Mao Tse Tung dog år 1976 och tidskriften Aura hyllade honom med en lång artikel av pseudonymen Yang Hsin-ki. Texten innehöll 25 citat ur Maos Lilla Röda men inte ett ord om ockupationen av Tibet, skriver Marianne Backlén och frågar sig vad denna förbluffande enögdhet berodde på. En enögdhet som var utmärkande inte bara för gänget kring Aura och t.ex. beatpoeten Allen Ginsberg, utan också för henne själv och flertalet Tibetentusiaster, finländska buddhister och vänsterintellektuella långt in på åttiotalet.

I början av 1990-talet bläddrade jag i en biografi över den amerikanske beatpoeten Allen Ginsberg och slog genast upp kapitlet som handlade om hans resa till Indien år 1962. Tillsammans med poeten Gary Snyder och några andra beviljades Ginsberg audiens hos den landsflyktige Dalai Lama, som var endast 27 år gammal och hade bott tre år i Dharamsala.

Från detta möte härstammar den berömda anekdoten om Dalai Lama som fick följande fråga av Ginsberg: Hur länge mediterar Ers Helighet dagligen? Dalai Lamas svar var att han var en så upplyst person att han inte behövde meditera alls. (I själva verket stiger han upp mycket tidigt varje morgon för att ägna sig åt meditation.)

Ginsberg ville höra Dalai Lamas åsikter om sinnesutvidgande ämnen, varpå Gary Snyder bestämt avbröt Ginsberg för att tala om andra ting. Men det verkar som om de aldrig skulle ha talat om den politiska verklighet som rådde i det ockuperade Tibet, vilket nu, fyrtio år efteråt, kan kännas ganska beklagligt.

Varken Ginsberg eller Snyder blev senare några speciellt högljudda Tibetaktivister, trots att de redan på 1960-talet antagligen visste mycket mera om förhållandena i Tibet än många andra västerlänningar. Gary Snyder, som är både sinolog och japanolog, nämner nog Tibet i sina dikter, men då handlar det om det mytiska, shamanistiska Tibet, där kvinnor med trummor kunde flyga, och många av oss minns Allen Ginsberg under hans besök i Helsingfors mot slutet av 1970-talet, då han på Gamla Stundenthuset sjöng ”Father Death Blues” med sin varma och djupa stämma.

”Den tibetanska frågan”

Att i dag närma sig Tibet och ”den tibetanska frågan” (på engelska används eufemismen ”the Tibetan issue”) och att ens försöka sig på ett slags uttömmande analys av all den information som finns till ens förfogande, visar sig vara överraskande svårt. Jag brottas fortfarande med känslor och ställningstaganden som å ena sidan har att göra med de politiska realiterna i det ockuperade Tibet, å andra sidan med hela den buddhistiska föreställningsvärlden, Dharma.Min egen väg till Tibet har varit synnerligen lång. På 1970-talet väcktes mitt intresse för buddhismen, och liksom många andra unga studeranden ställdes jag inför valet mellan ett aktivt politiskt engagemang och en mera individualistisk syn på tillvaron. Det obehagliga med 70-talet var den allmänt rådande, obarmhärtiga ideologiska tudelningen: stödde du inte vänstern, ansågs du automatiskt stöda högern. Jag läste hellre tidskriften Aura, utgiven av kretsen kring den vegetariska restaurangen på Högbergsgatan, än den taistoitiska kamptidningen Tiedonantaja, men jag hade svårt med bägge tidskrifters speciella jargong, som uteslöt dem som inte hörde till deras exklusiva krets av andligt eller politiskt initierade individer.

I dag, över två decennier senare, undrar jag hur det var möjligt att jag ännu långt in på 80-talet inte visste att Tibet sedan 1959 var ockuperat av Kina. Jag hade nog en vag uppfattning om att allt inte stod väl till i landet, eftersom jag visste att Dalai Lama levde i exil. Kanske svaret finns i tidskriften Aura: inte med ett ord hänvisades det till den politiska situationen i Tibet. Att jag inte på 70-talet hade upptäckt Folktidningen Ny Tidförblir mig ett mysterium. (Så här efteråt skulle det naturligtvis vara intressant att veta vad Ny Tid på den tiden skrev om ”den tibetanska frågan”.)

