Vem är Hanpasj Terkibajev egentligen? Journalist? Terrorist? Agent? Var han den ende tjetjenske terroristen som överlevde gisslandramat i Moskva. Anna Rotkirch referar Anna Politkovskajas artikel i Novaja Gazeta.
Gisslandramat och blodbadet i Moskva i höstas hamnar då i ett nytt ljus. Terkibajevs namn fanns nämligen på den officiella listan över de tjetjenska terrorister som ockuperade teatern Nord-Ost. I dag inte bara lever han utan tituleras ”korrespondent” av en av de ryska tidningar som lyder under Kreml. Vilken tidning det gäller säger Politkovskaja inte, men hon antar att Terkibajev sedan länge arbetar för den ryska säkerhetstjänsten. Någon inom de ryska myndigheterna torde därmed ha känt till attentatet på förhand.
Terkibajev bekräftar också det Politkovskaja länge hävdat, nämligen att terroristerna inte kunde ha sprängt hela teatern i luften. Antalet frågetecken kring den blodiga upplösningen av gisslandramat ökar, medan Politkovskajas scoop ignoreras av Kremlstyrda media, däribland samtliga tv-kanaler. Här följer utdrag ur Politkovskajas intervju med Terkibajev.
Till en början fanns det bara njugga uppgifter om att en av terroristerna som ockuperade teatern Nord-Ost var vid liv. Vi kontrollerade den här informationen och analyserade flera gånger den av tidningarna publicerade listan över medlemmarna i /terroristledaren/Barajevs grupp. Vi frågade runt. Och hittade honom. Mannen vars efternam officiellt publicerats bland namnen på de andra terroristerna som tog musikalpubliken till gissland.
– Ingick ni i Barajevs grupp då den intog ”Nord-Ost”?
– Ja.
– Gick ni in med dem?
– Ja.
Journalist?
När Politkovskaja träffar trettioårige Hanpasj Terkibajev börjar hon med att studera mannens presskort som verkar vara äkta, med nummer och namnteckning av en existerande tidningsredaktör. Hon frågar vad Terkibajev skriver om som journalist, men får inget svar. Hon frågar var hans arbetsrum finns och i vilken avdelning han arbetar, men han verkar plötsligt ha svårt att förstå ryska. Då går hon rakt på sak: Är presskortet fiktivt, ett skydd?Han ler listigt:
– Inte har jag något emot att skriva… Men jag har inte hunnit orientera mig ännu. Jag fick det här kortet nyligen – den sjunde april. Ser ni? Jag behöver inte gå dit. Jag arbetar ju för presidentens informationsförvaltning.
Sedan visar Terkibajev en mängd fotografier av sig med politiska högdjur, från den tjetejenska presidenten Aslan Maschadov till Margaret Thatcher.
Politkovskaja märker genast att de flesta är grovt gjorda fotomontage och frågar sig varför mannen håller sig med dem. Men åtminstone ett foto av Terkibajev och Maschadov verkar äkta. Hanpasj Terkibajev säger sig också ha träffat Vladislav Surkov, en hög direktör i presidentens administration.
Hanpasj får ett skrytsamt tonfall:
– Efter Nord-Ost var jag hos Surkov. Två gånger. – Men varför?
– För att utarbeta Putins politik i Tjetjenien. Efter Nord-Ost.
Terkibajev säger att han ordnade förhandlingarna mellan de tjetjenska parlamentsledamöterna och presidentens administration efter gisslandramat. Men hur fick han den rollen?
Politkovskaja plockar fram bitar ur hans tidigare liv. Han arbetade som tv-kameraman under det första tjetjenska kriget i början av 1990-talet. Han säger sig också ha deltagit i aktionen som fick slut på det kriget: den av Sjamil Basajev ledda ockupationen av den ryska staden Budjennovsk, som ledde till att Ryssland gick med på eldupphör och fredsförhandlingar.
Terkibajev säger sig ha blivit tillfångatagen efter Budjennovsk men inte dömd. Till råga på allt blev han frigiven från säkerhetspolisens avdelning i Argunsk, som Politkovskaja anser vara det kanske värsta stället för grymheter under båda båda tjetjenska krigen:
Precis vid den tid då Hanpasj blev frigiven, hamnade människorna därifrån nästan uteslutande till världen efter detta. Hanpasj är den första jag träffat som överlevt det stället, och dessutom med ett intyg över att han fått amnesti för Budjennovsk.
Efter detta arbetade Terkibajev, ”hjälten från Budjennovsk”, en tid för den tjetjenska presidenten Maschadov och redigerade bl.a. programmet ”Presidentens hjärta”. Då det andra kriget bröt ut gjorde han ett nytt program, nu med fundamentalistiskt budskap: ”Mitt fosterland är djihad
– Fast jag tycker inte det, inte då och inte nu heller.
– Alltså? Ert fosterland är inte där djihad är?
– Det var bara programmets namn.
Underrättelseman?
Men när Politkovskaja frågar huruvida tjetjenerna i oktober hade intalats att gisslandramat 2002 skulle upprepa Budjennovsk 1995, d.v.s. leda till förhandlingar och fred, låtsas Terkibajev inte höra. Hon tror själv att just det var en av Terkibajevs uppgifter, dvs. att förse tjetjenerna med felaktig information om ryssarnas inställning.Lite senare går hon rakare på sak:
– Kom ni /till Baku/ efter terroristattacken i oktober i Moskva? Och bad ni av tjetjenerna som bor där att hjälpa er, och berättade att ni är en av dem som överlevde ockupationen av Nord-Ost och att ni nu snabbt behöver kontakter i arabvärlden, för att undkomma förföljelser?
– Hur vet ni det?
– Tjetjenerna i Baku berättade. Och tidningarna skrev. Ert namn trycktes ju på listan av tjetjener som var i Nord-Ost. Tänker ni förresten stämma dem för det?
– Nej. Varför skulle jag det? (…)
– Kände ni honom förresten väl? Den yngre Barajev /som ledde teaterockupationen/?
– Sedan länge. Jag känner alla i Tjetjenien.
– Nå fanns där en en sprängladdning?
– Nå nej. Nej det fanns det inte.
Politkovskaja betonar att det är just efter blodbadet i Nord-Ost som Terkibajevs karriär stigit rakt uppåt. Han arbetar för Putins administration, han kan röra sig fritt inom och utom landet, enligt egen utsago träffar han ”alla” tjetjenska ledare. Samtidigt tyder mycket på att han – och möjligen också andra bland teaterockupanterna – arbetade för någon inom den ryska säkerhetstjänsten. Politkovskaja gissar på den militära underrättelsetjänsten, som också tidigare använt sig av tjetjenska banditer, men har inga säkra svar tillsvidare. Men hon lovar fortsätta utredningen.
Citaten är ur Novaja Gazeta nr 30, översättning Anna Rotkirch.
Anna Rotkirch
