Om bara någon vecka är det dags att korka upp skumvinet, smälla av raketerna och sammanfatta det gångna året. Jag vågar nästan gissa att 2002 i tidningarnas och etermediernas årskrönikor kommer att framstå som ett slags mellanår, när ingenting egentligen omvälvande anses ha inträffat. USA:s ”krig mot terrorismen” fortsatte, den hittills framgångslösa jakten på Usama bin Ladin likaså. Palestinska terrordåd följdes av israeliska hämdaktioner i en till synes obrytbar våldsspiral. Människoliv gick till spillo på Bali, i Kenya och annorstädes. Bomber fortsatte att falla i Afghanistan trots att kriget enligt Vita huset och dess självutnämnda springpojkar i våra medier sades vara ”vunnet”.

I nyhetsflödet spolades företagsnamn som Enron, WorldCom och Arthur Andersen upp som vrakgods, här hemma fick vi Soneras tyska miljardfiasko att förfasas över. Den förväntade konjunkturuppgången behagade inte infinna sig.

Men nöjer vi oss bara med att notera detta tror jag att vi missar det allra väsentligaste som inträffade under året. Det är mycket möjligt att år 2002 i efterhand kommer att framstå som året då nyliberalismens ständigt omtalade Enda Väg till slut visade sig mynna ut i en återvändsgränd. De kulörta lamporna som belyst Marknaden i snart trettio år blinkade och några slocknade. Den nyliberala klang- och jubelfesten visade tecken på att komma av sig: lyssnade man riktigt noga kunde man höra tydliga molltoner i marknadsmusiken.

Det handlade inte enbart om att Enron-ledningens kreativa bokföring förvandlades till en torped som exploderade i den amerikanska kapitalismens eget skrov, och det djupt under vattenlinjen. Om de industrialiserade ländernas utlandsinvesteringar – framför allt i tredje världen – kan tas som mått på globaliseringen verkar denna nu ha bromsats in. Enligt en FN-rapport som hastigt fladdrade förbi i medierna i oktober har investeringstakten år 2001-2002 i stort sett halverats, från otroliga 1 400 miljarder dollar årligen till hälften. 700 miljarder dollar är fortfarande en enorm siffra, men minskningen är anmärkningsvärd. Terrordåden den 11 september spelar säkert en stor roll, men andra faktorer är förmodligen ännu mer avgörande.

President George W Bushs administration i Washington lyckades genom införandet av ståltullar visa att protektionismen är långt ifrån död. Bush valde att skydda en nedgången och ineffektiv stålindustri i det amerikanska ”rostbältet” framför att befrämja en öppen marknad, och det var en signal som knappast gick obemärkt förbi. När det kommer till de hårda besluten är frihandel i den amerikanska högerns mun en tom fras – som numera rasslar av rostande järnskrot dessutom.

Viktigare än så är kanske de tveksamma röster som under fjolåret kunde höras från liberalernas och globaliseringsvännernas egna led. Den amerikanske ekonomen Joseph Stiglitz, mest känd som avhoppad tidigare vice ordförande i Världsbanken, undrade i en krönika i höstas om domedagen väntar den amerikanska ekonomin. Hans professorskollega (i europeisk idŽhistoria) John Gray i Storbritannien, thatcherianen som kom på andra tankar och blev en av Järnladyns skarpaste kritiker i det brittiska akademiska etablissemanget, förutspådde för sin del ”slutet på slutet på historien” – han syftade givetvis på Francis Fukuyamas bok The End of History and The Last Man, som i början av 80-talet blev en viktig urkund för liberalismens tänkande. Ekonomer somJeffrey Sachs och Paul Krugman har likaså fördjupat sin kritik av det neoliberala ekonomiska tänkande.

De här rösterna är viktiga, inte bara för att de kommer från inflytelserika akademiker och debattörer med tillgång till internationella fora, utan även därför att ingen av dessa herrar – tyvärr är det nämligen mest karlar – representerar den traditionella vänstern; de är samtliga i grunden för öppna marknader och liberalisering. Deras synpunkter kommer så att säga inifrån. Kritiserar John Gray till exempel IMF:s hantering av kriserna i Asien och Argentina lyssnar etablissemanget tyvärr med mycket större uppmärksamhet än närNaomi Klein gör det. I debatten är inte bara vad som sägs viktigt utan också vem som säger det. Det gäller inte minst ekonomisk debatt, som alltfort domineras av manliga auktoriteter. Den som lyckas formulera öververkligheten har också kontroll över debattens dagordning.

