Vad hände med arbetslivsdebatten, som speciellt i Sverige var så livlig för några decennier sedan? Industrijobben har blivit bättre, men nya problem har dykt upp, säger en av dem som jobbat för bättre arbetsmiljö sedan 70-talet.

(En kortare version av denna artikel publicerades i papperstidningen)- Det är dags för en ny debatt om utvecklingen i arbetslivet, anser Walter Ruth vid Luleå tekniska universitet. Han konstaterar att arbetsmiljön förändrades en hel del till följd av den intensiva debatten speciellt på 70-talet.
– Nu har nya företeelser dykt upp. Call centers är t.ex. en fullständigt vidrig företeelse, det är en löpande band-produktion på det intellektuella planet. En arbetare vid det löpande bandet kan åtminstone tänka en egen tanke, men det kan inte en mänska som sitter fast i telefonen. Det är en försämring av situationen som är ganska enorm.
– Jag skrev en artikel om det 1997 i tidskriften Arbete-människa-miljö, som jag då var redaktör för. Då hade jag varit i Brasilien och träffat kolleger som forskat om call centers där, det var innan de ännu vuxit fram i Sverige. Jag varnade för företeelsen, och nu har det hänt som jag befarade skulle hända.

Fången på fyren

Ett annat otrevligt fenomen är konformitetstrycket.
– I dag är det riskabelt för mänskor på många arbetsplatser att säga vad de tycker, de riskerar då att bli omplacerade. Inom vissa offentliga myndigheter och privata företag är det i praktiken ”förbjudet” att vända sig till pressen. Ett känt fall var ”fången på fyren”. Ett ryskt fartyg gick på ett grund som inte var utmärkt på sjökortet och när en tjänsteman på Sjöfartsverkets kartavdelningen tog upp saken blev han omplacerad till en fyr i havsbandet, eftersom han inte kunde avskedas. Hans kolleger förbjöds av ha kontakt med honom. Då detta hände för drygt 10 år sedan var det ett ovanligt fall, men numera finns en utbredd rädsla på många arbetsplatser att möta liknande behandling.- Om det på 70-talet framfördes besvärande uppgifter reagerade de kritiserade makthavarna med att gå till försvar eller motangrepp, nu reagerar de med att tiga, de vet att saken snart är bortglömd.

– Ytterligare en förändring är den otroliga slimningen av organisationen. Den s.k. produktivitetshöjningen har lett till att en tredjedel av antalet anställda gör två gånger så mycket som förr. Det verkar effektivt, men har i Sverige medfört hög sjukskrivning, rehabiliteringsbehov och utbrändhet. Det verkar som om arbetslivet blivit så effektivt att det på sikt leder till självdöd. En internationell studie visar att mellan 1995-2000 har arbetstakten ökat betydligt snabbare i Sverige än i EU totalt. Ändå var den redan 1995 högre i Sverige.

– Det beror på att det blivit fritt fram för ekonomer att leda verksamheten, medan det tidigare varit tekniker. När man säger att det är marknaden som bestämmer förenklar man situationen – det är ju mänskor som bestämmer. De är så få att man kunde namnge dem. Obetänksamma politiker låter sig påverkas av ekonomer. Problemet med ekonomin är den oerhört förenklade världsbild som styr den. Ekonomin är den enda vetenskapen där man bedriver fullskaliga experiment och om resultaten inte stämmer överens med verkligheten tror man mera på teorin. I ekonomin kan man få Nobelpris för att man säger att det kan finnas psykologiska motiv för ekonomiska processer, t.ex. börskurser.

Nydanande utbildning

Walther Ruth har själv gjort sin insats för arbetsmiljön framför allt på Luleå tekniska högskola (numera universitet).
– På 70-talet var det en stark fokusering på arbetsmiljöfrågor och när den nya Tekniska högskolan startades i Luleå i början av 70-talet beslöt statsmakten att den skulle få ett större inslag av humanistiska vetenskaper än de gamla tekniska högskolorna och man skapade institutionen för arbetsvetenskap i Luleå. Det innebar bl.a. att det i civilingenjörsutbildningen ingick också arbetsvetenskap.- Man ville redan från början skapa ett helt utbildningsprogram som kombinerade kunskaper om mänskor, miljö och vetenskap. Det skulle handla om hur man löser arbetsmiljöfrågor och hur man organiserar arbetet med beaktande av arbetsmiljöaspekter.

