Rumänien är ett land där man möts av livliga och pratsamma människor vart man än tar sig. Men allra livligast och mest högljudda är zigenarna. De är ofta lätta att känna igen, kvinnorna i sina traditionella granna, blommiga, långa kjolar och männen i sina fina kostymer och breda hattar. Denhär gruppen zigenare kallas Galos i Rumänien. Sedan finns det de som man känner igen därför att de är så eländiga. De har oerhört smutsiga, ofta trasiga kläder och ser både trötta och olyckliga ut. Många av dem tigger. Och så finns det mängder av zigenare i Rumänien som klär sig och uppför sig som vem som helst men kanske har litet mörkare ögon och vackrare näsor än de som inte är zigenare.

Det finns också stora skillnader i levnadsförhållanden och livsstil mellan olika zigenargrupper. Det finns de som kan anses vara rika, de som lever någotsånär väl och sedan den absolut största gruppen, 85 procent, som lever i fattigdom.

Virgil Bitu på organisationen Romani Crissi Bukarest berättar att ingen vet hur många zigenare det bor i Rumänien. Det finns olika orsaker till detta; dels vill inte alla erkänna att de är zigenare, av rädsla för diskriminering eller därför att de känner att de inte lever ett traditionellt zigenarliv. Dels sköttes den senaste folkräkningen så dåligt att den gav vid handen att det bara skulle finnas fyrahundratusen zigenare i Rumänien, medan en mera kvalificerad gissning är att det finns omkring 2,5 miljoner.

Folkräknarna iddes helt enkelt inte ta sig ut till de ofta isolerade zigenarbosättningarna utanför städerna utan frågade på socialkanslierna hur många zigenare som lever på orten, och därför är siffrorna helt otillförlitliga. Och riktigt komiska blir de när man jämför dem med den statliga arbetslöshetsstatistiken, som visar att det skulle finnas en miljon arbetslösa zigenare!

En delorsak till att man inte vet hur många zigenare det finns är att många av dem saknar identitetshandlingar. De som har levt nomadliv har inte registrerats och när föräldrarna inte är registrerade har inte heller deras barn antecknats någonstans. Det är en ond cirkel som har lett till att många lever utan tillgång till socialservice, hälsovård eller skolor. Dessutom kan de inte rösta i val. Romani Criss genomförde för en tid sedan en kampanj för att registrera zigenare, 2500 personer fick identitetshandlingar tack vare pengar från EU. En anspråkslös början, men ändå något.

Erkänner diskrimineringen

Den rumänska regeringen har nyligen antagit ett nationellt handlingsprogram i zigenarfrågor. Nicoleta Bitu (Virgils syster) som också arbetar på Romani Criss tycker att det här programmet är en bra början. Hon är speciellt nöjd över att det i programmet sägs klart ut att zigenarna är en diskriminerad minoritet.

– Att myndigheterna ens tagit ordet diskriminering i sin mun i dethär sammanhanget är viktigt, säger Nicoleta.

Romani Criss är en organisation som arbetar för att befrämja zigenarnas mänskliga rättigheter och ge utbildning för medborgaraktivister. Det finns också många som har arbetat en tid inom Romani Criss och som sedan har grundat en egen organisation som koncentrerar sig på något visst problemområde.

– Vi kan inte ta oss an allt, frågan om fattigdom är svår att tackla i ett land där det finns stor fattigdom bland alla folkgrupper, därför koncentrerar vi oss på vissa saker. Ett exempel är att vi sedan år 1996 har låtit utbilda zigenarkvinnor inom grundläggande hälsovård och undervisat dem i samhällssystemet så att de idag kan fungera som kontaktpersoner mellan zigenarsamhällen och hälsovårdscentraler eller läkare. Det är nämligen ofta mycket svårt för zigenare att få läkarvård. Många läkare vill inte komma till zigenarområden och många zigenare vet inte var de skall söka hjälp, säger Nicoleta Bitu.

– Det här experimentet med kontaktpersoner ur zigenarsamfundet har fungerat mycket bra och kommer nu att utvidgas till hela landet. Vi genomförde vår utbildning med hjälp av EU-pengar, nu skall staten stå för kostnaderna, det finns inskrivet i det nationella programmet, tillägger hon.

Kulturhus!

Bitu drömmer om att etablera ett kulturhus för zigenarkultur i Bukarest. När hon berättar det blir jag något förvånad och undrar hur man kan tänka på ett kulturhus när hundratusentals människor lever under fattigdomsgränsen i urusla bostäder utan tillgång till utbildning eller hälsovård och kanske inga pengar att köpa mat för.