Mao enligt Yang Hsin-ki

Jag bläddrar i gamla exemplar av Aura och nickar nostalgiskt när jag ser de långa artiklarna av J.O. Mallander, K. ”Oso” Laakso, Juha Olavinen, Jan Kenneth Weckman, Heidi Hautala, Yrjänä Levanto, eller pseudonymerna Walter Ego, Paperitiikeri. I samband med en artikel om Tarthangh Tulku Rinpoche från 1981 nämndes helt kort att denne ”förflyttade sig till Indien efter att kineserna år 1959 tagit över Tibet.”Kanske missade jag någon viktig artikel, men den allmänna inställningen bland 70-talets västerländska ”New Age”-människor var att det politiska, som ansågs vara orent och destruktivt, måste hållas strikt åtskilt från det andliga, som var rent och helande.

Mao Tse Tung dog år 1976 och Aura hyllade honom med en lång svenskspråkig artikel,Allting utvecklas mot sin motsats Ð kring Mao Tse Tung och Uppdragets Natur, skriven av Yang Hsin-ki. Vem denna skribent egentligen var, nämndes aldrig, men eftersom artikeln hänvisade till både Hbl, Kansan Uutiset och finska kommunister, samt använde uttryck som ”vi i Väst”, och svensk slang typ ”grej” och ”sälle”, misstänker jag att skribenten måste ha varit en klipsk hemmafrontskines, antagligen med finlandssvenska rötter… Uttryck som ”kosmiska scouter” och ”felkanaliserade energier” lät också märkvärdigt bekanta. Och Hsin-ki, var det en maoistisk förkortning av Helsinki?

Artikeln innehöll 25 citat ur Maos Lilla Röda och utförliga biografiska data, typ: ”1956 Mao simmar över Yang Tse-kiang” och ”Viktigt tal om de Tio stora förhållandena”. Åren 1958-59 sammanfattades så här: ”Det delvis misslyckade Stora Språnget. Mao periodvis tillbakadragen”. Inte ett ord om ockupationen av Tibet. I den långa artikeln om Mao hyllas denne som en upplyst jätte, ett komplext geni, vars ”påstådda grymhet säkert är överdriven” och vars ”arbete för människans befrielse var av en djupgående inriktning”. Den enda hänvisningen till Tibet förblir mig dunkel:
”Så har Kina (så när som på i fråga om Tibet Ð men det kan vara en del av familjeaffären) aldrig gått utanför sina egna gränser, eller med våld intervenerat andra länders inre angelägenheter.”
Yang Hsin-ki spekulerar också kring tanken att Mao eventuellt skulle återfödas som en tibetansk lama…

Det känns ganska besynnerligt att en tidskrift som i stort uppslagna artiklar presenterade tibetansk buddhism samtidigt kunde publicera en dylik artikel om tibetanernas kinesiska förtryckare. År 1976 visste ”vi i Väst” visserligen inte ännu om den kinesiska kulturrevolutionens alla brott mot mänskligheten, och många ville se Mao som den nya upplysta ledaren, så även Yang Hsin-ki: ”Säkert är att de (Mao och Chou) har berett väg för framtidens Dharma- kungar, Buddhor och upplysta människor.”

Milarepa och Nichiren

Det var kring samma år, 1976, som jag läste biografin över den tibetanske 1100-tals yogin Milarepa. Han anses vara Tibets nationalskald och ingår i Karmapa-traditionens succession av guruer. Inledningen till den engelska upplagan var skriven av den berömda orientalisten E. Y. Evans-Wentz år 1950, alltså före den kinesiska ockupationen. Den första svenska upplagan utkom 1954 på förlaget Natur och Kultur. I min upplaga från 1974 fanns den svenske översättaren Daniel Andreaes förord med rätt diffusa hänvisningar till ”tibetanska landsflyktingar i förskingringen”. Andeae konstaterade helt kort att ”av vad lamaprästernas månghundraåriga herravälde hade skapat lär inte mycket finnas kvar i hemlandet”.Det var också mot slutet av 1970-talet som jag kom i kontakt med den japanskaNichiren-buddhismen, vilket gjorde att mitt eget intresse för den tibetanska buddhismen avtog nästan helt och hållet. Med tanke på ett engagemang för Tibet är detta antagligen en lycklig lösning: genom att följa en annan Mahayana-buddhistisk tradition än den tibetanska, upplever jag att jag följer samma Dharma som tibetanerna, men har samtidigt ett objektivare och mera distanserat sätt att förhålla mig till hela den tibetanska problematiken.

