I Ny Tids artikelblock om islam (17.9 2002) ställdes frågan: Var är islams Luther? Nu har en Lutherkandidat dykt upp, och sprider skräck inom det islamiska etablissemanget i Iran.
I november dömdes en universitetslektor i historia till döden genom hängning för kätterska åsikter han framfört i ett tal i juni. Domaren ansåg tydligen att inte ens dödsstraffet räckte till, Hashem Aghajari förbjöds dessutom att verka som lärare i tio år, han (eller hans själ?) förvisades till olika ökenstäder för åtta år och dömdes till 74 piskrapp. Domen väckte protester speciellt bland studenterna.
Dödsstraff för åsikter framförda i ett tal, det är en häftig reaktion. Men det är lätt att inse att Aghajaris åsikter verkligen är farliga för det religiösa etablissemanget. De har dock blivit mycket farligare genom den uppståndelse som domen väckt, utan den hade inte många blivit medvetna om vad Aghajari sagt.
Hashem Aghajari har jämförts med Luther som reformator. New York Times’ kände kolumnist Thomas Friedman förklarade att det som nu sker i Iran utgör den mest lovande trenden i den muslimska världen: ”Det är en kombination av Martin Luther och den Himmelska fridens torg – en strävan till en islamisk reformation kombinerad med en spontan studentledd rörelse för demokrati”.
Sådana västliga etiketter ska man alltid vara försiktiga med. Men det var faktiskt Aghajari själv som i sitt tal drog den parallellen. Talet hölls på 25-årsdagen av Ali Shariatis död den 19 juni, och Aghajari utvecklade sina idŽer mot bakgrunden av Shariatis tänkande. Shariati var den iranska revolutionens främsta ideolog, men när revolutionen växlade in på ett konservativt spår var Shariati snart för radikal och tvingades i landsflykt där han dog under oklara omständigheter. Shariati, vars idŽvärld under studierna i Paris på 60-talet starkt påverkades av Franz Fanon och Jean-Paul Sartre, hörde inte till den radikala Mujahedin-rörelsen (Mujahedin-e Khalq), men stod för liknande politiska idŽer. Mujahedin-rörelsen var kanske den grupp som gruppen kring Khomeini upplevde som sin svåraste konkurrent och därför bekämpade starkast.
Var och en är sin egen präst
I sitt tal (som refereras här) beskrev Aghajari kristendomen före protestantismen, med dess hierarki och den korruption som rådde bland prästerna, protestanterna ville ”rädda religionen undan påvemakten”. I islam borde dessa problem inte uppstå: ”Vi behöver inte förmedlare mellan oss och Gud. Vi behöver inte förmedlare för att förstå Guds heliga böcker. /…/ Vi behöver inte gå till prästerskapet, var och en är sin egen präst.”
Trots har det också i Iran uppstått ett prästerskap som ställt sig mellan Gud och individen och tagit sig allt större makt.
”Shariati hävdade att alla de religiösa budskap som formella och traditionella religiösa organisationer kom med var föråldrade och att alla protester mot dem av prästerna sågs som protester mot själva islam.”
En viktig del av Shariatis verk var, enligt Aghajari, att han skilde mellan islams kärna och det han kallade ”traditionell islam”, där många beståndsdelar var sådana som tillkommit under seklernas gång. Mycket är tidsbundet, vid många tidpunkter har de shiitiska prästerna stämplat nya företeelser som stridande mot religionen. För 70-80 år sedan var de t.ex av religiösa skäl emot en övergång från traditionella badhus till duschar och badkar. Sådant stämplades som haraam, förbjudet enligt islam. Till modern vetenskap och modern teknik har de förhållit sig skeptiskt. När det passar dem tar de nog själva i bruk t.ex. de senaste lyxbilarna. Men ännu helt nyligen var undervisning av t.ex. engelska i de högre islamiska religiösa läroanstalterna förbjuden.
Medeltida tänkande
Denna inställning har enligt Aghajari djupgående följder. ”Dr Shariati skulle ha sagt att detta prästerskap inte nedstigit från himlen, det lever i nutiden, men tänkandet är medeltida. Så länge detta tänkande inte förändras och dessa ledare inte byts ut kommer mänskorna som följer deras tolkning att fortsätta att tänka att shiitisk islam inte kan vara en modern religion och den kommer att användas på fel sätt. I stället för att vara en kraft som verkar för framsteg och förändring medför den fortsatt efterblivenhet.”
Detta försökte Shariati bekämpa. ”Han ville skilja islams kärna från traditionell islam, som består av tolkningar av islam som gjorts av ledarna inom tidigare generationer – eftersom han trodde att traditionell islam bara var resultatet av erfarenheter som vissa ledare i tidigare generationer gjort och som inte borde heligförklaras.” Men islam kan inte, enligt Shariati och Aghajari, innebära att man i dag ska klä sig, äta och handla som man gjorde för 1400 år sedan i Mecka och Medina, städer som hade färre invånare än en liten iransk by i dag.
