Aldrig har nån förverkat så mycket goodwill så snabbt, sades det om usa under krattandet efter världsterrorismen efter den 11 september 2001.

Nånting liknande kan man säga om de gröna efter den 24 maj 2002. Det var den dag då kärnkraftslobbyn körde in i de grönas torn. Som ett av få industriländer var Finlands riksdag för mera kärnkraft, och de gröna lämnade regeringen. Ett parti som har kommit till för att värna om miljön som arv för kommande släkten kunde inte sitta kvar.

Det var kanske också nån strimma av hopp för dem som såg finländsk politik förbenas, och som kände att inga stora beslut längre hade några som helst parlamentariska konsekvenser.

Med Osmo Soininvaara som omsorgsminister under en del av valperioden byggde partiet upp en bas för ett radikalt valprogram med förkortad arbetstid och familjevärden i centrum.

Men av det blidde ingenting i offentligheten sedan ledaren för ungdoms- och studentförbundet och partiets två europarlamentariker gav signaler om att lagens jäktade arm kunde sluta befatta sig med milda droger.

Frågan är om det är medierna som är starka, eller de gröna som är svaga, när ingenting tycks kunna låta högre än ungdomsledaren Markus Drake, i en samhällspolitiskt trots allt marginell fråga.

Men kanske det är så den politiska mjölksyran sätter in i ett parti. Efter tjugo år som parti avtar idandet. Allmänpartiets medelklassiga formuleringar sväller och formtoppen kommer inte längre nödvändigtvis till de stora mästerskapen. Slentrianen ökar och reflexerna blir slöa Ð vi avser då den politiska uppmärksamheten och inte vad som händer när man röker braja.

Istället för stora allmänpolitiska linjedragningar förlorade flera gröna parlamentariker också dyrt krut på principiellt viktiga, men marginella frågor i lagen om assisterad befruktning. Det man debatterade skulle ha berört färre finländare än de som vårdas för sällsyntheter som antrogrypos, neutropeni, Huntingtons sjukdom eller trigeminalvärk, som är ett av de mest fruktansvärda smärttillstånd medicinen känner till.

Det är synd om de gröna inte före valet lyckas överrösta sitt eget rykte. Valtemat om tid med familj och allmän sinnesfrid i en boom-styrd, jäktad och prylorienterad värld är rätt ärende i rätt tid. Men nånslags grön styrka och styrfart tycks vara borta.

Jan-Erik Andelin

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.