Tibetvännen Lilius

I dag kan jag inte annat än undra vad det egentligen berodde på att den internationella stödkampanjen för Tibet kom igång så sent, i sin aktivaste form egentligen först mot slutet av 1990-talet.Jag försöker bilda mig en uppfattning om det världspolitiska läget år 1959 och under åren framöver. Världens uppmärksamhet var antagligen riktad på andra länder, andra politiska konflikter: Koreakriget var avslutat, men det pågick ett kallt krig mellan USA och Sovjetunionen, de forna europeiska kolonierna i Afrika och annorstädes höll på att bli självständiga, Berlinmuren byggdes. Sedan kom Kubakrisen, Vietnamkriget, Pragvåren.

För Västeuropa var Tibet antagligen bara ett underutvecklat och mystiskt land bortom Himalaya, vars öde ingen orkade riktigt engagera sig i. Jag läser i ett brittiskt uppslagsverk från 1962: ”de orenliga tibetanerna har ett motbjudande (offensive) sätt att smörja in sig med härsket smör; den tibetanska buddhismen är både mekanisk och materialistisk; magi utövas i dess mest primitiva form”.

Jag har inga minnen av att Tibet under hela 1980-talet skulle ha varit speciallt mycket framme i den internationella nyhetsförmedlingen. Jag minns att jag läste några korta notiser om förstörda kloster, men sammanhanget förblev mig alltid oklart. Jag måste ha läst Carl-Gustaf Lilius Tibetartiklar i Hufvudstadsbladet, men de var ofta långa, snåriga och metaforiska på ett sätt som lämnade mig oviss om det egentliga budskapet. Det var först kring 1996 som jag läste essän Vägen till TibetMetsytiska boken, vars första upplaga utkom så tidigt som 1973. Tyvärr blir det egentliga budskapet i Lilius essä, nämligen kampen för ett fritt Tibet, undangömt i textmyllret, som helt saknar skiljetecken.

Så vitt jag kan se var Lilius i Finland ganska ensam om att offentligt vädja för Tibet. Efter ett kort samtal med honom på våren 1998 i samband med munken Palden Gyatsosbesök i Helsingfors, förstod jag att hans känslor för kretsen kring Aura, och för dem som i Finland utövade tibetansk buddhism, inte var speciellt varma.

Den långa resan till Lhasa

Det var också alldeles för sent, först i början av 1990-talet, som jag läste Tomas Löfströms bok Den långa resan till Lhasa, från1983, och det var egentligen denna bok som öppnade mina ögon inför hela den tibetanska verkligheten, framför allt den politiska. Äntligen en västerländsk Tibetvän, och ännu till en svensk, vars resonemang jag kunde identifiera mig med! Med svidande självrannsakan skildrade Löfström sin egen kamp mellan valet av vänsterengagemang och engagemang för Tibet. Resultatet blev att han svek Tibet. Så här resonerade han mot slutet av 1960-talet:
”Jag hade stirrat mig blind på Tibet. Mitt Tibet-engagemang hade gjort min världsbild skev. Det hade hindrat mig från att förstå förhållandena, från att se de stora sammanhangen. Tibet hade hindrat mig från att få rätsida på Vietnamkriget, från att läsa Marx, från att umgås i de kretsar jag egentligen tyckte mig tillhöra. Utan min tibetanska barlast skulle livet ha varit lättare att leva. Nu lämpade jag den överbord. Och det blev lättare. Under debatten skämdes jag ännu mer när ”Tibet-vänner” från högern, som trodde att det var dem jag beundrade, häcklade och försökte snärja Sven Lindqvist och andra Kina-experter i panelen med hjälp av Tibet-frågan, utan framgång. /…/ Och jag gick därifrån, nerför den tomma trappan, där de flesta av de flygblad jag delat ut låg och skräpade i hörnen, bort över Lundagård, under de höga almarna. Jag hade lämnat Tibet.”Det som kan irritera i Löfströms bok, liksom i många andra reseskildringar, är Resenären själv, hans tappra försök att rättfärdiga sin resa, sina egna nojor. Så här funderade Löfström i Dharamsala:
”Jag är här för att samla material, för att göra reportage. Jag är här för att skriva mig fri från det tibetanska dilemmat. Jag är här därför att jag känner mig hemma hos tibetanerna. Kanske gör jag denna resa för deras skull och inte bara för min egen. Jag är här för att ord som Tibet, Lhasa och Dalai Lama har en lockelse doftande av det främmandes mystik. Jag är här därför att det finns en magi i världen.”
Och senare i Lhasa: ”Vad är det jag håller på med? Vad gör jag här? En nordeuropeisk intellektuell, välutbildad, privilegierad, 32.”

