För en tio år sedan ungefär arbetade jag en kort tid på svenska Miljöförbundets tidning Miljötidningen i Malmö. Mycket av innehållet på den tiden handlade om Öresundsbron, som redan var så gott som färdigmanglad i både danska och svenska instanser. Jag hade i hög grad halkat in på ett bananskal, och hade aldrig varit medlem i miljöförbundet. Men visst, miljöfrågorna låg (och ligger) mig varmt om hjärtat, inte minst Öresundsbron, och Miljöförbundet visade sig vara en öppen organisation där jag snabbt fick kontakt med de aktiva i förbundet.

Bland dem som verkligen brann fanns en man i Helsingborg, som jag aldrig träffade, men ändå blev ganska bekant med telefonledes. Han hade under flera år engagerat sig oerhört mot just Öresundsbron, på alla de sätt som en liten farbror i Helsingborg kan engagera sig mot en av storpolitikens vansinniga nycker. Allt från insändare, remissvar, flygblad till otaliga demonstrationer och aktioner.

Under min tid på tidningen hade vi i varje nummer med någon rapport från hans lokalgrupp om hur kampen gått vidare. Ett par månader efter att jag slutat ringde han upp mig hemma och frågade om jag inte skulle med på en sista aktion vid det planerade brofästet. Vid den tiden hade även den sista instansen (jag minns inte vilken det var) sagt ja till bron. Alla turer hade gått, det fanns inte minsta vattendomstol att hoppas på, grävmaskinerna stod mer eller mindre redo att sätta skoporna i jorden. Jag minns heller inte vilken ursäkt jag hittade på för att slippa åka ut och ställa mig i snålblåsten på Lernacken för att tillsammans med någon femtiohövdad spillra vifta med plakat för en obefintlig press eller annan levande varelse.

Men jag fascineras ännu av detta slags engagemang. Och då menar jag inte att jag fascineras på det sätt man gör av någon tok på stan. Jag snarare försöker hitta motsvarande drivkraft hos mig själv, inte minst i dessa tider då ett utsiktslöst motstånd känns viktigare än kanske någonsin. Jag tittar i boken Motstånd som kom ut för tre år sedan på Bokförlaget DN, och som framför allt är en exempelsamling på olika aktioner som (unga) människor företagit under senare år. Jag läser om Kristoffer som var med och släppte ut minkar på en pälsfarm, åkte fast och fick fyra månaders fängelse. Aktionen fick makthavarna och pressen emot sig, och Kristoffer blev hela svenska folkets Minkutsläppare och Veganjävel. ”Det var som om jag inte var något annat än vegan.”

Jag läser om Anna i Antifascistisk aktion som gör allt vad de kan (inklusive slåss) för att få bort nazisterna från gator och torg. ”Det handlar om att ta makten över sitt eget liv”, säger hon. ”Jag tycker det är vansinnigt att ropa på polisen när nazisterna demonstrerar på gatorna. Vill man verkligen att polisen ska bestämma om nazisterna ska skrika ÕSieg HeilÕ eller inte?” Samtidigt aklagas de för att vara beroende av nazisterna som en ursäkt för att få slåss, ”för annars skulle vi inte ha någonting för oss. Som om jag inte var en människa som vill sova länge på morgnarna, äta långa frukostar, gå i skogen och skratta och ha ett bra jobb.”

I nätverket Allt är möjligts handbok i mediekritik med samma namn lär jag mig vad man kan göra när man retat sig nog på de stereotypa föreställningarna om kvinnor och män som sprids i reklamen. ”När du talar om för en reklambyrå att du är missnöjd med dess senaste kampanj, räknar byrån med att flera tusen tycker som du.” Visst, det är bra, men hopplöst kan det nog kännas även i denna kamp: Eva-Lena Hedvall berättar om hur hon var med och tejpade svart maskeringstejp över ögonen på Anna Nicole Smith på Hennes & Mauritz underbyxreklam för att visa att bilderna påminner om pornografi. ”När vi är klara går jag och lägger mig med känslan av att ha uträttat något viktigt. När jag vaknar senare på dagen är nästan alla tejpbitar borttagna.”

Cecilia Parsberg berättar i det första numret av tidskriften Fabrik som utkom för någon månad sedan om varför hon tar risker för sin övertygelses skull. ”Min ilska, en stor del av min drivkraft, kommer ur en känsla av att inte vara respekterad, av att vara kraftlös. För att bli respekterad måste jag definiera. Jag måste skapa struktur kring hur jag hittar mening, kring hur jag får upplevelser av livet och sedan visar verket jag har gjort, så att jag kan gå vidare och bli.” (Min övers., texten är på engelska.)

Detta ”och bli” som Parsberg pratar om är nog centralt. Motståndet handlar många gånger om att definiera sig själv. Att i kraft av sina handlingar, hur meningslösa de än ter sig på ytan, skapa sig en position från vilken man åtminstone förstår sig själv i denna förvirrade värld – även om det är utifrån ett tillmäle som veganjävel.

Jag plågar mig igenom 00tals motståndsnummer från 2000, som i sig utgör ett imponerande exempel på sitt eget tema. Där jag minst anar det hittar jag till sist något som intresserar mig: ett enkätsvar av en person man knappt vågar nämna längre, Jesús Alcalá. Han vänder på min (och Cecilia Parsbergs) tanke: ”Den uteblivna protesten gör oss mindre. Det viktiga är att under de villkor som gäller, den vardag man lever i, vägra inordna sig, acceptera och delta i system som är destruktiva och ovärdiga.” Det får mig att tänka på något som jag hellre citerar, nämligen ur Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. Jonatan förklarar för Skorpan att det finns saker man måste göra, trots att de är farliga, ”annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Jesús och Jonatans resonemang innebär att någons uteblivna motstånd mot en företeelse gör denne delaktig i företeelsen. Jag är inte säker på att jag kan skriva under på det, det är för moralistiskt att kräva motstånd av alla och envar. Vi lever trots allt i ett samhälle som ständig talar om för oss att motstånd inte är nödvändigt, vi behöver inte tänka själva.

Det är nu den tredje dagen på USA:s invasion av Irak. I natt satt jag och glodde på BBC:s sändningar från Bagdad, en obemannad kamera som ur samma vinkel visar några hus i nattdunklet. Det är inte mycket som händer, och ändå har jag så svårt att slita mig från bilden av denna så totalt hopplösa idioti. Då och då syns ett eldsken och hörs ett dovt mullrande. Någon gång ilar en bil förbi. Men kvart i tre, det vill säga kvart i fem i Bagdad, händer något som verkligen ger mig rysningar: plötsligt innesluts hela bilden och min tv-soffa av böneutroparens monotona stämma. En ny dag randas i Bagdad, USA är här med hela sitt krigsmaskineri, men böneutroparen klättrar upp i sin minaret och kallar till bön som han gjort i tusentals år. Maken till obstruktion!

Tredje dagen av USA:s invasion. Kriget är ett fullbordat faktum. FN och dess resolutioner är så tillintetgjorda som de kan bli. Jag och 3999 andra tar oss ut och demonstrerar på Malmös gator.

 

Anders Bräck

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.