Iranska kvinnliga filmare om förbud, självcensur och Kafkabyråkrati

– Förut skämdes jag över att visa iranska filmer för mina utländska vänner, säger en man i publiken.- Är det verkligen så kallt också inomhus, frågade de då kvinnorna ständigt var intäckta i flera meter tyg.
Jag ler då jag inser att jag själv dragit samma slutsats – trots att filmerna jag sett hör till de nya och vågade ser det fortfarande ut att vara råkallt i de iranska hemmen.

För andra gången lyfte Göteborgs filmfestival fram den iranska filmen, och i år hade man bjudit in två kvinnliga iranska regissörer tillsammans med sina producenter – tillika äkta män. <B>Tahmineh Milani <B/>och <B>Rakhshan Bani Etemad <B/>mötte sin publik, som till stora delar bestod av iranska invandrare och deras familjer, på ett seminarium om kvinnan i iransk film.

Festivalen marknadsförde Milanis The hidden half med att regissören på grund av filmen blivit åtalad med hot om dödsstraff, och på seminariet var det också diskussionsledarens, den svenska journalisten Jannike Åhlunds, utgångspunkt. Situationen blev närmast pinsam, Milani och Bani Etemad visade tydligt att de kände sig obekväma, till och med förolämpade, i en roll där deras uppgift var att bekräfta en förutfattad – västerländsk – mening.

– Vart jag än kommer, både utomlands och i Iran, för att tala om mina filmer vill folk diskutera politik och kvinnofrågor. Visst är det viktiga saker men att de ska tas upp på alla filmfestivaler visar ju på en brist på diskussion i samhället, sånt borde diskuteras med ambassadörer och politiker och inte med filmregissörer, sade Bani Etemad.
– Jag tycker inte om filmare som skapar en politisk opinion för att få uppmärksamhet när de är utomlands, de köper publik genom att framställa att de gör sina filmer under hot, sade i sin tur Milani.

Seminarium om och med kulturkrockar

Seminariet skulle hållas på engelska, en tolk var visserligen närvarande men skulle på grund av tidsbrist inte användas. Milanis man, <B>Mohammad Nikbin<B/>, verkade vara den enda av gästerna som trivdes med tala engelska inför en stor publik och till en början hänvisades alla frågor till honom. Som tur är reste sig en svenskiransk kvinna efter ett tiotal minuter upp och meddelade att hon tänkte gå i protest om seminariet inte hölls på ett språk hon förstod, svenska eller persiska, och efter det tolkades diskussionen mellan de två språken. Mycket riktigt tog tiden slut före frågorna, men stämningen blev bättre och diskussionen livligare.

Nikbin tonade ner åtalet mot Milani, och upprepade flera gånger att det hela verkade röra sig om ett missförstånd. <I>The hidden half <I/>har fått tillbaka sin licens och visas igen på bio i Teheran, och det faktum att man låtit paret resa utomlands ser han som ett tecken på att åtalet ska läggas ner. Det har dock ännu inte skett, inte heller har Milani fått veta exakt vad hon åtalas för, och en del av parets utrustning är fortfarande beslagtagen.

Om att döma för snabbt

<I>The Hidden Half<I> berättar om Fereshteh som efter sjutton års harmoniskt äktenskap till slut samlar mod att berätta sin historia för mannen Khosro. Denna filmens yttersta berättelse handlar om kvinnan som av konventionerna tvingats till tystnad, medan hon känner sin mans historia i varje detalj har han aldrig reflekterat över att hon hade ett liv också innan de träffades.
Fereshteh har uppenbarligen för länge sedan skrivit ner berättelsen i en dagbok, men fattar beslutet att ge den till mannen – rättare sagt gömma den i hans resväska tillsammans med ett följebrev – först då hon inser att den kan rädda en annan kvinnas liv. Khosro är nämligen domare och ska utreda en dödsdömd kvinnas benådningsansökan, hon är dömd för politiska brott. Fereshteh bönar i sitt brev om att han ska lyssna på kvinnans egen berättelse, hela berättelsen och inte döma innan han hört allt.