Löfström ger ingående bakgrundsinformation om Tibets historia, den feodala samhällsstrukturen, ockupationen, flykten och exiltibetanernas tillvaro i Indien, tibetanernas egen situation i sitt ockuperade land, konfrontationen mellan feodalherre och livegen. Hans miljö- och människoskildringar är levande och varma. Så här beskriver han de tibetanska khampa-nomaderna i Nepal:
”Långa, kraftiga, rör sig med självklarhet, huvudet högre än alla på gatan, smidiga kroppar, raka ryggar, ryttare med vidden i sin blick och högslättens vindar i kinderna, väderbitna läderansikten, ärr, och tjocka flätor virade kring huvudet.”

Den långa vägen till Tibet – del 2

Dalai Lamas skratt

Hans möte med Dalai Lama blir åskilligt intressantare än Allen Ginsbergs tjugo år tidigare. De för ett långt samtal om exilsituationen, marxismen och Mahayana-buddhismen, själva Dalai Lama-institutionen, som enligt Dalai Lama ”inte är väsentlig”. Löfström registrerar Dalai Lamas skratt och leenden, hans gester, sätt att andas. När Dalai Lama tar av sig glasögonen, avslöjar han trötthet, smärta, tyngd, ett slags ensamhet.Slutligen besöker Löfström Lhasa (via Hong Kong) tillsammans med en grupp svenska Kinaturister som han avskyr. Han rör sig gärna ensam, klädd i sin blåa Mao-jacka går han vilse i Potala, besöker Jokhang klostret, minns Heinrich Harrars skildring av allt det fantastiska som såldes i den tibetanska basaren på 1940-talet, grubblar över den kinesiska retoriken. Han vill att det socialistiska bygget ska lyckas, men samtidigt vill han att Dalai Lama ska återvända till Tibet. En omöjlig ekvation?

Khampa-nomaderna säljer föremål som de stulit i klostren. En gammal man går klädd i ladakhi-rock och västtibetansk ”lejonöron-mössa”, bekant för Löfström från en tidigare resa till Ladakh. Hemma hos en tibetan i dennes lerhus finns bilder av både Dalai Lama och Mao. Löfström träffar en f.d. adelsman, numera viceordförande i Politiska Konsultativa Konferensen, och plötsligt glider ett spöke genom rummet…

Löfströms skildring av Lhasa påminner om stämingen i Arto Halonens TV-dokument från 1998. Men under de år som fanns emellan, och speciellt mot slutet av 80-talet, blev tibetanernas medborgerliga rättigheter ytterligare kränkta, antalet politiska fångar ökade, förstörelsen av klostren och den tibetanska kulturen drevs ännu längre, alla bilder av Dalai Lama förbjöds och Harrars bok Sju år i Tibet omvandlades till en Hollywoodfilm medBrad Pitt i huvudrollen.

Biokustannus och ICT

Mot slutet av 1990-talet började jag delta i de tibetanska kvällar, som arrangeras i Baldersalen av Biokustannus. I tjugo år har Biokustannus gett ut böcker med anknytning till Tibet och i sju år har de haft en bokhandel vid Båtsmansgatan 3 i Helsingfors (en av de få, mysiga små bokhandlar, där man kan titta in för att språka en stund och köpa en bok, rökelse, tibetanskt hantverk eller kanske en tvål).På träffarna i Baldersalen kombineras politisk analys med buddhistiska teman, allt i en stillsam atmosfär av högaktning och värme. Jag har hört representanter för den exiltibetanska regeringen och för den rikssvenska Tibetstödgruppen föreläsa, jag har sett filmer om Kalachakra-festivaler i Bodh Gaya i Indien, den tibetanska konsten i att argumentera, västerländska buddhister i Dharamsala, byggandet av en fredspagod i Frankrike, Dalai Lamas världsomfattande resor.

I dag kan man behändigt via Internet hålla sig ˆ jour med allting som berör Tibet.International Campaign for Tibet (www.savetibet.org), med kontor i Washington DC och Amsterdam, samt Tibet Information Network (TIN, www.tibetinfo.net), ger pålitlig och saklig information om det senaste som gäller Tibet Ð från sino-tibetanska relationer till politiska fångar och Tibetrelaterade resolutioner.

