Ika Österblad, illustratör, typograf och skribent, blev klar från Konstfack i Stockholm våren 2001. Hon visste att hon ville flytta tillbaka hem till Korsholm, och började förvandla ett uthus på föräldrarnas gårdsplan i Jungsund till en bostad med kök, arbetsrum och loft. Saknar hon inte stadens kulturella utbud och möjligheter, undrar Synnöve Rabb.

Jovisst, säger Ika Österblad, det finns fördelar med städer. När det gäller intellektuell verksamhet behövs en kritisk massa, ett antal hjärnor, som för en diskussion. När det gäller universitet, tidningsredaktioner o.s.v. underlättar det ju om alla befinner sig på samma ställe.- Men städer är så människocentrerade, förklarar Ika sitt val att bo på landet. Städer är byggda av människor för människor, och det gör att stadsmänniskorna lätt börjar tro att den mänskliga världen är hela världen, man ser inte att man bara är en del av den. Ta den kristna synen på människan som skapelsens krona. Det är så otroligt förmätet.
– I städerna koncentreras människornas sämsta sidor: girighet, likgiltighet och ansvarslöshet. Man respekterar inte det som lever. Det börjar med skalbaggar och mossor och slutar med människor. De kan ju inte ens fungera med varandra.
– När jag sitter vid min dator och jobbar tycker jag det är bråttom och jätteviktigt. Men sedan går jag ut och där ser jag den riktiga verkligheten, tallarna, högtrycken, algerna. Allt det är mera beständigt än det jag gör.

Formad av att bo här

Ika har bott i Jungsund sedan treårsåldern, och ville flytta tillbaka hit efter studierna.
– Efter ett år i Stockholm visste jag att jag inte ville bo i Sverige. Jag bad föräldrarna leta efter ett hus här i närheten av dem eller ut mot skären, helst i utkanten av någon by. Jag är rätt enstörig. Jag vill inte se människor så fort jag går ut. Det var inte så enkelt att hitta ett hus så vi byggde (om) ett. Det är bra att kunna ha en sorts kommun tillsammans med mina föräldrar, vi delar på apparater, t.ex. TV och dammsugare, och vi hjälps åt att arbeta.
– Det är ju traditionellt österbottniskt att bygga hus bredvid föräldrarna, men det brukar se lite annorlunda ut. -Men vad gör du när du vill träffa människor?
– Då får jag göra som Björkögubben som inte hade varit i Vasa på 50 år. När någon frågade om han inte ”får leidon” så svarade han att när det händer går han ut i skogen och sätter sej på en stubbe tills det går över.
– Man kan skriva brev. Jag får nästan kalla mig brevaktivist, jag försöker skriva pappersbrev så ofta jag hinner. Man kan flytta på sig. Folk kommer hit. Och då stannar de ett tag. Det är inte som i stan där man säger att man ska träffas, men aldrig gör det. Och så finns tre av mina vänner i Vasatrakten.
– När jag är någon annanstans känner jag att jag är österbottning, jag har ju blivit formad av att bo här, men det är inte viktigt när jag är här. Den delen av min hjärna som läser tidskrifter och böcker befinner sig inte nödvändigtvis i Österbotten. Det är det som är så bra med att bo på landet, man får båda. Landsbygdsmänniskorna vet ju allt vad som händer i städerna, det läser man om eller ser på TV. Men det stadsbor ser av landet är ofta en sommaridyll, som stockholmare som bott en sommar på Gotland och sedan tror de vet hur det är att bo på landet.

Det är litet svårt att definiera hur många rum Ikas hem består av. Först kliver man in i ett arbetsrum som används för sådant som att bygga ramar och skära kartong. Sen finns där en datoralkov för en G4 med tillbehör och därefter ett rum med öppen spis, som i stort sett räcker till för uppvärmningen. I köket finns vanlig spis, vedspis, och en vattenkokare för den är energisnål ”Jag dricker minst 10 koppar te om dagen”). Sover gör hon på loftet. Och så har hon ett synnerligen läckert blåkaklat badrum. Men hon föredrar utedasset.
– Efter att ha använt utedasset i ett år började det kännas snuskigt med WC. Det lär finnas ett norrländskt talesätt ”Stockholmarna äter ute och skiter inne”. Man har ju koll på det hela i utedasset, allt blir jord som man kan plantera blommor i. Man sparar vatten när man inte spolar. Det är ju egentligen helt sjukt med WC, gammaldags och förlegat. Man borde ha kommit på något bättre vid det här laget.

Företagare är jag inte

Ika företog nyligen ett besök på företagscentralen Startia för att ta reda på om det vore en god idŽ att starta eget företag.
– Jaha, sa de, du jobbar med tre olika saker. Efter ett tag ser du ju vilken som är mest lönsam.
– Då förstod jag att företagare är jag inte. Jag tänker på helt motsatt sätt. Jag tänker att om jag gör av med så lite pengar som möjligt, så kan jag ta så lite betalt som möjligt och därför jobba med sånt jag gillar. Ett sätt är att bo billigt.Ika jobbar som illustratör, typograf och skribent. Illustrationer gör hon bl.a. till Ny Tid, Astra Nova, Bang, Vasabladet och Hufvudstadsbladet. Typografijobb har hon gjort för olika finlandssvenska förlag och för en barnbok utgiven på det svenska förlaget Eriksson&Lindgren.
– Jag är inte konstnär, även om jag också gått i konstskola. Jag är helt enkelt inte intresserad av konst, jag funderar hellre på litteratur eller politik. Jag har lite fördomar om konst och navelludd, men det är ju bra att det finns en mångfald av kulturella utsöndringar.
– Jag har så stor respekt för typografi att jag helst kallar mig typografigesäll. Något som skulle motsvara ett mästarprov har jag ännu inte gjort. Jag vill inte kalla mig grafisk formgivare, eller ännu värre, grafisk designer, det låter alltför kommersiellt.
– Nu skulle jag också behöva läsa lite. Eftersom det är en hantverksutbildning jag har, så har jag inte läst t.ex. statsvetenskap och historia. Det underlättar när jag ska göra illustrationer till olika artiklar om jag har funderat på ämnet tidigare.
– Jag skulle också vilja skriva mer själv, om ekologi, matproduktion- och konsumtion, och om Baskien.

Konstant dåligt samvete

Det är 13 km till Vasa från Jungsund. Det går några bussar, sista från stan går klockan 16.10. Ika cyklar på sommaren. På vintern lånar hon föräldrarnas bil.
– Det känns dåligt varje gång jag måste ta bil. Då vill jag bara avskaffa mig själv, privatbilisten. Jag har konstant dåligt samvete. Att slippa dåligt samvete verkar helt utopiskt, då borde jag leva något sorts klosterliv. Alltså, här bor jag ensam på 60 m2, jag kunde bo i ett kollektiv där man kunde dela på allt.
– Stereon, måste jag ha stereo? Den är jätteviktig för mig, men man borde väl ändå kunna sjunga istället? I den bästa av världar skulle jag kanske inte behöva den. Men det skulle vara ett samhälle där man lever helt annorlunda, säger Ika och söker upp en skiva för att visa vad hon menar. Det är musik av posttjänstemän i Ghana, och består av ett rytmiskt frimärksstämplande med inslag av visslande och sax. Alltså en sån man klipper med.
– Om man går omkring och är väldigt nöjd har man ingen vilja att förändra saker. Man blir mer självcentrerad. å andra sidan åstadkommer man ju nog en del ”good vibes”. Men jag tycker ändå det är konstruktivt att vara arg.