Och därför berättar hon sin egen berättelse. Dels för att kvinnan kunde varit hon, Khosro har aldrig insett hur illa ute hon var som engagerad i en kommunistgrupp vid universitetet strax innan det stängdes efter den islamiska revolutionen – själv studerade han då i USA. Största delen av filmen består av den tillbakablick där hon berättar om åren innan de träffades, och om sin första stora kärlek, som hon lämnade utan att ta farväl sedan hon fått veta att han var gift. Nu har hon dåligt samvete för att hon dömde honom utan att lyssna på hans version.
Att ha dömt en gammal älskare för snabbt är kanske inte det mest trovärdiga sättet att mana sin man till eftertanke men samma tema återkommer på alla plan i filmen, Fereshteh säger till och med att hon och den säkerhetspolisagent som blev hennes personliga förföljare säkert kunde ha förstått varandra om de satt sig ner och diskuterat igenom saken.

Vägar runt censuren

Bani Etemads <I>Under the skin of the city <I/>är i mina ögon mer upprörande än <I>The hidden half <I/>men har inte lett till något åtal – däremot fick manuset delvis skrivas om för att godkännas. Att berätta om student- och motståndsrörelser är tydligen fel medan det till en viss gräns är okej att berätta om kvinnoförtryck. <I>Under the skin… <I/>är en rätt spretig berättelse om en familj i Teheran, de vill egentligen alla gott men det går åt helvete på alla håll. Värst är det när mamman tvingar sin gravida dotter att återvända till den man som upprepade gånger misshandlat henne så att hon sökt skydd hos föräldrarna, men illa går det också när lillasystern i smyg tar med den hunsade grannflickan på konsert vilket ger hennes bror ett svepskäl att misshandla henne mer än vanligt – sedan rymmer flickan hemifrån och det antyds att hon slutar som prostituerad.

Censuren i Iran kan ingripa både i manus- och klippskedena, och ändå kan filmer till slut bli förbjudna som <I>The hidden half<I/>. Bani Etemad och Taslimi förklarar att det beror på det instabila politiska läget som gör att medlemmarna i filmgranskningsnämndens sexmannagrupp hela tiden byts ut. När man fått ett tillstånd gäller det alltså att filma snabbt – sex månader senare kan projektet stoppas av en ny nämnd.

– Jag fick till och med låna pengar för att göra <I>The hidden half <I/>och den visades på Teherans officiella filmfestival. Visst väckte den debatt men det var inte tal om att den skulle stoppas då, det kom först senare. Men granskningsnämndens viceordförande har stött mig genom hela härvan.
Samtidigt menar Milani att de flesta filmer klarar sig utan problem.

– De senaste 23 åren har vi lärt oss väldigt väl vad som kan visas på film, så vi behöver egentligen ingen censur, vi klarar det själva.

– Vad är det då man inte får visa, frågar någon i publiken, flera mumlar instämmande och många skrattar.
Sex naturligtvis. Och våld, hur logiskt det än skulle passa i handlingen.

– Man får inte visa en nidbild av Iran. Prostitution finns inte i Iran så då får man naturligtvis inte heller visa det på film. Det finns inte heller några dåliga läkare, dåliga poliser eller dåliga lärare. Ja, vi har helt enkelt inget dåligt i Iran, säger Milani och publiken skrattar.

– Visar man en dålig läkare kan hälsovårdsnämnden sätta stopp för filmen, likadant med polisen. Och hur försiktig man än är får man hålla tummarna till slut, det finns alltid någon maktinstans man inte tänkt på att kan ta åt sig. Samtidigt är det en fördel att det inte finns några klara regler, man kan till och med köpslå med nämnden: ”kan jag inte få klippa där i stället”.
Ett annat filmspråk
– Det handlar heller inte bara om sex, all beröring är förbjuden, påpekar Bani Etemad.

