Maziar Bahari skakade Docpoint-publiken med en blodig historia om våld, sex och religiöst vanvett.
Vallfart och synd
Han intervjuade mördarens familjemedlemmar och arbetskamrater och blev förbryllad och förskräckt över hur stark förståelse morden fick i kretsen kring honom. Snart glömde han Afghanistan och ägnade sig helt åt detta fall. Den problematik han skulle ha mött där stötte han på också i det egna landet, i renodlad form.Han lyckades få tillstånd att intervjua mördaren i fängelset och det är framför allt den intervjun som gör dokumentärfilmen så oroväckande. Mördaren, den 39-årige småföretagaren Saeed Hanaei, framträder nämligen som en ganska intelligent, balanserad, omtänksam och handlingskraftig man med humor, en man att lita på, en som tar sitt ansvar.
Problemet är att han tar alltför mycket ansvar, han tar på sig också ansvaret att kämpa mot synden, en synd som i Iran kan bestraffas med döden.
Mashdad är Irans heligaste stad, här finns den åttonde imamens grav och hit kommer många män på vallfart. En del av dem kombinerar gärna denna vallfart med synd, så här finns många prostituerade, femtusen säger endel.
Antigatukvinneaktivist
En dag tog en taxichaufför Hanaeis hustru för en prostituerad och när hon berättade det för honom utlöstes någonting, han började sända ut hustrun och barnen till hennes föräldrahem och gav sig på kvällarna ut till prostitutionsstråken.Själv berättar han att han börjde med att försöka mörda horkunder, men att han inte klarade av dem, utan övergick till hororna. Han tog dem med sig hem, ströp dem och förde bort liken. Han berättar mycket sakligt om det, och hans 14-åriga son demonstrerar lika sakligt precis hur det gick till, på basen av rekonstruktionen i rättssalen.
Intervjuaren konstaterar att det låter som om han skulle ha nackat hönor. Han svarar: jo, men han har större medkänsla med djur än med dessa offer. De är inte mänskor utan ohyra.
Han säger också att han inte gjort något illa, och vill beteckna sig som antigatukvinneaktivist.
Tecken från Gud
Några samvetskval lider han inte av, han tror tvärtom att Gud uppskattar hans gärningar. Mashdad hade plågats av en långvarig torka, men när han hållit på med sitt syndabekämpande en tid kom regnen, och det tog han som ett tecken från Gud. Han verkar övertygad om att hans uppdrag som troende muslim var att bekämpa synden:
– Till slut kunde jag inte sova utan att ha döda någon. -Han berättar att han deltagit som frivillig i kriget mot Irak och upplevt sin kamp mot prostitutionen som en fortsättning på kriget, det var samma kamp mot korruption.
Förhållandet mellan könen är en känslig sak i den religiösa syn som Hanaei omfattar.
– Jag kan stolt berätta att jag aldrig talat till en kvinna innan jag gifte mig.
Han bekantade sig naturligtvis inte med sin blivande hustru på egen hand, utan han hade förmedlare som skötte kontakten. Han jämför anskaffningen av hustru med anskaffningen av bil, man försöker hitta ett rimligt bra alternativ. Han är nöjd med resultatet:
– Gud gav mig en bättre hustru än jag förtjänade.
I faderns fotspår?
Hanaei har inga samvetsförebråelser, han hoppas att man ska beakta hans idŽer och diskutera dem vid universiteten. Hans hustru, hans mor och hans son är lika övertygade om att han tjänat Gud och hans son funderar på att gå i hans fotspår.
– Det har varit 10-20 mänskor som begärt att jag ska fortsätta med det som far började. Vi får se.
Han ser sin far som en stor krigshjälte:
– Han offrade sitt liv för samhället. Alla säger att vi ska vara stolta över honom.Arbetskamrater skrattar och säger att Hanaei borde ha fått fortsätta sin insats.
En av dem säger att Hanaei var en mycket stark person, som en militär kommendör.
– Eller som en som återvänt från en pilgrimsfärd till Mekka.
– Han såg som sin religiösa plikt att rensa samhället från orent blod.
Detta anfördes också till hans försvar. Det finns ett stadgande i islamisk lag om rätten att eliminera orent blod. Domaren i målet underströk dock starkt att en enskild mänska inte kan ta lagen i egna händer på detta sätt, och dömde Hanaei till döden.
