Mordet på premiärminister Zoran Djindjic har skapat en ny djup kris i ett Belgrad som ännu inte återhämtat sig efter krigen på 90-talet.

Den demokratiska traditionen är kort i Serbien, först i oktober 2000 fick landet en demokratisk regering och sedan dess har det varit en ständig kamp mellan reformister och bakåtsträvare. Det ledande oppositionspartiet DOS, som för två år sedan störtade Slobodan Milosevic, är idag djupt splittrat och drar åt olika håll. Många års isolation och sanktioner följt av Natobombningar har traumatiserat det serbiska samhället och gjort det till en god tillväxtgrund för den korruption och kriminalitet som rådde under Milosevics tid. Den serbiska demokratin, som har karaktäriserats som ett nyfött barn som behöver tas omhand, har inte heller fått det stöd från väst som den hade behövt.

Politiska motsättningar

Då Milosevic besegrades år 2000 och Vojislav Kostunica och Zoran Djindjic tog över makten var glädjen stor. Nu skulle demokratin etableras och ekonomin sättas på fötter trodde man. Men det blev inte som man tänkt sig. Demokratitanken låstes fast i politiskt bråk, istället för att kämpa för ekonomiska reformer kämpade man för sina egna territorier. Mellan Kostunica och Djindjic som båda arbetade på att föra Serbien in i Europa rådde stora motsättningar om hur det skulle ske. Kostunica som kan karakteriseras som en moderat nationalist, håller fast vid traditionella värden, moral, lag och ordning, han vänder sig österut och till den ortodoxa kyrkan, han går långsamt framåt och vill inte stöta sig med folkets breda lager. Hans uttalanden är ofta nationalistiska och man kan gissa sig till att han stöder tanken om ett Storserbien. Djindjic var en pragmatisk västinriktad, modern politiker, energisk och egenmäktig, med förmåga att fatta snabba beslut, och det var han som var den organisatoriska motorn i den demokratiska processen. Bråket har lett till en konstant politisk kris under de senaste tre åren som effektivt bromsat de utlovade reformerna och fått den bland folket hett eftertraktade ekonomiska utvecklingen att stampa på stället. Var tionde invånare är flykting, var nionde är arbetslös, Kosovofrågan är fortfarande olöst, korruptionen och kriminaliteten blomstrar. De kriminella är bättre utrustade än polisen och allianser av maffia, polis och politiker är så tätt invävda i varandra att det är nästan omöjligt och framför allt livsfarligt att försöka ge sig på dem.Det enda man fått bukt med är den dagliga inflationen, under två år har penningvärdet varit stabilt, vilket fått folk att ta fram sina undangömda besparingar ur madrasserna och igen använda bankerna.

Flyktingarna

Flyktingarnas situation har inte blivit bättre, nu som då de kom är de inte särskilt välkomna till Serbien där arbetslösheten är ca 40 procent. De ligger fortfarande till last hos släktingar och vänner eller fördriver dagarna i sysslolöshet på flyktingförläggningar. Nema problema är ett vanligt svar man får på frågan hur det står till, det betyder knappast att de inte har några problem, snarare det att problemen hopat sig så till den grad att man inte längre orkar bry sig om dem. Lägst på den sociala rangskalan står de romska flyktingarna som är etniskt rensade från Kosovo, de bor i containrar och ruckel i städernas utkanter och tigger på gatorna. De blir också lätt attackerade av skinnskallar och högerextremister.Speciellt i Belgrad där stora mängder flyktingar befinner sig är man irriterad, man anser att de lantliga flyktingarna från grannländerna håller på att förstöra den ursprungliga stadskulturen i Belgrad som de inte alls känner till. Huvudintrycket av Belgrad är visserligen en trasig och nedgången stad, där flockar av herrelösa hundar springer omkring och söker mat och romerna tigger i gathörnen. Spåren av natobombningarna syns ännu, t.ex. skadorna på kinesiska ambassaden har inte reparerats. Längs shoppingstråken där modebutiker som Ralph Lauren, Gucci, Lacoste och Armani försvinner lika snabbt som de dyker upp ljuder gatorna av musik på högsta volym, traditionell balkansk folkmusik uppblandad med de senaste poplåtarna från väst. Men Belgrad är också en upplyst kosmopolitisk stad med intelligentsia, välsorterade bokhandlar och gallerier som starkt kontrasterar mot en oupplyst och nationalistisk landsbygd.

Presidentval utan utgång

Det misslyckade presidentvalet under hösten 2000 återspeglar också den kaotiska situationen och makthavarnas konflikter. Serbien är ett fattigt land och tre resultatlösa valomgångar under några månader slukade pengar och krafter, igen på bekostnad av reformarbetet. Det enda resultatet av valen var att det politiska käbblet ökade.I alla tre val fick Kostunica det högsta röstantalet, men han blev inte vald på grund av valtekniska hinder. Djindjic agiterade inte öppet mot att han skulle bli vald till president men han motsatte sig ändringar i vallagen som skulle ha lett till ett positivt resultat för Kostunica. Kostunica anklagade regeringen för att försöka hålla sig vid makten genom att använda lagar från Milosevics tid och proklamerade att om han blir vald kommer han att fälla den serbiska regeringen och ordna tidiga parlamentsval, för att få ett slut på Djindjics regim. I vallagarna som hänger kvar från Milosevics tid finns klausuler om att valen inte är giltiga om de inte har över 50 procents valdeltagande. Det finns över400 000 serbiska gästarbetare i bl.a. Tyskland, Österrike, Italien som finns i vallängderna, för att rösta måste de infinna sig i den vallokal där de är registrerade, det går inte att rösta utomlands på ambassaderna eller per post. I flera små kommuner med närmare hälften utvandrade gästarbetare gick 50 procents tröskeln inte att uppnå. Men det är klart att folk också blev hemma på soffan, isynnerhet ungdomarna. Människorna är trötta och besvikna på de tätt återkommande valen som ändå inte för några förbättringar med sig.

Höstens presidentval visade också oroväckande stöd för en nationalistisk comeback, ultranationalisten Vojislav Seselj kom på tredje plats i första valomgången i september och i omvalet i december fick han 36 procent av rösterna. Detta är anmärkningsvärt också med tanke på hans synnerligen osmakliga och krigshetsande valkampanj där han bl.a. körde omkring i en bil med dödsskallar på motorhuven. Nu står han visserligen inför krigsrätten i Haag, men det är inte säkert att det skadar hans sak. Det är också tydligt att Milosevic fortsätter att utöva makt på avstånd och indirekt på folkopinionen trots att han sitter inför rätten i Haag. I hemlandet följer man dagligen fascinerat med tv-sändningarna från rättegången. Väst har länge koncentrerat sitt stöd till Bosnien men minst lika viktigt är det att stöda Serbiens nyfödda demokrati som lätt igen kan uppslukas av nationalismen vilket skulle ha vittgående konsekvenser för hela Balkan.

 

Inger Bäcksbacka

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.