Framtiden tillhör Asien proklamerade Malaysias premiärminister Mahathir Mohamadunder 1990-talet. Han hävdade också att Asiens nationer borde basera sin politik på asiatiska värden. En av innebörderna i detta är att gruppen är viktigare än individen i det asiatiska tänkandet och att den västliga uppfattningen om mänskliga rättigheter därför bara delvis är relevant i Asien.

Föreningen Asiens vänner har valt Mohamads slagord – dock med ett frågetecken – som titel på en bok om mänskobilden och om mänskliga rättigheter i Ost- och Sydostasien (Tulevaisuus kuuluu Aasialle? Ihmisoikeudet ja ihmiskuva Itä- ja Kaakkois-Aasiassa). Eftersom man analyserar bl.a. hinduismen och islam är det område som behandlas större än det som titeln anger.
I en tid när Asien blir en allt viktigare del av världen – och när Mohamads reklamslogan obestridligen har en hel del substans – är boken som redigerats av Taina Dahlgren ochMarja-Leena Heikkilä-Horn mycket nyttig. Den är uppenbarligen frukten av mångåriga diskussioner inom föreningen och den visar att man kan vara en ”vän av Asien” utan att behöva hymla som man ofta gör i vänskapsföreningar.

Religionernas världsdel

Alla stora religioner har fötts i Asien, och en del mindre likaså. Bokens redaktörer konstaterar att religionen inte enbart ger en uppfattning om livet efter detta utan också styr livet på jorden: ”Den bestämmer kosten, uppstigningstiden, klädseln och frisyren. Den ger direktiv om tvättning och ingriper i val av yrke och make liksom i antalet barn.” Staten utgår i sin politik ofta från de riktlinjer religionen anger.
Vår del av världen är ganska långt sekulariserad, men på andra håll har religionen snarast stärkt sitt grepp om mänskors sinnen, speciellt gäller det stora delar av islams värld. Detta är ofta en följd av moderniseringen och globaliseringen – i en värld i snabb förändring blir det ännu viktigare att ha en fast punkt i tillvaron och något som känns som en del av den egna kulturen.
Därför är det lovvärt att bokens författare granskar det religiösa och kulturella arvet innan de tar i tu med dagens problem på de mänskliga rättigheternas område. Boken ger en utmärkt översikt över den asiatiska idéhistorien.

Den svart-vita världen

Hade man tagit med den gamla persiska kulturen hade vi fått en nästan heltäckande bild av de idéströmningar som fortfarande påverkar Asien (minus Ryssland) – kristendomen behöver knappast någon speciell presentation.
Det är synd att Persien saknas, för de persiska influenserna märks fortfarande utanför landets gränser. Speciellt gäller det på kulturens område. Natten innan den afghanske krigsherren Ahmed Shah Massoud mördades, uppenbarligen av al-Qaida-män, hade han suttit uppe till klockan tre och läst persisk poesi högt tillsammans med flera av sina män.
Det idémässiga arvet från Persien är inte lika odelat positivt. Världsbilden var svart-vit, de goda krafterna stod mot ondskans makter och den här världssynen övertogs sedan av kristna kättare på 1100-talet. De kämpades till slut ned, men den manikeiska uppfattningen om det godas och det ondas rike lever som känt kvar t.ex. i George Bushs världsbild.

Ondska och godhet samsas

Hinduismen representerar däremot, enligt Heikkilä-Horn, en mer nyanserad syn. Ett av den klassiska indiska litteraturens huvudverk Ramayana lär att godheten besegrar ondskan, men inte heller ondskan är helt igenom ond. Bland demonerna finns det också sympatiska demoner. Även demonerna är en del av reinkarnationens kretslopp och karmas lag, de kan i sitt följande liv stiga upp i en bättre värld.
Också det andra stora eposet Mahabharata speglar uppfattningen att det bland de goda finns onda och bland de onda goda. Ondska och godhet blandas i oförutsägbara kombinationer och varje mänska bör göra sin plikt som representant för sin kast.
Kastväsendet åter är förstås en ur vår synpunkt sett mindre trevlig ingrediens i hinduismen. Det anses ha gudomligt ursprung och om det försvinner eller försvagas leder det till fullständigt kaos.
Hinduismens samhällsläror har kodifierats i juridiska verk som enligt Heikkilä-Horn fortfarande påverkar det samhälleliga tänkandet i Sydostasien. Ett av dessa verk är Arthasastra, som jämförts med Macchiavellis Fursten, eftersom råden till härskarna är liknande. Kungen bör stiga tidigt upp, varje dag överlägga med militära befälhavare, spioner, skattmästare och länsherrar. Han bör alliera sig med grannkungar mot gemensamma fiender. Folket bör behandlas rättvist och alltför hög beskattning bör undvikas, så att folket inte gör uppror. När kvällen kommer får kungen dra sig tillbaka till sitt harem.
Den hinduiska kulturen har ingalunda påverkat enbart Indien, utan den har satt en djup prägel på en stor del av Sydostasien.

