Vad är ett museum? Ett rum för de nio muserna och de musiska konsterna, numera ofta i ekonomisk kris och beroende av sponsorer eller stora publiksiffor. De historiska museernas och konstmuseernas roll i offentligheten är i gungning.

Under just rubriken ”Museet som tröst” skriver Kerstin Smeds, utställningschef på Historiska museet i Stockholm och professor i museivetenskap i Umeå, i tidningen Dagens forskning 15.4 om museernas förändrade roll som ”platser för minneshantering”.

Utgångspunkten är en artikel om det nya (privatfinansierade!) Apartheid Museum i Johannesburg, men resonemangen verkar gälla alla länder. De stora historiska museernas statspedagogiska och statsbärande roll som identitetsskapare är slut, samtidigt med nationalstaten. Därmed dras statsstöden in och det nationella kulturbygge, som skapats från och med 1800-talets senare hälft raseras.

Bland många andra kommentarer frågar Kerstin Smeds om vi står vid slutet av en epok: ”Staten vet inte längre vad den vill med sina stora flaggskepp till museer. Staten vill inte längre ha dem, eller åtminstone inte finansiera dem. Tänk om staten lade ner sina museer, sådär som de gamla statliga stöttepelarna Posten, Televerket o.s.v, som England redan har gjort med sina museer. Eller att de får klara sig bäst de kan. Kommer vi då att vara tillbaka i samma situation som för 150 år sedan, då fornminnesföreningar grundades, privata krafter gjorde upp bevarande strategier och grundade museer.”
Gulp. Ja, naturligtvis, privatiseringen och utförsäljningen av lönsamma verksamheter i museerna är följande steg. Vad är det som säger att konventionen och den politiska konsensusen skall råda beträffande museerna, när all annan infrastruktur, inpå vatten- och elverken bolagiseras? Det klassiska museets territoriella idé, att omfatta en stat, ett län eller en socken och förvandla uppfattningarna om områdets historia till en utställningssekvens är inte längre självklar.
Historieforskarna kämpar på många fronter mot arvet från 1800-talet: den nationella utvecklingsläran, som framställdes under devisen ”från stenåldern till atomåldern”. ”Finlands stenålder”, ”Österbottens järnåldersbosättning”, ”Bronsåldern i Esbo” är fortfarande typiska, men helt ahistoriska begrepp. Kerstin Smeds talar om ”nationell, regional eller annan identitetschauvinism”.

Ett nytt koncept håller på att erövra museerna världen över: det moraliska museet. Det nämnda Apartheid-museet är ett exempel på museet som försoningsort, mötesplats för kollektiva och individuella minnen och upplevelser. Museet träder till, i stället för andra debattformer, för att demonstrera en gemensam samhällelig plattform, genom en regisserad uppgörelse med det förflutna, i stället för en uppfostrande berättelse.
Alla nya ockupations- och repressionsmuseer, Holocaustmuseer, minoritetsmuseer och dramatiska utställningar bearbetar historiens moralfrågor. En av de första stora utställningarna av detta slag stod på 1980-talet i Reichstag-husets ruiner i det delade Berlin med den stora rubriken: Fragen an die deutsche Geschichte. Frågorna har löst sig, men på ett helt annat sätt än utställningen ville visa.

Strikt taget har alla museer alltid riktat sig framåt, även under täcknamnet historiska utställningar, men särskilt försoningsmuseerna förmedlar de klassiska lärdomarna av typen ”detta får aldrig hända igen”.

