Vi har diskuterat utan att märka att det ligger ett barnlik på vårt bord. Vi har bara fortsatt prata på i 50 år utan att se det.

Så beskriver ”Jedwabnes officiella kungörare”, den amerikansk-polska sociologen Jan T. Gross den tystnad som råder kring massmordet på judar i Jedwabne 1941.
Gross hävdar att hela Polen får lida om man inte ser liket. En ny, självkritisk blick på landets närhistoria är nödvändig, inte bara för att förbättra de polsk-judiska relationerna, utan också för att Polen skall kunna finna sin plats i historien, anser Gross.

Boken Neighbors (”Grannar”), Gross’ försök att fylla ut en del av de vita fläckarna i Polens historia, utkom på polska år 2000 och ett år senare på engelska. Boken avslöjar den lilla staden Jedwabnes offentliga hemlighet för hela världen. Sanning eller lögn? – med Neigbors tvingade Gross det officiella Polen att ta ställning till saken. Utredningen av vem som egentligen var skyldig till massmordet i Jedwabne ökade trycket på att uppdatera närhistorien och har gett upphov till den hetaste samhälleliga debatten i Polen sedan 1989.
Gross’ egen bakgrund gav hans avslöjanden ett ökat värde; han är polsk jude som tvingades lämna sitt hemland efter en antisemitisk kampanj år 1968, då mer än 13000 judar drevs bort efter att ha fråntagits sina jobb och försörjningsmöjligheter.

Påståendet ”nazisterna dödade judar” är inte längre någon nyhet. Men ”polackerna dödade judar, som till råga på allt var deras egna grannar” är en nyhet. Det chockerande avslöjandet i Gross’ bok är att polackerna i den lilla staden Jedwabne den 10 juli 1941 brände 1 500 judar levande i en lada (sammanlagt dödades 1 600 judar den dagen). Jedwabneborna gjorde det visserligen på order av de nazistiska ockupanterna, men de utförde dådet på egen hand. Enligt ögonvittnen visade de en sådan iver och effektivitet, att likvideringen av judarna knappast kan ha varit någon motbjudande uppgift, snarare tvärtom.

Förtigna fakta

I Polen innebar Gross’ bok egentligen två avslöjanden: dels röjdes massmördarnas verkliga identitet för den stora massan, dels – vilket är ännu viktigare – framkom det att ingen polsk forskare dittills hade velat eller vågat berätta vilken roll polackerna själva spelade, trots att de flesta av Gross’ källor var kända sedan tidigare.

En av Gross’ viktigaste källor är Szmul Wasersztajns beskrivning av hur judarna brändes till döds i ladan. Sedan 1945 har skildringen funnits vid institutet för judisk historia i Warszawa, och år 1949 användes den som bevis vid en rättegång mot 23 jedwabnebor som åtalades för att ha bistått tyskarna vid pogromen. De åtalade förnekade att de skulle ha varit delaktiga vid massmordet, men dömdes till fängelse i mellan 8 och 15 år. Flera ögonvittnen har beskrivit massmordet i en bok tillägnad jedwabnejudarnas minne, som gavs ut i USA 1980.

Men det var först när Gross gav ut sin bok som forskarsamfundet och medierna i Polen reagerade. Gross utmanade dem genom att hävda att det inte räcker att se skildringen av Jedwabne som ett undantag, en separat del av de polska judarnas historia.

Om en tredjedel av landets stadsinvånare avrättats kan det ju inte vara annat än en central händelse i Polens moderna historia, hävdar Gross. Före kriget utgjorde judarna nästan en tredjedel av befolkningen i de polska städerna…

”Det är något fel på dem”

För många kom avslöjandena som en chock. Nu hade Polen definitivt förlorat sin oskuld, sades det. Hur kunde något sådant ske i det land som betalade det högsta priset för kampen mot nazismen, ett land dit judarna i århundraden hade flytt undan förföljelse? Under kriget hade ju många polacker med risk för sitt eget liv räddat tiotusentals, om inte hundratusentals judar genom att gömma dem undan nazisterna. Om historien om Jedwabne är sann, så måste det ju vara något fel på Jedwabne och dess invånare, resonerade man.
Polen tvingades omedelbart börja tvätta sitt smutsbyke, inte bara på grund av sitt internationella anseende, utan också för sin egen skull. Kvalitetstidningen Gazeta Wyborchzas berömda chefredaktör Adam Michnik konstaterade att det sätt på vilket man förhåller sig till händelserna i Jedwabne innebär ett ställningstagande; för eller mot ett öppet Polen. Michnik betonar det individuella ansvaret hos de polacker som fötts efter kriget, snarare än någon kollektiv skuld. Ett öppet Polen måste markera att det är en stat för alla landets etniska grupper, säger Michnik, själv av judisk börd.
Majoriteten av de polska politikerna verkade omfatta Michniks tankar: de insåg att deras position på den politiska kartan bestämdes av om de tar eller låter bli att ta ansvar för Jedwabne. De flesta ville ta sitt ansvar.
År 1998 grundades ett statligt forskningsinstitut med uppgift att forska i de smärtsammaste skedena i den polska närhistorien, främst de förbrytelser som nazister och kommunister begått mot det polska folket. Nu fick institutet också i uppgift att utreda händelserna i Jedwabne.

