Nordiska rådet har med pompa och ståt firat sitt 50-årsjubileum i Helsingfors. Det var tal och det var musik, sång och spel. Det var kungligheter, presidenter, statsministrar, presidiemedlemmar, nuvarande och före detta beslutsfattare och tjänstemän. Många som under sitt liv deltagit i det formella nordiska samarbetet var där. Även lilla jag, som under mitt liv samarbetat nordiskt både på det informella (icke officiella) och det formella planet. Nu representerade jag den svenska regeringen; ett gott exempel på fungerande nordiskt samarbete: en finländsk medborgare i den svenska regeringens delegation!

För min egen del förstördes hela festen av den totala mansdominansen i upplägget och programmen. Det blev så uppenbart att politiken (även den nordiska) trots kvinnornas närvaro fortfarande återspeglar den manliga könsmaktstrukturen i våra nordiska samhällen. Mannen är normen. I det första Nordiska Rådet utgjorde kvinnorna 5 procent. I dagens Nordiska Råd utgör kvinnorna 50 procent med en kvinna, Outi Ojala, som president. Man (kvinna) kunde väl tänka sig att förutsättningarna för att bryta könsmaktstrukturen existerade, men så lätt är det inte. Även vi kvinnor har vuxit upp i ett samhälle där det manliga är normen, och att avslöja denna dominans är inte lätt, för att inte tala om att bryta den dominansen.

Dethär stod klart för mig under NR-festligheterna. Jubileumsskriften, Til nordisk nytte?, var sammanställd av en man och innehöll tretton artiklar varav fem (38 procent) var skrivna av kvinnor. Personregistret bestod av 273 namn varav tjugoåtta (10 procent) kvinnor. Av de sextio bilder i boken som avbildade politiker och nordiska aktörer fanns kvinnor med på sju (12 procent) bilder.

Under öppningen av jubileumssessionen talade tio personer, sex män och fyra kvinnor. Men det var endast EU-kommissionären Margot Wallström som tog fram den betydelse den nordiska jämställdhetspolitiken har haft även ur EU synvinkel. Den gamla feministen i mig skulle ha överlevt detta NR-jubileum utan större hjärtklappning om det slutat med denna öppningssession. Men kvällsfesten blev tyvärr en manifestation av den manliga övermakten.
I egenskap av president välkomsthälsade Outi Ojala, men resten av kvällen gick i det manliga tecknet med undantag av det norska sånginslaget av Sissel Kyrkjebø, samt några blandade sånggrupper. Bottennappet togs av den svenska ”komikern” Robert Gustavsson, som enligt programhäftet presenterades som ”Sveriges roligaste man”. Han framförde ”sketchen” Ambassadören, ett smaklöst sammelsurium av tvetydiga ”roligheter”. Valet av detta framförande visar att ingen i programkommittén har varit sitt ansvar vuxen. Verkligt pinsamt.
Ännu mera bestört blev jag över prisutdelningen av Nordiska rådets litteraturpris, musikpris, natur- och miljöpris, samt filmpris. Vi lever år 2002, och ställer till stora festligheter och så kan en blunder av denna kaliber inträffa. Alla fyra pristagare var män!!! Och bättre har det inte varit under hela den tid prisen har utdelats:

• Av 42 litteraturpris har 7 (17 procent) gått till kvinnor.
• Av 25 musikpris har 2 (8 procent) gått till kvinnor.
• Av 8 miljöpris har 4 gått till män och 4 till organisationer eller grupper.

Är det någon i Norden som anser att detta på ett objektivt sätt avspeglar kvinnornas insats inom musik, natur- och miljöarbete eller inom litteratur? Det tror jag knappast. Därför borde det ha varit en ännu viktigare angelägenhet för Nordiska rådet att på sin jubileumssession råda bot på den här skeva fördelningen, men nej, nej och åter nej. Den manliga blicken och den manliga maktordningen råder.
Det är naturligt och förståeligt att kvinnorna inte syns i den tidiga NR-historien, men att vi ännu idag skall vara osynliga är en politisk blunder av jätteformat.

Av Nordiska rådets fyrtio presidenter (ordföranden) har sju (17,5 procent) varit kvinnor och av rådets nio presidiesekreterare är de två (22 procent) senaste kvinnor. I Nordiska ministerrådet är det inte bättre ställt. Av åttionio samarbetsministrar har tio (11 procent) varit kvinnor och av sju generalsekreterare i Nordiska ministerrådet har ingen varit kvinna. Nu har dessutom Sverige lanserat en man som kandidat till posten!
Till råga på allt elände var det påbud i alla invitationer att bära mörk kostym! Varför denna manliga definition av klädseln när åtminstone trettio procent av de inbjudna var kvinnor?
Men i själva debatten under sessionen fanns ett könsperspektiv på några av de frågor som behandlades. Bland annat talade Mona Sahlin (ansvarig för integration och demokratifrågor i den svenska regeringen) om invandrarkvinnornas situation och berättade att det under nästa år, då Sverige är ordförande i Nordiska ministerrådet, kommer att arrangeras en konferens där fokus kommer att vara på invandrarkvinnornas livssituation i de nordiska länderna. Sessionen behandlade också under flera olika punkter frågan om handeln med kvinnor och hur den skall bekämpas.
Rådsmedlemmarna Tuula Haatainen och Riitta Prusti tog initiativ till ett uttalande om prostitution och kvinnohandel, som undertecknades av sextioåtta medlemmar, varav 48,5 procent var män.

I uttalandet konstaterades bl.a.: ”Vi, medlemmar av Nordiska rådet, menar att nu är det dags att sätta fokus på grundorsaken till prostitution och kvinnohandel, nämligen efterfrågan på kvinnor och barn för prostitution och sexuell exploatering. Inget samhälle som tar arbetet för jämställdhet och kvinnors och flickors lika rättigheter på allvar, kan acceptera prostitution och handel med kvinnor och barn”.
Efter detta 50-årsjubileum är det nog skäl att Nordiska Rådet och ministerrådet rannsakar sin könsblindhet. Hur skulle det vara med 50 år med kvinnan som norm, före jämställdheten genomförs?