”Dagens islam är annorlunda. Det är mycket klart att vår förståelse av den är en annan på alla områden, också ekonomins. Den måste passa ihop med dagens tankar och verklighetÉ På samma sätt som mänskorna i islams gryning samtalade med islam har vi rätt att göra det i dag. På samma sätt som de tolkade det som förmedlades till dem vid historiska vändpunkter måste vi göra det samma. Vi kan inte säga: ’Eftersom detta är det förflutna måste vi acceptera det utan frågor.’ Det är att fästa alltför stor vikt vid det förflutna. Det är inte logiskt.”
Mänskorna är inte apor
Prästerskapet hade strävat till att få monopol på tolkningen av Koranen, men Shariati strävade till att emancipera muslimerna genom att uppmana dem att själva läsa Koranen. ”Prästerskapet lärde att om du förstår Koranen på egen hand har du begått ett brott. De var rädda för att utpressningen skulle få ett slut om unga mänskor lärde sig att själva läsa Koranen.”
Dagens hierarki inom shia-islam är av nytt datum, den har huvudsakligen uppstått under 1900-talet, och prästerskapet är överhuvudtaget en ny klass. De senaste åren har man strävat till att förena prästerskapet till en enhetlig klass med en central plats inom statsapparaten. ”Några av prästerna är så betagna i vad de försöker göra att de börjar tänka på sig själva som ikoner.”
Denna utveckling vill Aghajari stoppa.
”Shariati brukade säga att förhållandet mellan prästerskapet och folket borde vara som förhållandet mellan lärare och elev – inte mellan ledare och ledd, inte mellan ikon och imitator, mänskorna är inte apor som bara imiterar. Eleverna förstår och reagerar och de försöker utvidga sin egen förståelse, så att de en dag inte behöver en lärare. De religiösa fundamentalisterna strävar till ett förhållande mellan mästare och anhängare där mästaren för alltid är mästare och anhängaren anhängare. Det är som ett evigt ok. Vi måste förstå att mästaren inte är en helig, gudomlig varelse och vi kan inte ge honom en sådan ställning. De vill dock utöva total makt. Shariati reagerade på detta, han sade till de religiösa ledarna: ’Ni är inte imamer, ni är inte profeter, ni kan kan inte betrakta folket som undermänskor’.”
Uttrycket ”mänskorna är inte apor” blev sedan bevingat. Hans belackare har hävdat att han kallat dem som följer islams bud för apor, vilket ju inte är en exakt tolkning.
Humanismen och den islamiska protestantismen
Fortfarande med hänvisning till Shariati understryker Aghajari att muslimerna bör respektera också icke-muslimer som mänskor med oförytterliga rättigheter. ”Dr Shariati trodde att humanismen inte är så djupt rotad i västvärlden, eftersom den inte baserar sig på religiösa rättigheter. Men i islam är humanismen en skapelse av Gud, det är genom Guds nåd som vi är här. Detta borde inte bara vara vackra ord som vi uttalar, som att mänskor har rättigheter. Sådana ord är av livsavgörande betydelse – de är kronor på våra huvuden. När vanliga mänskor vill uttrycka sin åsikt kan prästerna inte säga att de inte har makt att besluta och inte vet vad som är bra för dem.”
Aghajari återkommer till vikten av att återgå till islams kärna. ”Islamisk protestantism är logisk, praktisk och humanistisk. Den är eftertänksam och progressiv.” Medan ledarna för den islamska revolutionen – Aghajari nämner vid sidan om Shariati religiösa reformister som Taleqani, Bazargan, Beheshti, Mottahari ”och ledaren för dem alla, den islamiska revolutionens store ledare ajatolla Khomeini” (men den som skrivit ut talets text har noterat att han stoppade upp bara för att låta publiken prisa Khomeinis namn en gång, inte de tre gånger som är brukligt) – alla försökte säga att islam är förbunden med livet och därför inte är likgiltig till samhället och mänskorna, är situationen i dag en annan. ”Många mänskor som inte ens delog i den islamiska revolutionen står nu mitt på scenen och säger att traditionell islam är den sanna islam. Skillnaden mellan Shariatis tid och vår tid är att prästerskapet inte då hade makt. I dag är islam vid makten, prästerna sitter i regeringen. Det är därför som islamisk protestantism i dag är mycket viktigare.”
