Ber att få påpeka att den ynkliga demonstrationen (27.2.) mot rivningen av järnvägsmagasinen i Tölöviken egentligen hade ytterligare två deltagare, jag och min son. Visserligen var allting över ren när vi anlände till Senatstorget fem före sex (fast man lovat hålla på till klockan sex!), det enda vi såg var en polisbil som körde bort längs Alexandersgatan. En ruskig kväll, snöslask och ett historiskt dåligt beslut. Axiom ett: a) Det är vanligt att rivningar ångras senare. Helsinfors stadsmuseum (strax intill magasinen) är för tillfället fyllt av foton på det (utställningen Den försvunna staden). b) Åtminstone jag kommer inte på ett enda exempel på motsatsen. D.v.s. att man skulle ångra att man sparat ett hus.

”SJ:s magasin har inget byggnadshistoriskt värde”, tycker fullmäktigeledamoten Esko Riihelä i Helsingin Sanomats referat från dagen efter (28.2). Det är ett påstående som visar att samlingspartisten Riiheläs kunskap om byggnadshistoriska värden måste ligga nånstans under den absoluta nollpunkten. I Finland saknar nämligen inget hus byggt på 1800-talet byggnadshistoriskt värde (magasinens äldsta delar är från 1899). Som professorn i arkitekturhistoria Tore Tallqvist konstaterade i en intervju i Hbl utgör 1800-talet vår antik.

Så illa är det. Esko Riihelä representerar ett parti som tillsammans med socialdemokraterna utgjort en järnhård rivningsaxel i många decennier redan. De har lämnat efter sig förstörda städer överallt i landet (förstörd just i betydelsen byggnadshistoriskt). Och när man tittar på Helsingin Sanomats partikarta över Helsingfors stadsfullmäktige ser mönstret också obehagligt bekant ut. På ett undantag när har Samlingspartiet röstat mot magasinen medan sossarna har ynka två röster mot. Axiom två: Värnar du om byggnadshistoria, undvik samlingspartiet och socialdemokraterna och rösta på de gröna.

Fast mönstret är bekant innehåller röstfördelningen en liten bomb, en minibomb. Socialdemokraten Ilkka Taipale – 60-talisten förkroppsligad – känner inte igen sina barn utan äter upp dem genom att rösta mot magasinen efter att han in i det sista har hemlighållit sin åsikt (för att den var opportunistisk?). Om magasinaktionen och verksamheten i byggnaderna påminner om nåt är det 60-talets ensaksrörelser och man tycker att medborgaraktivism är nåt en gammal novemberrörelsegrundare skulle vara ivrig att understöda. Kanske Ilkka Taipale har nån bra motivering, eller har Hesarimissuppfattat hans röstningsbeteende? Ifall Taipale läser Ny Tid får han gärna svara.

Medan jag gråter över att historielösheten vann tröstar det ändå lite att det fanns många positiva debattinlägg, framför allt arkitekten Eric Adlercreutz alternativa musikhusplan,Osku Pajamäkis envishet, SFP-ledamotens Henrica Bargums insändare, dirigentenMikko Francks insändare, Hufudstadsbladets aktiva och kreativa bevakning (bl.a. insåg man att Tommy Pohjola närsomhelst kunde ersätta tidningens ordinarie arkitekturjournalist)… Men sen blir jag otröstlig igen. Mest för att motsättningen musikhus-magasin kunde ha undvikits. Om de som gjorde upp reglerna för den inledande arkitekttävlingen skulle ha känt till sin stad ens lite borde bevarandet av magasinen ha inkluderats som ett villkor. För det ser ju vemsomhelst, det finns massor med utrymme kring Tölöviken. I nödfall också uppåt.

PS. Varför inte ett musikhus i rödtegel mellan magasinen? Men sån postmodernism klarar Finland inte av (fast konserthuset i Lahtis borde kunna vara ett uppmuntrande exempel) – för man klarar ju inte ens av att bygga hus i tegel. I städernas centrala delar det vill säga. Tegel är periferimaterial, glas centrum-.