Konservativa iranska tidningar tog också Hanei i försvar. Tidningen Jomhuri Islamifrågade t.ex:”Vem ska dömas? De som försöker utrota denna sjukdom (som dråparen) eller de som finns vid roten av korruptionen (som hans offer)?”
Samhällets olycksbarn
Maziar Bahari visar i sin film också några av offrens anhöriga. Offren är kvinnor som drivits till prostitution av misär och droger. En fattig man är full av samvetsförebråelser för att han gift bort sin dotter, då bara tio år, till en släkting som behandlade henne illa och tio år senare tog en annan hustru och snart försköt henne. Då hade hon fått sex barn och fick inga pengar för att försörja dem, så prostitutionen var hennes enda utväg. Döden genom hängning var enligt fadern en alltför lätt död, han skulle ha velat att mördaren styckades i bitar så han fick känna samma smärta som den han tillfogade offren.Ett annat av offren hade tre barn, som nu har fått ett rum (men inte just något annat) hos hennes syster. Sonen är 15 och försörjer genom städjobb också sina systrar. Den äldre, som är 10, vill bli journalist och skriva en bok där hon ger sin mor upprättelse. Den yngre, 8, vill bli konstnär och skildra mördarens grymhet, hon vill själv också döda honom.
– Jag vill teckna mördarens och mammas porträtt så att man ser att hon var oskyldig.
Bahari har också intervjuat en prostituerad som tvingats till detta arbete av sin man som behövde pengar för sitt knarkbruk, Första gången hon togs fast av polisen fick hon 180 piskrapp och då var det mycket svårt, andra gången fick hon 300 rapp, men det var inte lika svårt eftersom huden blivit tjock.
Hon hoppas på att bli avrättad, fast genom stening, då får plågan ett slut.
Inte svartvitt
Efter visningen av filmen inför en fullsatt sal i Kiasma blir diskussionen livlig. Den första frågan gäller om Maziar Bahari inte är rädd för att filmer som hans kan stärka folks fördomar mot islam. Han låter förstå att han inte kan utgå från sådana hänsyn. För honom är det viktigt att ta upp ideologier som gör att folk inte respekterar andras rätt att leva. I ett senare sammanhang antyder han att George W. Bush inte heller gör det.Han hoppas att mänskor inte ser allt i svartvitt. Iran är ett samhälle i omvandling där många krafter konkurrerar om inflytande. Det finns en konservativ minoritet som kontrollerar rättsväsendet och armŽn och det finns en reformistisk majoritet som är splittrad. Kvinnornas ställning har förbättrats betydligt, men Iran är fortfarande ett mycket patriarkaliskt samhälle.
– Förbättringen av kvinnornas ställning har också medfört en backlash, det finns konservativa män som är mycket rädda för förändringarna.
Denna backlash kanske just kan ta sig extrema uttryck som massmorden i Mashdad.
– I den klaustrofobiska miljö där Saaed Hanaei levde är kvinnans plats vid spisen.
Bahari understryker samtidigt att kvinnorna spelade en viktig roll i revolutionen 1979 och att 60 procent av de studerande vid universiteten är kvinnor.
Han tror inte att kriget mot Irak som Saaed Hanaei deltog i påverkade honom på ett avgörande sätt.
– Han brydde sig inte om krigets idŽer, han använde kriget för att döda fiender. Nu använde han religionen för att döda kvinnor. Han är framför allt en dråpare.
Han medger ändå att kriget nog påverkar mänskors sätt att tänka.
– Det finns mänskor som får nostalgiska känslor av krigstiden – där rådde enkla värden. En del styrande ser fördelar med en konfrontation. I en mer komplex och demokratisk värld skulle de inte ha makt att styra.
Religiös fundamentalism
åskådaren blir dock inte riktigt övertygad om att det bara handlar om att Saeed Hanaei skulle ha varit dråpare till sin natur. Känslokyla är det ena frapperande draget hos honom, det andra är hans religiösa fundamentalism, hans övertygelse om att han själv har nyckeln till liv och död, att han inte bara har rätt utan också skyldighet att utplåna andra mänskor som inte lever enligt det han uppfattar som religionens bud.Den fundamentalismen har som känt islam ingen ensamrätt till. Maziar Baharis film visar effektivt vilka följderna kan bli när en sådan fundamentalism får fritt spelrum.
Peter Lodenius