Buddhismen som protest

Ur hinduismen föddes sedan buddhismen, delvis som en protest mot den gamla religionens många gudar, dess ritualcentrering och kastväsendet.
Prins Siddharta Gautama, som efter sex års askes och eremitliv en dag mötte upplysningen under meditation under ett fikusträd, utvecklade en ny lära som inte har så mycket gemensamt med hinduismen. Grundtanken är att livet i grunden utgör lidande, mänskan uppnår inte allt det hon vill, hon får inte allt det hon vill ha. Det stora problemet är mänskans gränslösa strävan till att få, äga och uppleva mera och mera. Lösningen måste vara att hon lär sig att avstå och blir en medveten varelse som tar ansvar för sina handlingar.
Buddha varnar i sina texter för sex njutningar som leder till förfall: droger och rusmedel, hängande på gatan nattetid, besök på nöjesplatser, hasardspel, dåligt sällskap och lättja. Det finns också fem budord som säger att en buddhist inte ska utplåna liv, ljuga, stjäla, utöva ett omoraliskt sexualliv eller bruka droger. I stället bör en buddhist skaffa sig andliga förtjänster. Detta är speciellt viktigt för härskare.
Myntets baksida är dock att buddhisterna utgår från att dessa förtjänster verkligen belönas omedelbart. Så måste en rik man också vara god, annars skulle han inte vara rik. Och en hög tjänsteman har förtjänat sin ställning, han kan inte ha fel.

Idealhärskaren Ashoka

Buddhismens pacifism är förstås inte en religion för ett expanderande imperium. Den mest kända buddhistiska härskaren Ashoka, som verkade på 200-talet f.v.t i kungariket Maurya i norra Indien, hade varit känd för sina krigiska bedrifter. Efter ett speciellt blodigt slag sägs han ha fått nog av krig och i stället gått in för att utveckla sitt rike kulturellt och andligt. Han lät bygga tiotals sjukhus, han proklamerade moral och religionsfrihet för sina medborgare och spred sitt budskap som edikter på stenar längs vägarna.
Om det nu sedan berodde på att Ashoka förde så effektiv propaganda för sig själv eller inte, så uppfattas han fortfarande som en av de bästa härskarna i Asiens historia.
De tre huvudriktningarna inom buddhismen i dag är den sydliga theravada, den nordostliga mahayana och den tibetanska vajrayana. Mahayana-skolan. utbredde sig till Kina (inklusive Vietnam) och Japan, där zen-buddhismen är en av strömningarna. Theravada-skolan spred sig till Ceylon, Burma, Thailand, Laos och Kambodja.

Lagen och mystiken

Irmeli Perho, islamolog och chef för Finlands Mellanösterninstitut i Damaskus, konstaterar att islam betonar individens eget ansvar, men samtidigt skapar en religiös gemenskap.
Varje muslim bör leva enligt de direktiv Gud gett dem genom ärkeängeln Gabriels ochMohammeds förmedling och som nedtecknats i Koranen. Andra föreskrifter ingår i sunna, profetens praxis. Och om detta inte räcker går man vidare till de normer som utformats av lärda och sammanställts i den juridiska litteraturen, fiqh. Det samlande begreppet för dessa normer är shari’a, vägen. De jurdiska skolorna är flera, därmed också den islamska lagen.
Alla islamska riktningar lägger dock inte huvudvikten vid lagarna. Sufimystikerna strävar till att förstå Guds väsen genom meditation, askes, andakt och i vissa fall dans. Mindre viktigt är det för dem att noga följa alla regler.
Islam i Sydostasien är starkt präglad av sufitraditionen. Men vid sidan om den uppstod också en lagcentrerad inriktning, som stärkts av impulser från Främre orienten. De viktigaste inom den har varit den islamska modernismen i början av 1900-talet och islamismen i slutet av samma sekel. Islamismen vill ju göra shari’a till norm för hela samhället.
De båda grupperna ser mot Främre orienten och hämtar många av sina seder därifrån, de anser dem mer genuina än de egna gamla traditionerna. De använder arabiska hälsningar och klär sig i traditionell arabisk dräkt, kvinnorna ska helst ha en huvudduk som täcker håret.
Traditionalisterna bland Sydostasiens muslimer håller däremot fast vid egna seder och bruk och struntar i modetrender från Främre orienten.

