Jag vill ju vara Aktivist. En smal och blek med hål överallt som rotar efter mat i supermarketarnas roskisar. Veganmat. För jag skulle vara vegan. Förstås. Om jag var Aktivist. Jag skulle inte vara någon halvdan lakto-ovo-höns- och fiskaktivist. Absolut inte. Nej. Jag skulle vara radikal. Konsekvent. Före varje handling fråga mig själv varför – vad leder min handling till. På lång sikt. Sådan skulle jag vara. Om jag var Aktivist. Jag blir stolt och myser inombords av blotta tanken.

Jag vill ju Leva Farligt. För de som Lever Farligt är spännande och attraktiva. De som Lever Farligt tvättar aldrig sina tänder och går aldrig ut med roskisen. Nej. De som Lever Farligt lever mitt i ett enda stort rocknrollparty, de glömmer att det ens finns roskisar och skiter i om de har tänder. Men det är någonting med mig som gör att det inte riktigt vill bli till någonting. Hur jag än försöker står jag där, morgon och kväll, och tvättar mina tänder. Jag använder till och med tandtråd. Tandtråd=det minst o-jagleverfarligt som finns.

Fast ibland cyklar jag utan hjälm. Hårt i nerförsbackar. Och sjunger samtidigt. Eller en gång gjorde jag det. Sjöng Blondies Hanging on the Telephone och kände mig så fri. Hanging on the Telephone är en av de tuffaste sångerna jag vet. Tänk om jag faller, jag kan falla nu, tänkte jag och ryste av vällust lite.

Och jag slår vad om att jag hade druckit kaffe just före jag cyklade. Ner för backen utan hjälm. För jag blir full av kaffe. Hög. Som Jimi Hendrix och den där hesa som dog i badkaret när hon var tjugosju. Eller hur det var. Ibland sportar jag med att ändå dricka tre koppar, eller åtminstone två. Sedan är jag en kallsvettig men tuff zombie i några timmar.

Jag har en son som är en meter och en som är en halv. Den kortare av dem liknar George W. Bush i ansiktet, men när jag säger det åt honom börjar han gråta. Det hjälper inte att jag säger att George nog är helt snygg fast han är dum i huvudet och håller alltför melodramatiska tal.
När man har barn är det bäst att leva ordentligt tror jag. Då är det bäst att leva som man ska. Som den scout man är. Inte göra illa åt andra och naturen, inte supa och röka och äta för mycket karkki. Och inte stjäla.
En gång stal jag en lök.
Det var inte så länge sedan.
Och jag hade alla mina söner med mig.
Jag lade mina varor på kassabandet och betalade. Det blev dyrt. När jag packat in alla grejerna i plastpåsen märkte jag den. Löken. Den låg kvar i köpvagnen, liten och brun. Jag hade glömt att lägga den på bandet. Inte betalat för den. Jag böjde mig ner för att ta upp den och räcka den till kassaflickan, men vips hade den slunkit ner i min plastpåse i stället. Jag gick lugnt ut ur butiken och började springa först när jag kommit runt hörnet. Hjärtat hackade och benen var gelé. Jag hade stulit en lök. Stulit av systemet (19 cent), protesterat mot kapitalismen. Levt Farligt.
Jag har varit piercad. Jag har haft en silverring i högra näsbladet. Det var mest för att jag var kär i en pojke som också hade det. Fast det tänker jag aldrig erkänna. Sedan var jag tuff och kanske till och med lite Aktivist i två månader. Tuff och Aktivist och varig. Bredvid hålet fanns nämligen en varfylld blåsa hela tiden. Som var sjuk. Som såg ut som en vårta. Och sedan fick jag snuva. Runt ringens lås inne i näsan samlades kilovis med snor och hela näsan svall upp. Tyckte jag. Jag fick inte luft. Jag slet ut den snoriga och blodiga ringen och kastade bort den. Aktivister har nog aldrig snuva.

Eftersom jag alltså inte är en Aktivist kan jag tillåta mig att göra saker lite light. Jag brukar köpa saker vars bäst före-datum gått ut. Då känner jag mig god. Närapå Aktivistisk. För jag tänker så här att om jag inte köper bort dem hamnar de i roskisen. Så på ett sätt har jag gjort det. Dykt. I roskisen. Utan att ha behövt smutsa ner mig det minsta.