Den mest känsliga frågan i islam är kvinnans ställning, det är här som skillnaderna jämfört med övriga civilisationer blir tydligast. Det är seder och straff på detta område som utomstående upplever som mest barbariska och detta är den fråga som muslimer i väst minst tycker om att diskutera. När islamisterna kommer till makten drabbas kvinnorna hårdast Рburq’an har kommit att bli en starkare symbol för islam än minareterna.

Och när det är fråga om varför speciellt arabländerna blivit efter i utvecklingen har man som en viktig orsak pekat på att det lätt blir så om man utnyttjar bara hälften av de mänskliga resurserna. Dessutom blir prioriteringarna skeva.

Kvinnan tige i alla församlingar

Om man kunde genomföra uppmaningen fundamentalister i alla religioner förenen eder är det möjligt att de bokstavstroende av olika kulörer skulle finna en hel del gemensamt. Speciellt är det sexualiteten som upplevs som en skrämmande kraft både bland kristna och islamska fundamentalister. Hos oss har aposteln Paulus’ gamla bud ”Kvinnan tige i församlingen” fortfarande en så stark genklang, efter snart 2000 år, att vår lutherska kyrka hotas av en klyvning. Inställningen till homosexualiteten är likaså en svår fråga, som läsarna av Kyrkpressen kunnat konstatera.
När abortmotståndare i USA tillhörande den kristna högern, för att ”försvara livet” mördar läkare som genomför aborter handlar det också om sätta gränser för sexualiteten och begränsa den till äktenskapets trygga famn.
Det ligger knappast i alla religioners innersta kärna att begränsa sexualiteten genom att hålla kvinnan stum eller instängd. Snarare kan man misstänka att det i judendomens, kristendomens och islams uppkomstområden i Västasien finns en särskilt stark patriarkalisk bakgrund som kommer till uttryck på detta sätt (vilket nu alltså på ett absurt sätt drabbat också de kvinnliga teologerna i Valkeala församling).
En del av bakgrunden kan vara ökenkrigföringens natur. När en stam gjorde en räd mot en annan eller mot en karavan hörde till det byte man eftertraktade utom kameler också kvinnor. De blev en vara som kunde säljas vidare. Och det skapade ett behov av att hålla dem skyddade och inlåsta.

Sedligheten i Mecka

I dagens värld är det islam som starkast vill hålla kvinnan tyst och instängd. Förhållandena varierar dock starkt från land till land. Några extrema fall har den senaste tiden väckt uppmärksamhet och uppståndelse.
I norra Nigeria har två kvinnor dömts till döden genom stening sedan de blivit gravida, i åtminstone det ena fallet genom våldtäkt. I de islamiska delstaterna i norr tilllämpasshari’a, vilket den federala regeringen inte är lycklig över, men inte heller tycks kunna ingripa mot.
I Mecka dog 15 flickor i våras när de försökte ta sig ur en brinnande skola. Sedlighetspolisen hindrade brandmän från att rädda flickorna eftersom de inte var an-ständigt klädda i svarta kåpor som täckte hela kroppen. Sedlighetspolisen mutaween slog flickor som försökte ta sig ut och förklarade för brandmännen att det skulle vara synd att närma sig dem. Vanlig polis övermannade till slut sedlighetspolisen, och huvuddelen av flickorna kunde räddas. Femton flickor omkom ändå och intermezzot väckte en för saudiska förhållanden mycket livlig debatt i pressen.
Det är möjligt att just denna händelse blir en vändpunkt i behandlingen av kvinnorna. Kronprins Abdullah, som de facto styr landet eftersom kungen är sjuk och svag, reagerade skarpt och förklarade att sådana dödsfall var oacceptabla. Inrikesministern prins Naif deklarerade att marginaliseringen av kvinnorna borde få ett slut. ”Vi alla hör till samma land É och det gäller både män och kvinnor”.
Det kommer nog att ta sin tid innan de saudiska männen uppfattar budskapet. I en konfidentiell opinionsundersökning som saudiska underrättelsetjänsten genomförde förklarade 95 procent av männen mellan 25 och 41 år att de godkände Osama bin Ladins agerande. ”Lyckligtvis är detta inte en demokrati”, kommenterade en hög saudisk tjänsteman.

