Under det år som gått sedan kampen om Skanskas byggnadsprojekt vid Vårdberget i Åbo (Rettigsbrinken) startade och igen pågår för fullt, har man haft all orsak att fundera över Åbo stads traumatiska förhållande till byggande. Att här förhindra att hus eller vägar byggs är inte lätt. För att inte säga omöjligt.

Säkert inte bara i Åbo, utan överallt där några har gott om pengar och inflytande. Vårdbergsfallet har avslöjat att Åbo hittills flexibelt låtit både den ena och den andra överskrida sin byggnadsrätt och ansett det vara helt normalt, ända tills ett domstolsbeslut för några veckor sen bevisade motsatsen.

Både byggnadsnämnden och byggbolaget får härmed finna sig i något så förnedrande som att hålla sig till regler och förordningar. Jag tror att husen kommer att byggas, men processen har gett de ca 5000 personer som har jobbat för att stoppa de överhöga husen ett litet hopp om att saker och ting efter detta inte är som förr. Byggnadsnämnden får leva vidare (trots att en stor del av oss i fullmäktige ville ha hela hopen avsatt) med 10.000 vakande ögon över sig. Som man bäddar får man ligga.

Men vad är det för kraft som gör att ofta oönskade, fula, överdimensionerade, dåligt planerade och dyra byggnader reser sig som svampar ur regn i de mest olämpliga omgivningar, medan allmänt nyttiga, välplanerade, rentav vackra hus som den stora allmänheten önskat sig sedan länge får vänta åratal på sin tur?

Under mina 10 år i staden Åbos fullmäktige och nästan 8 år i stadsstyrelsen är mönstret relativt tydligt. Nästan alla hus, parkeringsgrottor och vägar som jag motsatt mig står sedan länge färdiga och inkomstbringande (åtminstone för någon, men inte är det staden), medan en stor del av det som jag använt hundratals timmar på att få framåt i den politiska processen fortfarande knappt är ett streck på ritningen eller en påle i marken.

Det byggande som inte har tagit fart är sådant byggande som jag varit med och initierat: åldringshem, hälsocentraler, bibliotek. Alla står de och stampar på stället, år ut och år in. Orsakerna är högst politiska. Hade vi haft en vänstermajoritet hade de redan varit färdiga.

Som det är nu motarbetas dessa offentliga anläggningar av högervridna tjänstemän som hellre vill satsa på privatiseringar än offentliga byggnader. Vi som ständigt är i minoritet har bara ett hopp: det finns alltid någon som har ett intresse av att något byggs. Alla byggnadsprojekt går nämligen på vinst.

Det gemensamma för de flesta byggnadsprojekt i Åbo är att det aldrig var meningen att de skulle bli det som de blev. Det bara blev ett fotbollsstadion när det skulle byggas några omklädningsrum, det blev plötsligt också en bad- och idrottsanläggning då det skulle bli ett kongressutrymme, biblioteket höll på att knyta till sig en jättestor parkeringsgrotta (ingendera har ännu förverkligats med argumentet ”får inte jag så får inte du heller”), den lilla lokala hälsocentralen verkar omvandlas till en jättestor hälso- och socialanläggning för 20.000 invånare som inte ens bor i närheten, och en gång var det nära att vi hade fått en underjordisk tunnel i utbyte mot några tomter i utkanten av staden. Staden behövde inte denna tunnel, men byggnadsbolaget tyckte att det skulle ha varit en lämplig betalning.

Inte ens den länge efterlängtade gågatan i Åbo blev en gågata, utan den blev en gata där bilar får köra sakta bara de inte kör över någon. Huvudsaken var tydligen att något byggdes. Att reparera Salutorget i Åbo (ytan) är helt omöjligt för först vill man bygga parkering under torget. Och lite där omkring. Här och där. En annan parkeringsgrotta som redan är färdig, ledde till att Åbo konstmuseum ovanför ville ha ett litet utrymme i berget ”på samma gång man nu sprängde”. Det tyckte de flesta var rimligt och så skedde. Men det har i sin tur lett till att skakningarna avslöjat att huset håller på att närapå falla i hop, mögelskador utan like finns överallt inuti och nu måste huset renoveras för en summa på över 11 miljoner euro, då det ursprungligen bara skulle få ett extra utrymme i berget och målas lite. Att man måste flytta museet ledde till en kedjereaktion där ett stort antal institutioner tvingades ut ur sina utrymmen för att nästa bankade på dörren. Och gissa om det behövdes byggas lite och fixas på varje ställe? Och sen blev allt så jättefint att ingen egentligen har råd att betala hyra längre.

Det gemensamma för nästan alla ovannämnda projekt är att staden sist och slutligen betalar betydligt mer för t.ex. byggande och hyror än vad man i början avslöjade. Allt sväller ut för att man skall kunna lura ännu lite fler euron av skattebetalarna. Vi i Vänsterförbundet har genom åren upparbetat en kronisk misstänkamhet mot allt som luktar lurendrejeri. Tyvärr har vi nästan aldrig fel. Men det är så lagom roligt att ständigt få påminna de andra blåögda beslutsfattarna om att det var ju precis så här vi visste att det skulle gå.

Man blir också själv ganska trött i längden och man skulle ju hoppas att man hade fel lite oftare. Det finns trots allt också några jättefina nya byggnader i Åbo: kirurgiska sjukhusets nybyggnad är både ståtlig som ett slott och mycket fungerande som sjukhus, och den prisbelönta Sigynsalen och konservatoriet nära hamnen är vacker som en dröm.

Men det är känt att nästan alla byggnadsprojekt i en kommun blir att kosta betydligt mer än planerat. Också tjänstemännen lär sig en mantra som går ut på att alla projekt ska vara pyttesmå och realistiska då de presenteras, och sen lägger man in små överraskningsmoment vartefter. Detta är s.k. ”Kinderbyggande”, man vet aldrig vad man hittar i chokladägget. Att helt lägga över ansvaret på privata hjälper inte mycket, går det bra tar de vinsten och försvinner, går det åt skogen är de och tigger offentliga pengar av stad eller stat i alla fall, eller så går de i konkurs. Vinsterna privatiseras och förlusterna socialiseras.

Det finns en speciell kraft i byggande som är nästan omöjlig att hejda, men oftast bara om byggandet leder till ekonomisk vinst av mera bestånde art.Därför har det allt oftare föreslagits att privata bolag bygger hus eller anläggningar åt kommuner (inkl. vägar och broar), och sen hyr ut utrymmena för tiotals år.

Då kan också du få din hälsostation eller ditt bibliotek byggt, men tro inte att det blir billigare. Det är någon som betalar dyrt för vinsten, och det är inte byggnadsföretaget. Det är skattebetalarna.