Och i Finland? Också här nåddes museivärlden för ett tjugo-trettiotal år sedan av den då nya trenden, som föreskrev att man skulle lämna det klassiskt musiska och kronologiskt-uppfostrande museet till förmån för upplevelser på utställningarna och en stark satsning på dokumentation och insamling av samtidsmaterial. Naturalismen skulle vara påtaglig och demokratisk: den sista fattigdomsrekvisitan och det nya konsumtionsskräpet drogs in i museernas magasin. Men det stora nationalförsoningsmuseet saknas ännu.
Nationalmuseums nya basutställning som öppnades för ett par år sedan följde det gamla nationalparadigmet och blev betydligt fulare än den föregående. I stället för försoning radar krigsmuseerna fram allt mera Suomi-maskinpistoler, korsurekonstruktioner och berättelser om Mannerheimriddare och hjältemod. Detta uppskattas starkt, särskilt av tillresta besökare från Sverige, ett land där de historieintresserade statsministrarna Bildt och Persson gärna har uppträtt med vittnesbörd om försoning och sanning när det gäller andra länder och folk än det finska.

En statligt finansierad försoningsgest är däremot det virtuella museum av namn, statistik och människoöden som skall bli resultatet av det stora historieprojektet om de krigsdödade i Finland under inbördeskriget 1918 och åren däromkring. Men något 1918-museum har man inte hört talas om. Och om historieuppfattningarna åternationaliseras någon gång kunde man också tänka sig ett ockupationsmuseum i Finland, i så fall för tiden 1809-1917. Eller för åren 1941-1944 då halva Finland var ockuperat av tyska trupper, men vi har inte ett enda litet Besaettelsemuseum av dansk-norsk typ.

Konstmuseernas värld är inte heller som förut. De stora ländernas stora museer och utställningar dirigeras av turnerande matadorer, kuratorer, som skall skapa upplevelserna och valutan för inträdesbiljetterna. Eller också handlar det om klassiker där redan namnet säger allt: Rembrandt, Brueghel, Magritte, Järnefelt.
Konstens nationalhistoria har kvar sina stora museitempel från 1800-talet, men deras innehåll stuvas ständigt om av nya chefer och kuratorer. Den kuraterade konsten gör att själva utställningsevenemanget och dess skapare blir viktigare än konstnärerna och verken. Eftersom allt fler redan har sett allt mera blir utställningsproblematiken en marknadsföringsfråga: hur skall man än en gång locka en publik till biljettköerna och slå kritikerna med häpnad?

Att slå med häpnad och förvåning, att väcka ett helt register av reaktioner har ju blivit en av kriterierna för konst. Detta gäller också konstmuseernas byggnader. Musentempel-idén, harmoni och kontemplation är inte längre gällande, lika litet som den idé om ett konstens folkhem, som t.ex. Ateneum i Helsingfors ursprungligen företrädde.

Louisiana utanför Köpenhamn byggdes ännu som en tillflyktsort för modern konst och en kvalificerad publik, en oas för de invigda. Det gamla Moderna museet i Stockholm var likadant, även om det låg i en annorlunda miljö. Senare har museerna för modern konst blivit allt mer aggressiva, uppfordrande, som i Bilbao eller i Helsingfors. Och det nya Moderna museet i Stockholm möglar. Musernas straff, nemesis, för att institutionerna upphöjt sig över själva konsten?

Det skrivs mycket om ”nationernas minne”, gemensamma minnesplatser, lieux de mémoire, abstrakta eller konkreta. Än är det biblioteken, än arkiven, än museerna som är nationens minne. Minnet finns bara hos människorna, inte heller i böckerna. Deutsche Erinnerungsorte, det stora identitetshistoriska verk i två delar över tyskarnas minnesplatser som utkom i fjol saknade många uppslagsord, bland dem ”Hitler, Adolf”. Även om det verkar vara just i Tyskland som ”minneskulturen”, Gedächtniskultur, har seglat upp som en viktig del av de akademiska kulturstudierna.
Egyptologen Jan Assman har i ett antal fascinerande skrifter skisserat upp hur kollektiva minnen uppstår och bevaras, genom historien till i dag. Alla de tre klassiska själsförmögenheterna, minnet, fantasin och förståndet kunde kanske återförenas i museernas värld, om de längre skall bära namnet musaeum.