Med oss eller mot oss
Vad skulle denna protestantism då innebära? Aghajari förklarar: ”Vi behöver en religion som respekterar allas rättigheter – en progressiv religion snarare än en traditionell religion som trampar på folket. Vi kan inte säga ’Alla som inte är med mig är emot mig’. Man kan vara vad man vill, bara man är en god och ren person. Vi får inte säga att om du inte är med oss kan vi göra vad vi vill med dig. Genom att uppträda som vi gör trampar vi på våra egna religiösa principer.” Det är intressant att Aghajari tar upp maximen ”Den som inte är med oss är mot oss” som gärna använs i totalitära sammanhang. Den första liberaliseringen i Östeuropa skedde en del år efter revolten i Ungern 1956 då Janos Kadar förklarade att man hädanefter skulle utgå från att ”de som inte är emot oss är med oss”. Däremot förklarade George Bush efter den 9 september ungefär att ”de som inte är med oss är emot oss” på det globala planet.
Den islamiska humanismen innebär för Aghajari att alla mänskor har sitt värde som måste respekteras. Detta slås fast i den iranska konstitutionen, men under de senaste tio åren har man inte alltid följt detta, vilket kommit till uttryck t.ex. i tortyr. Makthavarna ”säger: ’Vi har arresterat någon. Han besitter information, han tillhör en grupp, han har varit aktiv med något. Under normala förhör berättar han ingenting, så vi måste tortera honom tills han sjunger som en kanariefågel.” Som en form av tortyr ser Aghajari också piskslag.
I dag behövs enligt Aghajari mer än någonsin islamisk humanism, islamisk protestantism och respekt för de mänskliga rättigheterna. De respekteras i allmänhet i västvärlden åtminstone i förhållande till de egna medborgarna. ”För ca 150 år sedan besökte en muslimsk präst Europa. När han kom tillbaka sade han: ’Jag såg inga muslimer i Europa, men jag såg islam (d.v.s. rättrådighet ). I vår tid ser vi muslimer, men vi ser inte islam.”
Detta kommer till uttryck på olika sätt. ”Regimen delar in mänskorna i de egna och de andra. De kan göra vad som helst med de andra. De kan tränga in i deras hem, stjäla deras egendom, baktala dem, terrorisera dem och döda dem, som man gjorde med Said Hejjarian och Dariush Forouhar och hans hustru, eftersom de hörde till ’de andra’.”
Aghajari kommer sedan in på de möjligheter att göra tolkningar av islam som finns. En ledande ajatolla kan t.ex. utfärda en fatwa och säga att kvinnor har samma rättigheter som män, varefter en annan ledande präst kan stämpla denna åsikt som stridande mot islam. Varför är den ena åsikten mer islamisk än den andra, frågar Aghajari.
Detta väcker ljudliga protester. Tidigare har Aghajari, enligt anteckningarna som den som skrivit ut talet gjort, fått applåder speciellt på de utmanande ställena, men här får han mothugg. En som ropar ger ett nonsenssvar på hans fråga: ”För den skull att den ena fatwan är Koranens ord och den andra inte”, men en annan ropar ”Ni är en lögnare” och ”Ni anklagar Gud och profeterna för att ljuga”. Då lämnar Aghajari mötet.
Han hade redan sagt alltför mycket. åtal väcktes och Aghajari dömdes till döden för hädelse genom kränkning av profeten Muhammed. (Detta trots att han överhuvudtaget inte nämner profeten, tydligen ses det nuvarande politiska systemet som en inkarnation av honom). Den starka kritik domen väckte bemötte domaren med frågan: ”Är det möjligt att försvara en person som påstår sig vara muslim men som hängett sig åt satan genom att förneka religionens grunder?”
Men grunden för det religiöst baserade politiska systemet ifrågasätter Aghajari onekligen.
Hålla vänstern nere?
Domaren har motiverat den hårda domen bl.a. med att Aghajari gått ännu längre än Karl Marx genom att förklara att ”religion är opium inte bara för folket utan också för deras ledare”.
Liksom förebilden Ali Shariati är Aghajari en vänstermänska. Vad det innebär att vara vänster i Iran översatt till våra förhållanden är inte alldeles klart, den amerikanske Irankännaren Juan Cole har noterat att Aghajari kritiserat den iranska högern för att gå in för den kinesiska utvecklingsmodellen med en kombination av kapitalism och auktoritärt styre. I stället hoppas Aghajari på en politisk öppning och på social demokrati (eller socialdemokrati? – det är samma sak på engelska).
Enligt Cole anser många att dödsdomen mot Aghajari syftar till att säkerställa att vänstern inte vaknar till liv i Iran, så att den inte kan bilda ett socialdemokratiskt parti som kan intressera Irans ungdom.
Det är möjligt att sådana synpunkter också finns med i bilden, men kanske inte så sannolikt. De högsta religiösa ledarna i Iran verkar mest av allt intresserade av att bevara sin egen ställning, och det är nog på det planert som Aghajari upplevs som ett dödligt hot, inte så mycket på den världsliga politikens plan.
Peter Lodenius