”Kontinuerlig förnyelse”

Perho visar i sin artikel hur gamla läror fortfarande spelar en stor roll. Det Ibn Taimiyanskrev om islamsk förvaltning läses fortfarande i både Kairo och Kuala Lumpur trots att han dog redan 1328. Speciellt hans uppfattning om en kontinuerlig förnyelse av den islamska lagen väcker fortfarande debatt, liksom hans krav på att shari’a ska utsträckas till samhällslivets alla områden.
I den islamska världen har bara sekularisterna uttalat övergett idealet om en islamsk stat. De anser att religionen tillhör privatlivet och därför bör man enligt dem genom islamsk lag bara reglera det som direkt gäller utövandet av religionen. I övrigt bör lagarna stiftas av parlamentet, utan religiösa motiveringar.
Denhär inställningen delas av de flesta styrande, av ganska naturliga skäl: ”I ett samhälle där den ekonomiska tillväxten ses som ett viktigare mål än utövandet av andakt uppskattas knappast en individ som avbryter sitt arbete för att be eller vars arbetsinsats under fastemånaden ohjälpligen är svagare”, skriver Perho. I en mening formulerar hon därmed en av de centrala frågorna i världen i dag.
Nästan alla styrande i islams värld (liksom i andra religioners), utom talibanerna och de iranska ayatollorna, är i praktiken sekularister, det hör så att säga till uppdraget. De måste ändå i många fall ta åtminstone symbolisk hänsyn till religionens krav.
Många muslimer vill dock ge religionen en centralare plats i dagens samhälle. Till dem hör både konservativa traditionalister, moderata muslimmodernister och radikala islamister. Men medan islamister och traditionalister vill hålla fast vid shari’a sådan den utformades under de första seklerna anser modernisterna att lagen bör följa samhällsförändringarna så att t.ex. de straff som nämns i Koranen anpassas till vår tid. För dem räcker det att man följer islams allmänna etiska normer.

Obrottslig hörsamhet

Perho visar också hur uppfattningen om idealstatens politiska institutioner varierar. Medan äldre teoretiker gått in för upplyst envälde har modernisterna en positiv inställning till politisk verksamhet och vill inte begränsa oppositionens verksamhet. Traditionalister och islamister anser däremot att en muslim bör vara obrottsligt hörsam mot överheten så länge den följer islamska normer. Att gå emot regeringen är då att gå emot islam.
Om regeringen däremot inte låter medborgarna uppfylla sina religiösa förpliktelser hör landet inte längre till islams värld, dar al-islam, utan till kaosvärlden, dar al-harb. Då har medborgarna tre alternativ: de kan flytta till ett land som ingår i islams värld, de kan försöka störta regeringen och de kan anpassa sig till situationen utåt, men i sitt inre leva enligt islams normer.
Alla tre alternativen har tillämpats i Sydostasien. Väpnad kamp har förekommit i t.ex Indonesien redan under självständighetens första år.
I Malaysia har man däremot grundat islamska kommuner där man följer islamska normer och arabiska seder när det gäller t.ex. klädedräkt och matvanor. Denna rörelse, Darul Arqam, fick i ett skede messianistiska drag och ledaren Ashaari Muhammedproklamerade sig som en av profeten Mohammed utvald reformator. Han började i sina predikningar varna för den sista domen och uppmana muslimerna att bereda sig för den sista striden för islam mot mörkrets krafter. (Märkligt hur samma drag går igen i olika religioner.)
När islams ställning i samhället stärkts har också regeringarna fått lov att avge åtminstone läpparnas bekännelser till religionen. I Malaysia bestämdes det t.ex. att muslimska statstjänstemän måste kunna recitera Koranen och känna till islams grunder. År 2000 bestämdes det att de varje vecka måste delta i undervisning i islam.