Det är nu jag inser att det antagligen är fråga om ett sexuellt förhållande mellan Fereshteh och mannen som visade sig vara gift i <I>The hidden half <I/>- då jag såg filmen trodde jag att inget fysiskt hände dem. De koder man lärt sig att står för sex i amerikanska filmer – toning till svart, klipp till nästa morgon – gäller inte här, tvärtom avslutas scenerna så att det är omöjligt för karaktärerna att smita iväg tillsammans efter att kameran släpper dem.

Bani Etemad kommer med teori om att det inte bara beror på sträng censur att utomäktenskapliga förhållanden aldrig visas på film. Hon säger att alla vet att kvinnor lider för att deras män lämnar dem eller har älskarinnor men att man inte vill legitimera den sortens beteende genom att visa det på film.

En kvinna i publiken reser sig upp för att tacka Bani Etemad för hennes film och säger att hon tycker att den töjer på censurreglerna på precis rätt sätt, som exempel nämner hon en bild där den äldsta sonen kysser sin mamma på hårfästet. Bani Etemad ler och säger att hon nog oroat sig för att bilden skulle hamna under saxen, men den gick igenom.

Själv undrar jag i mitt stilla sinne hur mycket annat jag missat och missförstått i dessa filmer.
– Med de restriktioner som finns är det fantastiskt att vi alls gör film. Vi är magiker, avslutar Milani censursamtalet.

Mästare i symboler

En svensksvensk man i publiken säger att han nyligen hörde en iransk poet i radio säga att alla förbud att nämna det ena och det andra gjort den iranska dikten full av symboler, och frågar om samma gäller för filmen. Milani ler och visar mot Bani Etemad:
– Mästaren sitter bredvid mig.

Bani Etemad har under hela diskussionen hamnat i skuggan av sin yngre och mer karismatiska kollega, trots att hon är den mer erfarna och kända av de två. Hennes tystnad är knappast helt ofrivillig, hon verkar vantrivas med hela situationen trots att hon nog liksom alla som förstår persiska lockats till många skratt av Milanis galghumor. Nu säger hon dock att hon skulle vilja förklara något.
– Ingen film, inte min, inte Milanis, kan ge en bild av det iranska samhället. Varje film är en pusselbit, och trots att man ser alla filmer som finns fattas det bitar. Det iranska samhället är komplicerat och fyllt av klassmotsättningar. Två filmer som trovärdigt skildrar livet på två gator bara ett kvarter från varandra, kan vara inbördes motstridiga. Den bild jag ger av den iranska kvinnan eller det iranska samhället visar ingen helhet. Jag säger inte att verkligheten är bättre, eller sämre, bara att den är mer komplicerad.
Den hopplösa situationen för kvinnorna i <I>Under the skin…<I/> är förvisso långt från Fereshtehs övre-medelklasstillvaro i <I>The hidden half<I/>, hennes hem är inrett så att det kunnat finnas var som helst i Europa och hon kör i väg med en lyxig bil för att hämta sin son vid skolan. Det som sticker ut är Fereshtehs ständiga kåpa och huckle, medan mannens och barnens kläder kunnat vara rekvisita i en finsk film.

Själv reagerade jag på mannens replik ”jag ska åka bort, packa en väska för ett par dagar”. Orsaken att filmer ofta är så förutsägbara är ju att man vet att allt som inte har en betydelse för handlingen skalats bort, sedan är det bara att gissa vilken roll det som lämnats kvar ska komma att spela. När Khosro packade upp sin väska på hotellet väntade jag mig att den skulle vara tom så när som på en lapp ”packa din jävla väska själv”, i stället hittar han dagboken som innehåller filmens huvudintrig – och sina kläder och toalettgrejer.

Egentligen gästades Göteborgsfestivalen av tre kvinnliga iranska regissörer, men <B>Susan Taslimi <B/>räknas samtidigt som svensk. Hennes regidebut <I>Hus i helvete <I/>öppnade festivalen, filmen handlar om en iransk invandrarfamilj där pappans aggressiva attityd till all förändring håller på att trasa sönder familjen inifrån. Filmen har naturligtvis diskuterats i relation till mordet på <B>Fadime Sahindal<B/>, Taslimi själv säger att det handlar om samma värderingar och hierarkiska samhällsstrukturer, men att de i filmen är några grader mildare.