Familjens heder

I somras inträffade i Pakistan inom loppet av några veckor två gruppvåldtäkter som utdömts av byaråd. I båda fallen var våldtäkterna straff för att kvinnans bror setts tillsammans med en kvinna ur en annan klan. I åtminstone det ena fallet fullbordades förnedringen genom att offret, efter att ha våldtagits i mer än en timme av fyra medlemmar av byarådet, fick paradera naken förbi flera hundra bybor som samlats utanför. Om det senare fallet skrev i HS Mona Eltahawy, en journalist som nu bor i USA men tidigare verkat i Främre orienten, att det rör sig om ”isbergets topp på ett fenomen som kallas försvar av hedern. I detta obestämda begrepps namn skjuts, bränns, halshuggs, stenas, misshandlas och våldtas kvinnor. Enligt mänskorättsaktivister sker en våldtäkt i landet varannan timme. En stor del av de drabbade är minderåriga. över två tredjedelar är gruppvåldtäkter. I Pakistan bestraffas ofta kvinnor för den skull att man på det sättet kan hämnas på fienden eller straffa honom. Kvinnan besudlas för att vanära familjen.”
Sederna är liknande i flera andra islamska länder. Mona Eltahawy ger några andra exempel:
”För några år sedan sköt en far i Jemen sin dotter på bröllopsnatten eftersom brudgummen påstod att flickan inte var jungfru. På moderns krav undersökte en läkare den unga kvinnans kropp och vittnade att hon varit orörd. Brudgummen var impotent och ljög för att skydda sin heder: han visste att han inte skulle kunna visa upp ett blodigt lakan som bevis för sin bruds jungfrudom.”
Och ett annat grymt fall som Eltahawy minns från tiden hon arbetade som journalist i Kairo:
”En ung flicka hade rymt för att gifta sig med sin pojkvän som hennes far inte godkände. När dottern återvände till Kairo och försökte få sin far att godkänna äktenskapet skar fadern av dotterns huvud. Han visade upp huvudet på Kairos gator och skrek stolt: ’Nu har min familj fått tillbaka sin heder’.”

”Våra diamanter”

När ”hedersvåldtäkten” av kvinnan i stamområdena vid gränsen mot Afghanistan väckte uppmärksamhet i utlandet försvarade man sig i Islamabad lamt med att det är sådant som sker bland pashtunerna. Men Informations korrespondent Bo Gunnarssonkonstaterar att ”hedersbegreppet och dess ofta ytterst extrema uttrycksformer är lika allmänt i byarna i Punjab, Sindh och Baluchistan”.
”Här räddas ’äran’ av kalasjnikovar eller i bästa fall av byarådet, som i många fall bilägger strider om jord, dråp, gisslantagande och ’kränkningar’ genom att döma familjerna att ge bort sina döttrar Ð också barn Ð till tvångsäktenskap med medlemmar av rivaliserande klaner som ’kompensation”, konstaterar Gunnarsson och tilllägger att hedersbegreppet är viktigare än både liv och död.
”Kvinnorna är en symbol för familjens ära Ð de är våra diamanter, som talibanerna uttryckte det Ð utan några rättigheter och ofta hämnas man på andra män genom att skända kvinnorna.
Våldtäkt har dessutom blivit ett slags politiskt vapen. Man straffar underklassen, lägrestående kaster och upproriska arbetare genom att skända deras oskyldiga döttrar eller hustrur.”

Våra regler och era

Det här hedersbegreppet figurerade ju också i fallet Fadime Sahindal, den kurdiska unga kvinnan som avrättades av sin far för att hon dragit vanära över familjen dels genom att ha en svensk pojkvän, dels genom att diskutera tidigare mordförsök i offentligheten.
Då var det hennes bror, med ett småkriminellt förflutet, som flera gånger angrep henne. I rättegången mot brodern betecknade han henne som en ”hora”. Fadimes försvarsadvokat frågade honom i rätten: ”Du säger att Fadime dragit vanära över familjen, men vad har du gjort Ð du har stulit och använt knark. Drar det inte vanära över familjen?” Brodern svarade: ”Jag har brutit mot era regler, men Fadime har brutit mot våra regler och våra regler är mycket viktigare.”
När Fadime på sjukhuset konstaterades vara död ringde en av hennes äldre systrar till en manlig släkting och sade: ”Horan är död nu.”

Mohammed, en feminist?

Den socialdemokratiska riksdagsledamöten Nalin Pekgul, likaså från turkiska Kurdistan, försökte medla mellan Fadime och hennes familj. I ett samtal i DN i somras sade hon bl.a.: ”Jag blir upprörd när företrädare för olika invandrargrupper snackar skit om tjejer vilket faktiskt leder till att de dödas, sedan går ut i debatten och påstår att det inte finns någon skillnad mellan det våld som drabbar unga svenska invandrarkvinnor och svenska kvinnor. De människorna spelar dubbelt.”
Det argumentet har ju ofta hörts, utan att bli bättre för det. I samma samtal sade hon också:
”Jag är en troende muslim och jag är feminist. Jag ser inga konflikter i det. Om man utgår från många av de reformer Mohammed genomförde så tror jag att han skulle ha varit feminist om han hade levt i dag. Men man har utnyttjat religionen för att trycka ner kvinnorna.
På vissa ställen i Kurdistan styrs än i dag hela klanen av en kvinna som har en maktställning som kvinnor kanske aldrig någonsin haft i västerlandet. Jag blir ledsen och upprörd över att man bara har en bild av den muslimska världen.”

Vem är mest frigjord?