Offentlig ursäkt

Våren 2001 bad ett hundratal biskopar om förlåtelse av ”Gud och våra judiska bröder och systrar” för katolikernas delaktighet i massmordet och i somras kom presidenten Alexander Kwasniewskis också internationellt mycket uppmärksammade ursäkt.
När presidenten bad om förlåtelse blev det den sista droppen för många av dem som vill bevara Polens renhet. Med vilken rätt gör presidenten alla polacker ansvariga för något som skedde i en liten stad, speciellt som utredningarna om händelserna i Jedwabne ännu inte avslutats, undrade en del högerpolitiker.

Utredningarna fortsatte: i somras gjordes utgrävningar där den gamla ladan hade stått. Man hittade de brända kvarlevorna av 150-250 personer och en del av den Leninstaty som judarna tvingades bära på sin sista vandring. Fynden styrkte det som ögonvittnen berättade om i Gross’ bok. I en förhandsrapport konstaterar institutet att ”man kan sluta sig till att polackerna i Jedwabne aktivt deltog i brottet”.

Nyligen utsattes institutets ledare Leon Kieres för ett häftigt angrepp i parlamentet. Man krävde att han skulle avgå med omedelbar verkan, och att institutet istället skulle få en ledare som är ”riktig polack” och som älskar det polska folket.

”Ren holocaust-business”

De som inte kom på något bättre sätt att kritisera presidenten på, återupplivade ryktena om att han har judiskt blod i sina ådror. Också den f.d. presidenten Lech Walesa har antytt samma sak när han sommaren 2000 deklarerade att Kwasniewski p.g.a. sin börd inte hade någon rätt att vallfärda till Vatikanen. Nyligen hävdade en parlamentsledamot att smutskastningen av det polska folket kulminerade i.o.m. att presidenten bad om förlåtelse.

Också folk som direkt eller indirekt erkände att de katolska polackernas delaktighet i massmordet nu var bevisad ifrågasatte Gross’ motiv. Biskopen i Jedwabne predikade för stadsborna att det var fråga om ”ren holocaustbusiness, en kampanj som drivs av vissa utländska kretsar”.

De som förnekar händelserna Jedwabne eller som pläderar för ”jämbördighet” i synen på offer och förövare förstod genast att anfall är bästa försvar. Det hette att Gross bar agg mot sitt forna hemland. Nu, när det går bra för Polen; påven är polack, det var i Polen som kommunismen först började falla, landet är medlem i Nato och på väg in i EU, nu vill han ta hämnd och svartmåla landet. Polen var ju det land som tapprare än någon annan kämpade mot nazisterna, tillade andra – underförstått: är detta tacken?

Slawomir Majman skrev i The Warsaw Voice att många nu passar på att lufta sina egna fördomar, bl.a. genom att påpeka att de polska judarna minsann var de som utförde det smutsiga arbetet åt de sovjetiska ockupanterna.
Professorn vid Lublins katolska universitet, Tomasz Strzembosz hävdade att Neighbors är ”ett ovetenskapligt verk som bygger på ofullständigt källmaterial”. Han hävdar att Gross inte alls har rett ut bakgrunden till blodbadet i Jedwabne. Polackernas delaktighet i mordet var enligt Strzembosz en hämnd på de judiska förrädarna, som länge och hängivet hade fraterniserat med de sovjetiska ockupanterna.

Gross och de skribenter som stöder honom har inte förnekat att också polacker av judisk börd var delaktiga i den sovjetiska terrorn 1939-41. T.ex. i Jedwabneområdet arbetade proportionellt sett flera judar än katoliker för de sovjetiska ockupanterna. Men samtidigt påminner de också om att en tredjedel av alla de polacker som hamnade i Sibirien var judar och, framför allt, att det att man i krigstid har tjänat Sovjetregimen eller över huvud taget har varit kommunist inte kan anses vara någon egenskap som är speciellt utmärkande för den judiska rasen.