Efter att ha sett filmen var jag arg och upprörd på döttrarnas vägnar, men efter att nästa dag ha sett <I>Under the skin… <I/>tyckte jag inte de iransksvenska tjejerna hade något att klaga på. I jämförelse alltså.
I Sverige finns ändå alltid ett alternativ, en social apparat man kan söka hjälp hos. Visst är det det smärtsamt att tvingas bryta med sin familj, men det är ändå ett bättre alternativ än inget alls. För den misshandlade flickan i <I>Under the skin… <I/>som inte längre står ut hemma är gatan det enda alternativet, och då hennes väninna säger att man borde anmäla brodern för polisen säger hennes föräldrar att det inte är någon idé, de skulle inte anse sig ha med saken att göra.
Men som Bani Etemad påpekar är bilden i hennes film kanske sann men inte heltäckande.

– Ni i väst har fel syn på iranska kvinnor, men jag medger att vi själv hjälpt till att skapa den bilden. Er bild är av den förtryckta iranska kvinnan, så hjälplös och oemanciperad, ni lämnar bort de starka, kämpande kvinnorna. Det finns faktiskt utbildade kvinnor på alla områden i Iran.

Dagens unga kvinnor

Man vill ju gärna tro Bani Etemad, och jag blir glad då jag hör att det på festivalen visas en dokumentär om ett iranskt center för flickor som rymt hemifrån – det finns alltå ett alternativ.

Dokumentären <I>Runaway <I/>är ett samarbete mellan två kvinnliga regissörer, brittiska <B>Kim Longinotto <B/>och iranska, i London bosatta, <B>Zirba Mir-Hosseini.<B/> De har koncentrerat sig på fem flickor mellan 12 och 19 år som de följt under hela deras tid på centret.

Men det jag hade tänkt som en positiv motvikt till <I>Under the skin… <I/>blev bara en fortsättning på samma eländiga historia. Centret i sig var nog en positiv sak men tydligt överbelastat – så snabbt som möjligt skulle flickorna ut därifrån och den populäraste lösningen var att återförena dem med deras familjer. Av de fem huvudpersonerna ordnades det jobb och bostad åt endast en, en nittonåring som hade prostituerats av sin pappa sedan hennes mamma och äldre syster dött.
Ingen direkt tvingades att återvända hem men alla skulle inför sin familj svara på frågorna ”Vill du tillbaka hem?” och ”Varför?”. Ingen av flickorna klarade av att ansikte mot ansikte med pappor och brödrar upprepa det de tidigare berättat för kameran – och om det ändå slutat med att de åkte hem hade konsekvenserna knappast blivit roliga.

En smärtsamt utdragen scen visade hur en flickas pappa och bror var så påtända att det knappt gick att kommunicera med dem då de kom för att hämta henne. Brodern sov en stund i sin stol och hotade därefter med att ta livet av sig om han inte fick systern med sig hem. Pappan satte visserligen till slut sitt tummärke under avtalet där han förband sig till att se till att ingen mer misshandlar flickan men krävde i nästa sekund att man skulle göra ett motsvarande avtal där hans fru skulle lova att hon och dottern aldrig mer skulle lämna hemmet utan tillstånd, flickan hade förbjudits att gå till skolan sedan hennes bror hört några pojkar vissla efter henne på gatan. Till slut grät hon i alla fall glädjetårar då hon gick: ”jag visste inte att de brydde sig så mycket om mig”.

– Den nya generationens kvinnor är starka och självständiga, de vet vad de vill ha och ser till att de får det – därmed inte sagt att jag skulle hålla med om alla deras idéer, säger Bani Etemad.

– De har en idealiserad bild av väst, de tror att bara de tar sig hit så öppnas paradisets dörrar för dem, säger Milani.
Och alla har väl rätt och samtidigt har alla fel, själv har jag för få pusselbitar för att egentligen säga nånting alls.

 

Solveig Arle

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.