Himlens mandat

Den mest inflytelserika idéströmningen i Ost- och Sydostasien är kanske konfucianismen och Minna Hakkarainen tar i sin artikel upp förhållandet mellan individ och samhälle i denna kulturkrets.
Kon-fu-tses läror inspirerar huvudsakligen kineserna, men kineserna spelar ju en viktig roll, speciellt inom ekonomin, i stora delar av Sydostasien, i Indonesien lika väl som i Malaysia. Och konfucianismen anpassas till de lokala förhållandena. I det kapitalistiska Singapore ses den som en av de faktorer som befrämjat den ekonomiska tillväxten och den har också utnyttjats som ideologisk grund för det politiska enväldet. I folkrepubliken Kina ses den som vaccin mot västerländsk kultur och individualism.
Kon-fu-tse hade en uppfattning om mänskans naturliga godhet som grundade sig på den gamla kinesiska föreställningen om himlen som en kraft som påverkar mänskornas liv. På jorden fungerar kejsaren, himlens son, som himlens representant. Det betyder att utgångspunkten är att kejsaren är god. Han kan dock förverka detta mandat från himlen om han inte lever ett dygdigt och exemplariskt liv. Folket har alltså rätt att revoltera mot en ond eller oduglig härskare. Stora naturkatastrofer har i Kina traditionellt setts som himlens straff för härskarens felgrepp. Gerhard Schröder och andra har ju skäl att vara tacksamma över att konfucianismen inte har inflytande i Europa.

Att veta sin plats

Kon-fu-tse utvecklade detta tänkande genom att förklara att individens inneboende godhet beror på en inre kontakt till himlen: varje mänska har i sig en bit av den opersonliga himlen. Men mänskan bör också öva upp sina dygder genom studier och självrannsakan.
För Kon-fu-tse står individen i centrum, men medan individen inom taoismen och zenbuddhismen gärna ses som en punkt utan nämnvärd kontakt med samhället granskar konfucianismen individen i förhållande till samhället.
Goda individer och goda familjer utgör enligt detta tänkande basen för ett samhälle i jämvikt och harmoni. Idealet är individer som har en så fullständig kunskap som möjligt och som ser och respekterar sin plats i samhället. Man ska lyda sina föräldrar och överordnade. Respekten för hierarkin och för de äldre är central ännu i våra dagars kinesiska samhälle.
Mot den bakgrunden kan man förstå kulturrevolutionens strävan att bryta ned hierarkierna, även om den genom sina överslag motverkade sina syften.

Yin och yang

I det traditionella kinesiska tänkandet spelar harmonin en mycket central roll. I ett lyckligt samhälle drar alla åt samma håll. Västerländsk individualism passar illa in i denna ram. Harmonin består t.ex. i balansen mellan motsatta krafter, yin och yang. Konflikter återspeglar däremot en onaturlig brist på jämvikt mellan motsatta krafter.
Vid sidan om konfucianismen har de viktigaste filosofiska strömningarna i Kina varit taoismen och buddhismen, som haft starkare religiösa drag. Men konfucianismen har haft konkurrens också som samhällsfilosofi, t.ex. av legalismen, som åberopats speciellt under oroliga förhållanden. Legalisterna har ansett att mänskan i grunden är ond och oförmögen att skilja gott från ont. Därför är det statens uppgift att forma mänskorna till goda medborgare. Detta sker genom en strikt lagstiftning och genom belöningar och straff.
Under kulturrevolutionen gick man faktiskt tillbaka till legalismen och prisade den som progressiv i jämförelse med konfucianismen!

Mänskliga rättigheter

Alla tre här refererade översikter över de viktigaste idétraditionerna i Asien är klara och välskrivna och redan de gör boken värd att läsa. De historiska översikter som ska föra oss fram till dagens värld kan av naturliga skäl inte vara särskilt utförliga, men Taina Dahlgrens avslutande resonemang om mänskliga rättigheter i Öst- och Sydostasien är viktigt. Hon tar upp speciellt Mahathir Mohamads och Singapores Lee Kuan Yewsresonemang om en speciell asiatisk uppfattning om mänskliga rättigheter och visar hur farligt det är. De asiatiska ledarna talar om ”självutnämnda västliga miljökämpar och mänskorättskämpar” som inte ser att de mänskliga rättigheterna är betydelselösa om mänskor inte har tak över huvudet, mat på tallriken och skolor för barnen.

Taina Dahlgren och Marja-Leena Heikkilä-Horn (red.): Tulevaisuus kuuluu Aasialle. Ihmisoikeudet ja ihmiskuva Itä- ja Kaakkois-Aasiassa). Like/Pystykorva 2002, 201 s.