Miljöförstörelsen

Ett aktuellt och omdiskuterat kinesiskt projekt är den över 1000 km långa järnvägen som kommer att förena den kinesiska provinsen Quinghai med Lhasa. Järnvägen, som uppskattas vara färdig om sex år, anses gynna enbart kineserna och ytterligare öka den kinesiska immigrationen till Tibet. Dessutom anses järnvägen ur geologiska synpunkter vara farlig, och ytterligare bidra till skändandet av Tibets unika natur.Den omfattande miljöförstörelsen i Tibet beror framför allt på skogsavverkningen, som på ett allvarligt sätt har rubbat den ekologiska balansen och gjort jordbruket svårare. Kineserna har bosatt sig i de bördiga dalarna och tvingat tibetanerna allt högre upp i bergen.

Erosionen förorsakar jordskred, floderna fylls med slam. Asiens största floder, bl.a. Brahmaputra, Indus, Mekong, Yangtse och Huangho, har sina ursprungskällor uppe i de tibetanska bergen. De senaste årens översvämningskatastrofer i Bangladesh har ett direkt samband med erosionen i Tibet. I över 40 år har kineserna i Tibet avverkat skog för 60 miljarder dollar. Enbart i Amdo i östra Tibet har över 70 procent av skogsarealen kalhuggits. Förstörelsen av skog påverkar klimatet på lång sikt och kan ha katastrofala följder i Indien och i hela Sydostasien.

Antalet djur och fåglar (bl.a. björnar, gaseller, gäss, tranor, hjortar, jakar, antiloper, snöleoparder) och endemiska växtarter har minskat drastiskt. Den amerikanske naturfotografen Galen Rowell konstaterade redan år 1982: ”Under tre veckor vandrade vi över 160 km. Vi såg praktiskt taget ingenting. Vilddjuren var helt försvunna.”

Kina använder Tibet som dumpningsplats för giftavfall och som kärnvapendepå. Den tibetanska högplatån håller på att förvandlas till ett väldigt, slutet militärområde. Tibet har världens största förekomst av uran och också stora mängder av andra mineraler forslas bort till Kina. År 1991 fick Greenpeace reda på att man planerat att forsla 1,5 miljoner ton avfallsslam från Maryland till Tibet. Radioaktivt läckage förorenar Tibets jordmån och grundvatten. På vissa områden föds ovanligt många missbildade barn och i byar i närheten av Lhasa har en stor del av befolknigen insjuknat i den mystiska ledgångssjukdomen Tsik Chen.

Kineserna ”slår hårt”

Enligt ICT har över en miljon tibetaner mist livet sedan ockupationen, som följd av tortyr, hunger och avrättningar. 6000 tibetanska kloster och oersättliga juveler av den tibetanska kulturen har förstörts. En tredjedel av de tibetanska barnen går inte alls i skola, eftersom de inte har råd med de höga skolavgifterna, medan motsvarande siffra för kinesiska barn är 1,5 procent. Klostren är de enda ställen som erbjuder undervisning på tibetanska, men kinesernas ”slå hårt”-kampanj från 1996, förbjuder tibetanska skolbarn att komma till klostren.Att systematiskt förstöra Tibets buddhistiska kultur har varit detsamma som att förstöra kärnan inom hela den tibetanska kulturen. Detta har kineserna från början varit mycket medvetna om. Klostren, av vilka de största var ett slags städer, fungerade inte enbart som religiösa institutioner. Det är munkarna och nunnorna som traditionellt har utgjort Tibets intellektuella. Att tysta ner dem har varit ett effektivt sätt att tysta ner förespråkarna för hela det tibetanska folket.

Moder Kinas fångar

Under den kinesiska kulturrevolutionen fördes tiotusentals tibetaner till arbetsläger, anklagade för det ideologiska brottet ”lokal nationalism”. Antalet politiska fångar i Tibet har ändå minskat under de senaste åren, från 1000 till ungefär 300. De flesta politiska fångar är fortfarande munkar och nunnor, men det finns en ny våg av fångar som består av lekmän, ofta lärare och mycket unga tibetaner från landsbygden. En tibetansk politisk fånge döms i medeltal till åtta års fängelse. I Drapchi-fängelset i Lhasa får 27 procent av fångarna en förlängd dom på 12 år i medeltal.Munken Palden Gyatso ger en gripande bild av förhållandena i Drapchi i sin självbiografiska bok Fire Under the Snow. I 33 år torterades han på de mest ohyggliga sätt. När Nixon besökte Kina år 1972, kände de tibetanska politiska fångarna djup besvikelse, medan kineserna förnöjt ansåg att östanvinden hade besegrat västanvinden.