Det påpekandet är inte helt onödigt, när man betänker med vilken iver en del historiker har sökt efter judiska namn inom Sovjetadministrationen och bokfört omfattningen av deras ”antipolskhet”.

Alla ska be om förlåtelse?

De debattörer som pläderar för ”jämbördighet” påpekar att ungefär tre miljoner katolska polacker och lika många polska judar dog under andra världskriget. Endel katoliker hjälpte nazisterna, en del judar hjälpte kommunisterna. Båda parter led, men det är historia, nu måste man se framåt. Punkt.

I jämbördighetstanken finns också en idé om ömsesidig förlåtelse. Många kristna har sagt att de är beredda att be om förlåtelse av judarna, om de i sin tur ber om förlåtelse. Också på den här punkten har man kritiserat Kwasniewski: han framförde sin ursäkt gratis, utan att kräva något av judarna i gengäld.

I fjol avgick professor Waldemar Chrostowski från posten som viceordförande för det polska rådet för kristna och judar. Skälet var ”den judiska partens” oflexibilitet: judarna är inte beredda att kompromissa, de ställer hela tiden nya krav på katolikerna, som professorn sedan tvingas framföra.

Chrostowski anser att den synen på Förintelsen under årens lopp har utvecklats i tvivelaktig riktning. Först såg man tyskarna som brottslingar och judarna som offer, sedan blev polackerna vittnen till brotten, nu är de också brottslingar. Den judiska historieskrivningen har gjort polackerna till nazisternas allierade, hävdar professorn och betonar att händelserna i Jedwabne visar att man måste närma sig frågan om de polsk-judiska relationerna genom att ta alla parter i beaktande, d.v.s. polacker, judar, tyskar och ryssar.

I internatíonella forum, speciellt i USA har den ”polsk-judiska” Jedwabnedebatten tagit sig uttryck i en ännu hårdare kamp om martyrskapet. Man skjuter skarpt: judarna är enbart judar och polackerna enbart polacker. Det kan hända att jag inte hittat fram till de rätta källorna, men i det engelskspråkiga material som jag har gått igenom har jag inte hittat inlägg där man i någon större utsträckning skulle problematisera de nationella bestämningar som används. Kanske det skulle göra fiendebilderna suddigare?

I debatten hörs en del skrämmande tongångar, t.ex. diskussionerna om vilka som är Äkta polacker, vilka som älskar sitt hemland mera och vilka som kanske hyser större kärlek till något annat land. Det ökar inte förhoppningarna om att grannsämjan skall kunna öka under den närmaste framtiden.

Kamp om vem som led mest

Ett typiskt exempel kan man ta av amerikapolskan Ewa M Thompson, som för fyra år sedan höll ett föredrag vid Holocaustmuseet i Houston vid en tillställning som skulle främja den polsk-judiska dialogen. Thompson beskriver situationen efter kriget och förintelsen i Polen:
Det land, där polackerna bodde och som de älskade var förgiftat, alla polacker känner smärta över den förgiftningen. De sista judarna [som hade överlevt Förintelsen] lämnade landet. Polackerna stannade. Det är deras land. De hade inte råd med en sådan lyx som att resa bort.”

Grannsämjan förbättras knappast heller av den ofta återkommande frågesportsfrågan om vilken som var värre, judarnas fem år långa holocaust eller de kristna polackernas 50 år långa holocaust. I och för sig får dagens ”polacker” så ofta höra beskrivningar av typen ”alla polacker är antisemiter” eller att ”Polen är en judisk gravgård”, att jag kan förstå om de undrar över om ”judarna” alls känner någon empati inför deras lidanden.
Diskussionen om boken Neighbors fortsätter. Gross’ verk har redan gjort Jedwabne till ett begepp. Nyligen stötte jag på en artikel, där skribenten krävde att den turkiska regeringen borde erkänna folkmordet på armenier och be armenierna om förlåtelse på samma sätt som Polen har bett sina judar om förlåtelse.

Övers: TN
Jan T. Gross: Neighbors – The Destruction of the Jewish Community in Jedwabne, Poland. Princeton University Press 2001.
Waldemar Chrostowskis och Ewa Thompsons åsikter kan man hitta påwww.geocities.com/jedwabne/english/, där finns också andra artiklar i samma stil.

Mikko Zenger

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.