Walter Ruth var då anställd vid Arbetsmedicinska Institutet, som var Arbetarskyddsstyrelsens forskningsenhet, och med tiden blev en del av Arbetslivsinstitutet, där det förenades med Arbetslivscentrum som hade stor betydelse för de svenska arbetslivsreformerna. Han inbjöds 1976 till Luleå för att handleda studenterna i deras examensarbeten.

– Vi startade också där en spännande verksamhet 1977 med akademisk utbildning i arbetsmiljöplanering för kollektivanställda, närmast skyddsombud och fackavdelningsfunktionärer. Syftet var att göra de fackligt aktiva mer jämställda med arbetsgivarens representanter i samband med förändringsprocesser. Det var 25 deltagare i kursen som pågick ett helt läsår. Vi hade fem internatperioder på 3-4 dagar med teori och däremellan inventerade deltagarna problemen på sin arbetsplats. Mellan träffarna jobbade de också i studiecirkelform på hemorten och läste litteratur tillsammans och vi var ute och hjälpte dem. Varje deltagare hade på sin arbetsplats bildat en projektgrupp för att jobba med konkreta arbetsmiljöproblem. På det sättet var det inte individer utan fackklubbar som var på kurs, och nivån var hög. Resultaten var väldigt spännande. Det blev fyra sådana kurser.

Det nya – något som katten släpat in

Sedan ombads Walter Ruth i slutet av 1979 att flytta upp till Luleå och jobba på heltid där med att starta en ny civilingenjörsutbildning som kombinerade mänskokunskap med teknikkunskap. IdŽn väckte starkt motstånd.
– Hela institutionen var då ifrågasatt på högskolan, många såg på den som ”teknikfientlig” och som något som katten släpat in.Walter tror att den inställningen beror på att när man startar en ny teknisk högskola börjar man med att rekrytera lärare i matematisk och fysik. De kommer från etablerade tekniska högskolor och har ambitionen att den nya skolan ska kvalificera sig genom att bli så lik de andra som möjligt. De som kommit först får det största inflytande. Institutionen för arbetsvetenskap bildades först ett par år senare.

Bakom den nya utbildningen fanns ett Riksdagsbeslut i linje med att Luleå skulle få ett större inslag av samhällsvetenskap och humanvetenskap än vad tidigare tekniska högskolor hade.
– Men också arbetsgivarna hade börjat förstå att det var viktigt att få mänskor med sådan utbildning för att undvika arbetsmiljöproblem, som hade blivit ett huvudnummer i den tidens samhällsdebatt. Det kom emellertid ett riksdagsval emellan och det blev ett regimskifte. Då började motståndarna vädra morgonluft.

Många hundar begravda

Nu följde ett akademiskt intrigerande där också högskolans rektor hörde till dem som försökte stoppa projektet. När man t.ex. tryckt upp en rekyteringsbroschyr som skulle spridas till 55 000 färska studenter i oktober 1980 gick det så att Walter av en slump i december hittade alla broschyrerna liggande i lådor i en källargång under högskolan. När han frågade informationschefen, som varit med om att utarbeta broschyren, om saken gav hon mycket undvikande svar.
– Vi märkte att här fanns hur många hundar som helst begravda. Den 10 januari 1981, när årets statsbudget offentliggjordes, fick vi förklaringen. Den borgerliga undervisningsministern föreslog att utbildningen inte skulle starta. Vi höll ett krismöte i referensgruppen där bl.a. landshövding Ragnar Lassinantti satt. Han sade att jag måste fara till Stockholm och ”prata med Riksdagsmän” och jag for följande dag. Där hade jag kontakt med den socialdemokratiska gruppen från Norrbotten och vi kom till att jag skulle tala med alla centerpartister, folkpartister och moderater från Norrbotten, Västerbotten och Jämtland.
– Jag minns speciellt en centerpartistisk riksdagsman från Norrbotten, en bonde. Han var inte särskilt intresserad, medan vi samtalade klippte han sina naglar med kontorssax och de grova bondenaglarna kom flygande mot mig som projektiler. Där var inget att hämta.Walter lyckades bättre med den folkpartistiska sjukvårdsministern som var från Kiruna. Hon förstod att projektet var viktigt, och röstade för det. Det räckte, eftersom regeringen bara hade en rösts övervikt. Men det ledde till att hon förlorade sin plats i riksdagen efter nästa val.
– år 1984 kom utbildningen i gång och när vi 1994 hade ett tioårsjubileum var hon på plats och var glad över att det utfallit så väl.