Kineserna älskar att patriotiskt tala om Tibet som en del av Moder Kina, ett land som historiskt alltid har tillhört dem. I sin bok Miljoona totuutta från 1999, nämner den finländska Kinaexperten Linda Jakobson unga kineser, som trots att de anser sig vara dissidenter, försvarar Kinas Tibetpolitik. När dissidentförfattaren Gao Xingjian år 2000 tilldelades Nobelpriset i litteratur, läste jag en mängd artiklar om honom och hörde honom intervjuas i flera TV-program. Trots att han talade varmt för olika kinesiska minoriteters rättigheter, nämnde han aldrig Tibet (men kanske jag missade någon intervju). Det skulle vara intressant att veta om det finns samtida kinesiska skönlitterära verk, kanske helt apolitiska eller historiskt förvrängda, som berättar om livet i ”Tibets Autonoma Region”, som vore den blott en kinesisk provins befolkad av kinesiska medborgare. Och hur skildras i så fall det tibetanska landskapet? Finns klosterruinerna med, Lhasas gamla arkitektur, stuporna, de svajande bönevimplarna, den gamla skriften av sanskrit-typ på klippväggarna? Vilken försvinnande civilisation är den spår av? Och vilka är dessa nomader med offersmör, kvinnor smyckade med bärnstenar och silverornament? Vad betyder orden ”Om Mane Padme Hung”, som de ständigt mumlar? Shinaihe-klostret i Amdo, den heliga sjön Kuku Nor, finns de med i västkinesisk nutidspoesi? Eller har även de fått nya, kinesiska namn?

Milarepa har en intressant dikt med följande strofer:
”I öst, vid Kinas mäktiga port, väver en kinesiska sin silkesväv; I norr finns mongolernas land, deras tappra och starka härar råkar lätt i strid; I väst, vid Kung Tazees (Persiens) branta pass, finns porten med det hemliga märket; I söder ligger Nepal, bergens och åskans land”
Vad gjorde Milarepa egentligen i denna dikt från 1100-talet? Ja, drog en tydlig geografisk gräns kring sitt hemland, bevisade att Tibet var en suverän, självständig stat.

Förtryckta kvinnor och barn

I dag befolkas Tibet av sex miljoner tibetaner och över sju miljoner kineser. Antalet landsflyktiga tibetaner är omkring 130 000. Att utan tillstånd föda barn i Kina och i det glest befolkade Tibet är straffbart (Tibet är över sju gånger större än Finland). Kvinnans livmoder tillhör alltså den kinesiska staten.År 1982 skärpte Kina sin politik som gällde födelsekontroll och lagen skärptes ytterligare 1994. Tibetanska kvinnor drabbas speciellt hårt av den kinesiska befolkningspolitiken, som har drag av kuslig rashygien. Tibetanska kvinnor kan tvingas till abort även under långt framskriden graviditet, och tvångssterilisation är en del av den kinesiska födelsekontrollen.

De tibetanska kvinnornas situation intresserar mig också från en buddhistisk synpunkt. Man kan ju fråga sig varför det fanns så få kvinnliga höga lamor och hur ändamålsenligt det egentligen var att en så stor del av den tibetanska befolkningen levde isolerade i kloster, speciellt unga pojkar. Detta är dock frågor som tibetanerna själva borde få lösa, på sina egna villkor, utan en ockupationsmakts påtvingade ”befrielseideologi”.

Att våldta och skända fängslade tibetanska nunnor är speciellt grova brott, med tanke på den buddhistiska livsfilosofin, som de kinesiska förövarna inte har någon som helst respekt för.