Det finns faktiskt en muslimsk feminism, representerad t.ex. av den marockanska sociologen Fatima Mernissi, som ser Muhammed som en föregångare i kvinnokampen. I en intervju nyligen i DN apropå hennes färska bok Sahrazad reser västerut, Olika kulturer, olika harem, säger hon att kvinnoförtrycket i muslimska länder i dag ingenting har med Muhammed att göra. Fanatiska män har enligt henne kidnappat religionen för sina egna syften.
”Profeten gjorde inte kvinnor illa, han höjde aldrig handen mot en kvinna. Han stoppade våldet mot kvinnorna”, understryker hon.
Hon anser att det inte går någon nöd på kvinnorna i islams länder. Hon undrar vem som är mest frigjord; en muslimsk kvinna i slöja eller en 45-årig västerländsk kvinna som svälter sig för att vara slank som ett barn? (Fast på bild ser hon inte alls ut som om hon skulle vara van att gå i slöja, hon är slank och chict klädd.)
”Här i öst finns det ingen intellektuell diskriminering. Kvinnor anses ha samma intellektuella förmåga som män. De västerländska männen har bestämt att de har monopol på intellektuellt tänkande och att kvinnor bara är en kropp. Det här är ett västerländskt problem. Immanuel Kant gjorde åtskillnad mellan förnuft och kropp. Förnuftet är mannen och kroppen är kvinnan.”
Uppenbarligen innebar Koranen förbättringar i kvinnans ställning på den tiden. Antalet hustrur begränsades till fyra och en man fick inte ta fler hustrur än han kunde försörja. Kvinnors arvsrättigheter utvidgades o.s.v.
Men det som för 1350 år sedan var progressivt är i dag reaktionärt (liksom Bibeln i dag är reaktionär om den uppfattas bokstavligt). Problemet är ju att det inom islam är så många som håller fast vid de gamla buden. (Söker man på nätet på islam+women får man många sådana exempel Ð se t.ex. www.usc.edu/dept/MSA/humanrelations/womenin islam.)
Vissa kvinnorörelser har uppstått inom den islamska världen, men det förefaller som om få män skulle vara intresserade av frågan. En man som tagit upp kvinnans ställning ärIbn Warraq, en pseudonym för en fritänkare som bl.a. skrivit boken Why I Am Not a Muslim. Där betecknar han islam som en kvinnofientlig religion Ð enligt honom har islam ”alltid uppfattat kvinnor som lägrestående skapelser i varje avseende: fysiskt, intellektuellt och moraliskt”. Han är född på Indiska halvön och utgår mest från förhållandena där.

Babels torns fall

I en stor artikel i New York Review of Books (också publicerad i DN) har filosofiprofessornAvishai Margalit i Jerusalem och författaren Ian Buruma i London försökt skissa upp bevekelsegrunderna för de självmordspiloter som angriper den västerländska civilisationen. De kallar occidentalism (i kontrast till Edward Saids begrepp orientalismen) den tendens de finner att måla upp västerlandet som materialistiskt, intellektuellt, känslofattigt, dekadent, rationalistiskt, multinationellt, multikulturellt. Denhär misstänksamheten mot det nya har funnits i alla tider. Författarna hänvisar till synen på den multikulturella staden Babylon.
”Antiliberala revolter rymmer nästan alltid ett djupt hat mot Staden, det vill säga allt som den urbana kulturen representerar: kommersen, den blandade befolkningen, den konstnärliga och sexuella friheten, det vetenskapliga strävandet, förströelsen och respekten för privatlivets helgd, rikedomen och dess vanliga följeslagare Ð makten. Mao Zedong, Pol Pot, Hitler, de japanska agrarfascisterna och Ð förstås Ð islamisterna Ð har alla hyllat den fromma och anspråkslösa bonden: ren i själ och hjärta, ofördärvad av stadens frestelser, van vid hårt arbete och självuppoffring, bunden vid jorden och böjd inför makten. Men bakom den lantliga enkelhetens idylliska skimmer döljer sig inte bara begäret att kontrollera människomassor, utan också en uråldrig religiös vrede som kan spåras åtminstone till tiden för supermakten Babylon.”
Margalit och Buruma påpekar att judendomens, kristendomens och islams heliga män fördömde ”skökan Babylon” som den syndfulla stadsstaten, vars politik, militära makt och urbana kultur innebar en övermodig utmaning mot Gud. Speciellt gällde det förstås tilltaget att bygga ett Babels torn som skulle nå in i himlen.
För Osama bin Ladin och hans män representerade World Trade Centers dubbeltorn på samma sätt den urbana synd som måste bekämpas.
I den dekadens som staden representerar ingår också bristande manlighet, konstaterar Margalit och Buruma. Ett centralt tankemönster hos bin Ladin är den bristande manligheten i västerlandet. Om Gulfstaterna sade han 1998 att ”härskarna i den regionen har blivit berövade sin manlighet. De tror att folket är kvinnor. Vid Gud, muslimska kvinnor vägrar att bli försvarade av dessa amerikanska och judiska skökor.” Enligt honom vill väst ”beröva oss vår manlighet. Vi anser att vi är män.”