Jag fick häromdagen ett ilsket e-mail av en man som var missnöjd över att Vänsterförbundet i Egentliga Finland inte har en enda av fackföreningarna oberoende riksdagskandidat. Infallsvinkeln var så pass speciell att jag började fundera på vad han riktigt menade. Borde ett vänsterparti se till att det finns kandidater i val som garanterat inte hör till något fackförbund? Har missnöjet med fackföreningsrörelsen gått så långt att man inte kan lita på den överhuvudtaget?

När dagen D börjar vara inne och beslutet om kärnkraftens tillbyggnad fattas i riksdagen den 24 maj ca kl. 13.03, tänker man som vänsteraktiv mera än normalt på sitt förhållande till facket och särskilt till FFC som utan att skämmas lobbat för mera kärnkraft så länge jag kan minnas. Och ibland med ytterst tvivelaktiga metoder.


Många av oss som är aktiva inom vänstern och som inte haft ett speciellt nära förhållande till facket utan ibland en t.o.m närmast antagonistisk relation, förhåller oss i grunden lite skeptiska till dagens fackföreningsrörelse som en äkta folkrörelse. Många upplever den som väldigt elitistisk, toppstyrd, odemokratisk, ojämlik och sluten. Jag har själv trots detta försökt försvara facket så gott jag kunnat, men facket har däremot sällan tackat mig för det. Tvärtom. Har man en gång hamnat på tvärs med facket är man dömd för eviga tider.

Ändå är det fullkomligt klart att den vänster vi har i dag med en klar minoritet i riksdagen inte skulle ha en chans att hålla fast vid det som finns kvar av välfärden om vi inte hade facket bakom ryggen. Hade allt fungerat enligt bara parlamentariska spelregler (som vissa gröna ofta i sin blåögdhet brukar försvara) hade landet inte sett ut närmelsevis som det trots allt ändå gör: med ett fortfarande i grunden rätt välfungerande välfärdssystem.
Att 70 (vänster)riksdagsledamöter av 200 har lyckats uppnå det de gjort är fackets förtjänst, för då det riktigt gäller är sossar och vänsterförbundare maktlösa om de är i minoritet. Å andra sidan kanske det är just därför vi nu har en högermajoritet. Alltför många litar på att vänsterpartierna + facket av tradition är så starka i Finland att de inte behöver gå och rösta. Delvis har de ju rätt, men är det samtidigt klart att landets fattigdomsproblem hade kunnat lösas med vänstermajoritet i riksdagen? Fackets solidaritet har tyvärr inte riktigt sträckt sig så långt som till de utslagna och till den miljon finländare som lever nära fattigdomsgränsen.
Av dagens unga har många valt att inte höra till facket. Ofta beror det på att de antingen inte har jobb alls eller på att de inte vågar ansluta sig av rädsla för att mista det lilla stumpjobb de har. Men det finns också en annan orsak som inte kanske är så vanlig men som trots allt finns: endel unga upplever fackföreningsrörelsen som en egoistisk rörelse vars enda mål är att höja medlemmarnas egen välmåga till vilket pris som helst. Dessa unga skulle önska att facket använde sin makt till att påverka internationellt och globalt, sådant som många andra medborgarorganisationer gör: vara aktivt med i kampen mot barnarbetskraft och mot kvinnohandel, för mänskliga rättigheter och nedrustning. Förena sina krafter i många länder mot miljöförstöring, djurplågeri eller korruption.
I verkligheten har ju många fackförbund deltagit i just sådana aktioner, men det har alltför ofta skett på en så hög nivå att vanliga medlemmar aldrig hört talas om det och ännu mindre kunnat delta. Det finns ju allt mera kontakt mellan länderna och t.ex. transportarbetare över gränserna stöder varann om någon strejkar. Det är rätt riktning, men här handlar det fortfarande om egna intressen och inte om allmän solidaritet med de svaga. För många unga radikala är det en fascinerande tanke att facket världen över i princip kunde bli det effektiva verktyg som medborgarrörelserna i dag saknar. I have a dream.

Som vi vet är kvinnornas löner precis lika låga som förut i förhållande till männens löner. Flera partier har skrivit in likalönsprincipen i sina program, men väldigt lite händer på den fronten. Facket har möjligheter att sakta men säkert åtgärda detta, och jag har föreslagit att man i Finland kunde fira 100-årsdagen av införandet av allmän rösträtt 1906 med att på allvar äntligen göra något åt kvinnornas löner. Den presenten är inte möjlig utan fackets aktiva stöd, och det stödet kommer inte utan att kvinnorna gemensamt gör slag i saken. Över alla tänkbara gränser.

Varför gör egentligen kvinnorna så lite för att få jämställdhet i fråga om lönerna? Hur kan lönerna fortsättningsvis vara så urusla i den offentliga sektorn där det trots allt är 40 procent kvinnor i alla beslutande organ? Har det varit nån nytta med könskvoteringen som trädde i kraft redan 1995? Vad sysslar alla kvinnor med inflytande egentligen med? Ett problem kan vara att då kvinnor tvingas välja om de skall kräva högre lön eller mänskligare arbetstider och -förhållanden, väljer de trots allt sistnämnda. Det verkar vara mycket svårt att få båda. Hittills har det varit utomordentligt svårt att få någondera.

Men jag har till min glädje kunnat märka att mitt eget fackförbund på sista tiden starkt börjat försvara de reformer jag själv talat om i 10 år, d.v.s. flexibla lösningar på arbetsplatserna där man tar hänsyn till arbetstagarnas livssituation och önskemål. För otroligt många är arbetstidsfrågorna betydligt viktigare än lönen.
För mig finns fackföreningsrörelsens viktigaste och mest hedervärda del på verkstadsgolvet eller i sjukhusens korridorer. Alla slags förtroendemän och -kvinnor på arbetsplatserna gör ett jobb som skulle förtjäna mycket mera både berömmelse och uppskattning. De utför ett arbete som hör till det mest otacksamma man kan tänka sig, eftersom det numera ytterst sällan går att förhindra fusioner, uppsägningar, rationaliseringar o.s.v. Men de jobbar dagligen med det som kallas rättvisa och solidaritet och utan dem skulle fackföreningsrörelsen inte finnas. Genom att jag lärt känna så många av dessa uppoffrande mänskor har jag lärt mig se en helt en annan sida av facket än den som vanligen kommer fram i medierna.
När jag i tiderna efter många års slit lämnade den EU-kritiska rörelsen för att koncentrera mig mera på att förändra ett parti med liknande stadgar som partier hade för 100 år sen, tänkte jag att om jag nångång skall ge mig på ett ännu svårare projekt än att motstå Finlands EU-medlemskap, så är det att ge mig fan på att ändra den stelbenta fackföreningsrörelsen. Inifrån. Det projektet har jag inte vågat mig på. Hoppas andra gör det. Det skulle fackföreningsrörelsen vara värd. Men jag förstår att de som i dag är valda att försvara sina arbetskamrater inte har ork kvar att dessutom förändra rörelsen inifrån. Det jobbet borde andra ta sig an. Hellre än ta avstånd från något som från början varit världens största folkrörelse.

 

Nina Söderlund

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.