Nicoleta svarar att hon skulle dö om hon tog på sig alla problem, därför koncentrerar hon sig på mänskliga rättigheter och på att informera de andra folkgrupperna om zigenarnas ställning och kultur.

– Ett kulturhus skulle innebära två saker, dels skulle det ge zigenarna själva en viss stolthet, det skulle kännas bra att kunna visa upp sin kultur, dels skulle det kanske göra det lättare för de andra att förstå oss och respektera oss, säger hon.

300 år av förtryck

En av dem som lämnat Romani Criss för att fortsätta arbetet på egen hand är Dan Doghi, som grundat organisationen Roma Centeri Cluj Napoca. Han berättar om hur zigenarna i Transsylvanien blev förföljda redan under 1700-talet. Zigenarbarn rövades bort från sina familjer och placerades i icke-zigenska hem för att de inte skulle uppfostras i en zigenarkultur och det var förbjudet att använda traditionella zigenarkläder. Dessutom förbjöds zigenarna att utöva sina traditionella hantverk, och många som bröt mot reglerna hängdes.

Dan Doghi betonar att de allra fattigaste zigenarna verkligen inte kan göra något åt sin egen situation. De har inte krafter till att ta några initiativ eller delta i samhällslivet. De lever helt fatalistiskt från dag till dag. Fattigdomen innebär att de bor i mycket dåliga hus, där taken läcker och det inte finns några bekvämligheter. De har inga möjligheter att tvätta sig själva eller sina kläder och de har mycket svårt att ens få lågavlönat säsongjobb. De är ju så smutsiga! Dessutom är många oerhört kraftlösa på grund av dålig kost och då uppfattas de som lata.

De familjer som lever såhär kan inte skicka sina barn till någon skola, barnen har inte sådana kläder, och de blir självklart mobbade om de dyker upp i skolan i skitiga, trasiga kläder. Och det är inte bara barnen som uppför sig illa mot zigenarbarn, många lärare är också öppet rasistiska. De zigenarbarn som kommer till skolan placeras ofta långt bak i klassen och får ingen egentlig undervisning. Lärarna skriver ut betyg åt dem, men barnen kan aldrig komma vidare, eftersom de inte har de kunskaper som förutsätts.

Nomadbarn utan skola

Det finns också en del zigenare som inte sänder sina barn till skolan, helt enkelt därför att de inte ser någon nytta med skolgång. Det här gäller främst de familjer som lever nomadliv och bor ett halvår här, ett halvår där. De här familjerna klarar sig vanligen ganska bra, de lever på småskalig affärsverksamhet, säljer kläder, husgeråd och handarbeten, och tycker att de själva klarat sig bra utan skola, så varför skulle de tvinga sina barn dit?

För dehär familjerna borde man åstadkomma ett speciellt system, tycker Dan Doghi. Någon form av tillfällig rätt att gå i den skola där familjen råkar befinna sig, och ett betyg som barnen kunde ta med sig från ort till ort. Det här skulle naturligtvis kräva satsningar av myndigheterna och speciellt av lärarna, men det borde gå att hitta en lösning som skulle vara anpassad till dehär familjernas livsstil. Det finns nämligen en fara i att försöka anpassa alla zigenarfamiljer till majoritetens livsstil, för då går en kulturform förlorad.
– Det är överhuvudtaget en delikat balansgång att ge zigenarna jämlika rättigheter utan att helt förstöra deras gamla kultur, påpekar Dan Doghi.

Ingen samarbetsvilja

Det är inte heller så, att det bara är de fattiga och utslagna zigenarna som diskrimineras. Dan Doghi berättar att välutbildade och kunniga zigenare som vill göra något i samhället möts av samma misstro. Han är själv ett bra exempel. Han har försökt få hjälp av myndigheterna i Cluj Napoca för att hitta ett utrymme för sin organisation. Han önskar sig en plats där zigenare bland annat kunde få datorutbildning, läsa tidningar, tvätta kläder och ha orkesterträningar. Men staden kan inte hitta någon lokal för hans organisation. Samtidigt finns det andra föreningar eller organisationer som är yngre, men som inte arbetar med zigenarfrågor, som nog har fått en lokal av staden.

– Myndigheterna vill inte samarbeta med oss zigenare eller låta oss arbeta på våra egna villkor. Jag kan inte fatta att människor inte inser hur farlig den här situationen kan bli. När en stor minoritet lever utan de rättigheter som majoriteten har kan det leda till allvarliga oroligheter, men människor vill inte tänka på det. De är ignoranta och inser inte att man måste göra något snabbt. Det enda vi kan hoppas på är att EU och andra internationella samfund skall ställa krav på våra myndigheter, säger Dan Doghi.