jordnära och fridsamme hoben Bilbo av ett gäng dvärgar och trollkarlen Gandalf shanghajas in i mer eller mindre kaotiska äventyr utan en sådan sammanbindande handling som Härskarringen har. Bilbo-romanen appellerar åtminstone till mig – atmosfären i den påminner en hel del om Mumindalen när den är som bäst. Framför allt är det omöjligt att inte tycka om den motvillige hjälten Bilbo, som är läsarens naturliga identifikationsobjekt.

Som Veijo Meri säger: ”när någon är lättskrämd och svag och inte orkar springa och när folk ändå skrämmer och slår och jagar honom så är det humor”, och han nämnde Chaplinsom ett exempel. Lika bra kunde han ha nämnt Bilbo, som av naturen är en maklig, lugn och stadig hob men som ändå tvingas vara med om skrämmande och tröttsamma äventyr.

Världen i Bilbo är egentligen inte Härskarringens Midgård. Mytologin förelåg visserligen till största delen färdig när Bilbo kom till, men denna bok anknyter till den silmarillionska mytvärlden bara mycket löst. Det är betecknande att Tolkien inte ännu hade utarbetat sin egen runrad, utan i Bilbo använde sig av riktiga fornengelska eller skandinaviska runor. Han hade tydligen ännu inte börjat ägna sig åt de konkreta detaljerna i sin fantasivärld.

Hoberna våra företrädare

Här är kanske den viktigaste nyckeln till Tolkiens popularitet: att han ser sin sagovärld framom allt genom ögonen på så föga heroiska, så osagolika figurer som hoberna. De lyckas aldrig ta de mytiska dimensionerna helt på allvar, eller snarare förhåller de sig till dem med samma bondskt konkreta och praktiska inställning som till allt annat. Sålunda lyckas de göra sagovärlden i all sin overklighet verkligare genom att fungera som brobyggare mellan det vardagliga och det mytiska. Det rent mytologiska kompendiet Silmarillion känns betydligt mindre läsbart precis därför att det saknar hober.