Första gången jag följde en svensk kvinna hem trodde jag inte mina ögon. Hon tog av sig kläderna som skulle hon påbörja ett arbetspass på gymmet, slängde sig på sängen och sade: ”Jag äter p-piller, så det är bara att köra på.” När jag försiktigt började att smeka henne, skrattade hon och sade att hon inte gillade förspel. Jag berättar om den här episoden för att den sammanfattar mina erfarenheter av erotik i Sverige. Jag hade i min barndom hört talas om den sexuella frigjordheten i landet, men jag visste ingenting om hur den i praktiken såg ut. Efter flera intima relationer bakom mig skall jag berätta om mina intryck.
I mitt land (som inte finns på kartan) har ordet intimitet en annan mening än vad det har i Sverige. Ordet kan liknas vid en vulkan; om själva berget med en svart ihålighet på toppen är det som en svensk ser, så är vulkanen för den som är från mitt land först och främst allt det som gör en vulkan till en vulkan.
De fantastiska krafter som i varje ögonblick kan bryta, välla fram. Den stilla väntan, som i sin skörhet är vacker. En väntan som tillåter landskapet att framträda, sprött och ändå tidlöst. Att vara intim i mitt land är att närma sig såväl kropp som själ, i det att kroppen är själens utsida, ja genom kroppen, med huden som sin yttersta utpost, uppenbaras ett inre rike. Att vara intim är att träda in i detta rike, slå följe med de strömmar som är sitt eget virvlande, att andas in den höga luften, förlora sig i den öppna himlen.
De poetiska uttrycken är nödvändiga, för somligt går inte att tala om på annat vis. I Sverige ser jag att människor reagerar starkare inför en ny maskin än inför en vacker människa. Jag ser att människor görs osynliga inför varandra, för att man har slutat att se mer än det som går att peka på.
En kvinna berättade att hon var bisexuell och motiverade det med orden: ”Tunga som tunga”. Reducerat till muskler återstår endast gymmet; ett helt samhälle av gym. En verklighet av muskler för muskler. Jag läser i svenska tidningar att ungdomar tilltvingar varandra analsex och jag undrar vart de inledande, trevande försöken tagit vägen. Den bleka hyn, nyfikenheten, fingrarna som darrande rör sig över magen, på insidan av låren.
Erotik kan liknas vid ett samtal; det blir inte djupare, mer intressant eller Iyhört än vad de inblandade förmår göra det till. Som med böcker. Man kan inte förvänta sig att om en apa stirrar in i en bok, en apostel skall titta ut, som den puckelryggige men store älskaren G. C. Lichtenberg formulerade saken på 1700-talet.
I en modern tid, med en anda genomsyrad av ängslighet, av en slags skränande och tutande stumhet, blir tystnaden till slut kanske att föredra. Klåfingrigheten dold, illa dold, bakom en effektiv och rak kommunikation; teknik långt in i sängkammaren. Det bjuder mig emot att konkretisera.
Följer man Nietzsche var det den kristna människosynen som ryckte bort mig från mitt land. Men det var inte akademiska studier och teologiska dispyter som visade mig hur ett kulturellt sett handikappat land ser ut. Att arvet från Jesus Kristus är förrått, och detta tidigt, med kyrkans fäder Petrus och Paulus som stilbildande (läs: skuldbeläggande) anförare, förblev länge en rent intellektuell historia för mig.
Så en natt väcktes jag. Jag låg i ett hotellrum i södra Sverige, när jag hörde det älskande paret från rummet bredvid. Timme efter timme av små gnyenden, små rörelser, en man och en kvinna, i en älskog, bortom tid och rum. Av namnet hon utropade förstod jag. De var turister från mitt land. Svenskar i exil.
Einar Askestad