Tibetanska barn flyr över bergen till Nepal, ofta sänds de i landsflykt utan sina föräldrar. Flykten tar minst fyra veckor, många omkommer innan de når fram till Nepal. Man kan fråga sig om det är absolut nödvändigt att skicka iväg sina barn på detta sätt, men den största orsaken till detta desperata val ligger i de bristfälliga möjligheterna till skolgång i Tibet. år 1998 anlände 3 570 tibetanska flyktingar till Indien, av vilka 33 procent var barn och av dem var 90 procent utan sina föräldrar. I dag har Kinas inflytande i Nepal ökat, vilket betyder att de tibetanska flyktingarnas situation i Nepal har försvårats. Många sänds tillbaka till Tibet innan de når UNHCR:s flyktingcentral i Katmandu. Att omvärlden fortsätter att ignorera de tibetanska flyktingarna är helt oförlåtligt.

I år har den kinesiska regeringen frigivit ett antal kända tibetanska politiska fångar, bland dem den unge musikforskaren Ngawang Choepel, som år 1995 fängslades utan rättegång, anklagad för spionage, samt den 75-årige läraren Tanak Jigme Sangpo, som fängslades år 1983 och dömdes till sammanlagt 41 års fängelse. Det är antagligen inte en slump att dessa frigivningar ofta föregår Jiang Zemins möten med västerländska toppledare.

Den 17.10 2002, en vecka före Jiangs Zemins möte med George Bush i USA, frigavs Tibets mest kända kvinnliga fånge, den 26-åriga nunnan Ngawang Sangdrol (seinforuta), som arresterades första gången i samband med en fredlig demonstration när hon var enbart tio år gammal, och som hade fått ett fängelsestraff på sammanlagt 23 år.New York Times kommenterade nyheten (som helt ignorerats i finländskt media) och konstaterade att frigivningen av Sandrol uppenbarligen hör till Kinas ”goodwill”-gester.

I september i år tog regeringen i Peking emot representanter för den tibetanska exilregeringen. Den exiltibetanska delegationen träffade också myndigheter i ”Tibets Autonoma Region”, och fick besöka Potala, Jokhang och andra heliga tibetanska platser. De framförde Dalai Lamas önskan om fortsatta förhandlingar gällande den tibetanska frågan. Enligt Lodi Gyaris rapport var samtalen med de kinesiska representanterna spontanare och flexiblare än vad de var under hans första besök i Peking i början av 1980-talet.

Feodalism eller frihet?

I en rätt provokativ artikel, After the Dalai Lama (Newsweek 28.10. 02) tar Jamyang Norbu upp frågor som gäller Dalai Lamas kanske alltför stora inflytande i tibetansk politik. Norbu är författare och ledande tibetansk politisk skribent.Enligt Norbu tycker internationella toppledare nog om att ösa sin sympati över Dalai Lama, men detta leder aldrig till konkreta åtgärder som skulle gynna det tibetanska folket. Exiltibetanska ministrar påminner om hjälplösa springpojkar, säger Norbu och önskar att Dharamsalas ”hovpolitik” omvandlades till ett genuint demokratiskt forum som på ett betydelsefullt sätt kunde påverka den tibetanska frihetskampen. (Men redan i början av 1980-talet antydde Dalai Lama i sitt samtal med Tomas Löfström att han kanske är den sista Dalai Laman.)

Enligt den kinesiska propagandan skulle ett självständigt Tibet betyda en återvändo till en teokratisk feodalism. Så behöver det inte vara, det beror mycket på hur exiltibetanerna själva ser på sin eventuella framtid i ett fritt Tibet. I Indien har de redan fått lära sig mycket av den tuffa men robusta indiska demokratin.

Under sin sista dag i Lhasa brottades Tomas Löfström med en mängd motstridiga känslor. Han frågade sig vad han hade lärt och svarade: ingenting. På väg till flygfältet i sällskap med den unga äppelkindade kinesiskan Tsao, som bott i Tibet i åtta år (”det är hennes land också”), lättade ångesten, trots att han var ”ofärdig med Lhasa”:
”Strax intill är en liten by. Lerhus. Jakkor. Tröskning: i vinden skiljer kvinnor agnarna från vetet, och säd ligger utspridd att torka på den varma betongen. Lyfter sedan, över Tsangpo. Vatten och sand. Trög flyter floden. Leriga virvlar (javisst, tänker läsaren i dag: slammet på väg till Bangladesh). Gråblå berg. O, stora lama, låt oss alltid färdas.”

källor: www.kolumbus.fi/tibetsupportgroupwww.savetibet.org, < a href=”http://www.tibet.com” target=”_blank”> www.tibet.com, < a href=”http://www.tibet.net” target=”blank”> www.tibet.net

 

Marianne Backlén

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.