Begreppet ”öververklighet” myntades av historikern Stefan Koch i boken Höger om, en studie av hur inte minst Svenska Arbetsgivareförbundet från början av sjuttiotalet övergick från att vara en renodlad arbetsmarknadsorganisation till att bli en opinionsbildare med det uttryckliga målet att rasera den svenska modellen och ersätta den med nyliberalism.

I sin bok visar Koch hur dåvarande SAF (numera Svenskt näringsliv) genom medveten strategi lyckades rycka åt sig initiativet i debatten och själv formulera vilka frågor som skulle diskuteras. Tack vare pengar och upprättandet av ”tankesmedjor” som Timbro – även känt som bokförlag – och det numera nedlagda Cityuniversitetet kunde högern fram på åttiotalet anslå tonen i den svenska samhällsdebatten. Debatten styrs enligt Koch av relativt små men strategiskt placerade grupper, som anslår dagordningen för den stora hären av journalister, politiker och andra som har uppgiften att forma de breda opinionerna. Strategerna på SAF studerade vänsterns tidigare agerande i debatten och kopierade det. Under 60-talet och första halvan av det därpå följande decenniet utgick ju debatten från vänsterargument. Man kan bara tänka på hur inflytelserika taistoiterna en tid blev i den finländska debatten för att förstå vad jag syftar på: taistoiterna var en liten grupp, men det var deras argument som debatterades, högern fick finna sig i att vara offside. Också Finland har vänstern tvingats abdikera och den samhällspolitiska agendan har sedan början av åttiotalet dominerats av de neoliberala argumenten.

Nu kan det vara så att nyliberalernas hegemoni äntligen är till ända. Nyliberalismen har misslyckats. Den upprepade kommunismens historiska misstag: tron på sin egen universalitet, att en standardlösning fungerar överallt och alltid. När man med hela handen pekade ut Den enda vägen tog man på sig ett oerhört ansvar. Visar sig den enda vägen inte farbar är det enda alternativet ideologisk konkurs. Jag tror att vi kommit dithän nu, efter snart trettio år av experimenterande.

Själv kan jag ju i vardagslivet så gott som dagligen se exempel på nyliberala misslyckanden. Den svenska elmarknaden avreglerades och aldrig har vi fått betala så mycket för strömmen som nu. För ett par veckor sen var vi nere i Skåne över helgen och fick vara glada att komma tillbaka på söndagskvällen; två dagar senare inställde lågprisbolaget vi rest med sina flygningar. Min hustru pendlar till Stockholm och vet aldrig när hon kommer till jobbet och hem, försenade eller inställda tåg är mera regel än undantag. Till saken hör att Sverige jämte Storbritannien gått längst i avreglering av järnvägstrafiken och Statens järnvägar vacklar numera på gränsen till konkurs. I likhet med över tre miljoner svenska löntagare och egenföretagare blev jag år 2000 kollektivansluten till börsekonomin genom att en betydande del av mina intjänade pensionspengar genom reformen av det svenska pensionssytemet placerades på börsen vare sig jag ville det eller inte. Sen dess har Stockholmsbörsens DAX-index stadigt rasat utför. Pensionsbeskeden är inte särskilt uppmuntrande läsning: jag kan se fram emot en påver ålderdom om ingenting radikalt görs.

Det är bara några exempel som gör mig ganska arg.

Jag tror att de flesta kommunalekonomer är villiga att medge att privatisering av vård, omsorg och annan allmän service blir kostsam för samhället. Om jag vågar spå något om de kommande åren så är det att vi troligen kommer att få en debatt om återregleringar och åtgärder för att återställa en allmän välfärd. Det är vad människor i allmänhet vill ha. Och missnöjet börjar växa överallt i världen. När jag skriver detta, måndagen den 16 december, marscherar till exempel tiotusentals italienska Fiat-anställda mot företagets nedskärningar, som speciellt drabbar södra Italien hårt. Det är ett hoppgivande tecken, ett av många. För vänstern gäller det nu att försöka häva den förlamning som drabbade oss i början av 80-talet när den neoliberala segervagnen under ljudliga fanfarer rullade över världen, till synes oemotståndligt. Det är dags att på allvar börja formulera motbilder och söka solidariska lösningar igen. De finns. Det gäller bara att våga se dem.

 

 

Lars Sund

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.