Förändringsprojekt

Under de år som gått har flera hundra studerande utexaminerats.
– De finns nu överallt i Sverige och ofta sitter de som projektledare för olika förändringsprojekt.
Ett särdrag var kravet på ett praktikår som kollektivanställd.
– Det var då kontroversiellt, men nu uppskattas det av alla. Det ger en inblick i livet på verkstadsgolvet som man inte kan få senare. När man väl är ingenjör talar ingen arbetare med en. Jag har själv jobbat i en mekanisk industri och skrattat åt en nyanställd civilingenjör.Motståndet mot utbildningen försvann snabbt.
– Från det ögonblick vi fick studenter svängde inställningen till utbildningen och till vår institution. Lärarna märkte vilka spännande ungdomar som sökte sig till vår utbildning. De var mer intresserade av att diskutera, de ställde besvärliga frågor. De engagerade sig också väldigt i kårverksamheten. De drog igång spexarbetet som nu fortsätter på 15:e året och nu konkurrerar i kvalitet med Chalmerspexen. Våra studenter har också ofta varit klart överrepresenterade i kårstyrelsen.

”Har passerat zenit”

Det allmänna intresset för arbetslivsreformer och förbättring av arbetsmiljön har dock minskat i Sverige.
– Redan under början av 80-talet, kanske t.o.m. slutet av 70-talet, började arbetslivsdebatten avta i betydelse. Jag var facklig ordförande på Arbetsmedicinska Institutet och var med i en grupp som uppvaktade arbetsmarknadsdepartementet för att försöka stoppa budgetminskningar på arbetsmiljöverket. Då sade statssekreteraren som vi mötte: Ni ska vara medvetna om att arbetsmiljödebatten passerat zenit. Det var ungefär 1977.Men riktigt så illa var det knappast ännu då. Arbetslivscentrum (ALC) grundades just 1977, ur bl.a. personaladministrativa rådet. Forskningen och utvecklingsarbetet vid ALC fick genomslag i debatten och centret anklagades på vissa håll för att vara alltför mäktigt. Så småningom satte staten tvångströja på ALC genom minskad finansiering, politisk styrning och till slut en uppdelning till regionala arbetsmiljöinstitut.
– Man satte politruker som forskningsledare, mänskor som inte huvudsakligen var forskare utan hade politisk förankring.

Arkitektur och teater

Walter är en verklig mångsysslare, med bred studiebakgrund, han är både ingenjör, arkitekt, ergonom och beteendevetare. Han gick också den första universitetskursen i ekologi i Göteborg 1971-72.
– Jag började tidigt ägna mig åt arbetsmiljöfrågor. Jag hade försörjt mig själv sedan jag var 17 år, så jag hade erfarenheter från verkstadsgolvet. Som arkitekt var jag mer intresserad av att planera industrier än av att rita vackra hus. Sedan studerade jag ergonomi i England och där kom beteendevetenskaper och ekonomi in i bilden. Jag är intresserad av samspelet mellan inre och yttre miljö.Kanske det är på det sättet han också kommit att syssla med teater.
– Jag har jobbat som teatersnickare och scenograf, och gör det ibland fortfarande. På det sättet kom jag första gången med i det internationella samarbetet i Barentsområdet. Jag blev i mitten av 80-talet ombedd att hjälpa Hålogalands teatersällskap att bygga om Troms¿ gamla rådhus för amatörteaterverksamhet. Då stötte jag på en studie som gjorts i Nordnorge av kulturens inverkan på flyttningsrörelsen. Den visade att där det fanns en livaktig kulturverksamhet stannade kvinnorna kvar – annars flyttade de till större städer.

Walter har bl.a. gjort scenografi för Norrbottensteatern och Seskaröspelet och han har också varit med om att planera Göteborgsoperan. Men han har också använt teater i sin egen verksamhet.
– Jag har träffat Augusto Boal både i Severige och Brasilien och använt Forumteatern som redskap för förändringar på arbetsplatser och också för rehabilitering av handikappade, för att bygga upp självförtroendet bland dem. Det har haft effekt, i en grupp arbetslösa handikappade ungdomar på 22 fick 18 riktiga jobb eller började studera efter ett EU-projekt där vi kombinerade Forumteater och traditionell rehabilitering. Det förväntade utfallet med traditionella metioder skulle bara ha varit omkring 10 procent.
– Som forskare är jag inte bara intresserad av att ta reda på hur det fungerar, utan jag vill också påverka.

Jag undrar varför det stannat vid en omgång. Walter berättar att han sökt om pengar från Rådet för arbetslivsforskning för en fortsättning, men fick avslag. Verkar som ett klassiskt exempel på hur man i dessa nedskärningstider tror att man sparar, men i själva verket slösar.

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.