I riksdagsvalet 2003 gick det för Sfp sådär ferlinskt att partiet tappade sin bild och sin bas och nu sitter på handlarns trapp och gråter så övergivet. Tre mandat bakåt.

Efteråt väger man inom Sfp nu det mesta – partiledarens karisma, den interna debatten, paraplyets spännvidd, finlandssvenskarnas lojalitet, den förda politiken, Medborgarbladets förmåga att entusiasmera.

Men det som egentligen har hänt är nånting annat. Sfp har förlorat sin constituency, den uråldriga engelska demokratins ord för valkrets. Sfp har förlorat det som i över ett sekel har berättigat, ja, konstituerat dess uppdrag bland kusternas folk. I ett nytt Europa har de svenska regionöarna glidit isär som kontinentalplattor. Svenskfinland som en lättargumenterad helhet är ett förlorat raivola, en dikt som som icke mera är.

I Österbotten har en ekonomisk självrådighet börjat gå hand i hand med ett slags folklig, civilreligiös värdekonservatism. Fenomenet saknar inte motsvarighet internationellt, också om det nu målas som en isolerad dispyt i debatten om vad slags politik Sfp har fört.

Men religion handlar det egentligen inte om. Österbotten söker sig nya bilder, sinautonomi, mer inriktat på Sverige och världen än på Helsingfors. Därav dessa märkliga symbolstrider, där en Sfp-partisekreterare som inte hör till kyrkan inte duger för österbottningarna. Självaste Gud blir ett kontrastobjekt till ett småborgerligt, rationalistiskt, fänrikarnas södra Finland, vars metafysik snarare rör sig just kring den strof av Edith Södergran vi precis citerade.

I de stora städerna har skiljelinjen till det andra blivit så tunn, mellan Sfp och Lipponen, mellan Husis och Hesari, att många inte längre i riksdagsvalet såg den linjen.

Svenska kommer att talas i Finland även om Sfp:s ägor torkar ut. Det är ett falskt hot att ingen annan kan ha politisk näsa för att garantera vård, skola och rum på svenska. Men det hotet fungerade bra, och länge.

Kanske det är nu som på Alexander I:s dagar, då han i Borgå år 1809 såg på det som var svenskt i Finland och konstaterade att det var gott och värt att bevaras. Kanske 2004 års nya språklag kunde firas med en ny språklantdag, en manifesterad politisk konsensus om att det svenska i Finland inte är en trådig havsörnsgobeläng, deponerad hos Sfp, utan nånting som genuint tillhör alla.