– hinder för demokrati i Mellanöstern För en tid sedan deltog Per-Erik Lönnfors på en resa till Syrien tillsammans med Finlands Svenska Publicistförbund. Pressfriheten ligger inte på en särskilt hög nivå i landet. Men så har landet också befunnit sig i ett känsligt läge nationellt, regionalt och interbernationellt.
I mars i fjol indrogs ackrediteringen för Maher Chmaytelli, chef för afp:s byrå i Damaskus. Orsaken var ”ond vilja” och ”negativa rapporter” om Syriens inrikespolitik.
En västerländsk mellanösternjournalist vågade under en reportageresa antyda trubbel mellan presidenten och hans svåger, som är överste. Resultat: portförbud till Syrien i 18 månader.
Veckotidningen Addomari måste i fjol upphöra p.g.a. distributionssvårigheter. Enda sättet att få de 60 000 exemplaren utdelade var genom det statliga distributionsbolaget – mot 40 procent av tidningens vinst!
Inför en resa till Libanon och Syrien med Finlands Svenska Publicistförbund fick jag därför skrapa ihop information där jag kunde. En källa var professor Hugh Harcourt i min grannby Psematismenos på Cypern. Han har mångårig erfarenhet av Mellanöstern från American University of Beirut och Bir Zeit universitetet i Ramallah.
– Du kommer att märka att många libaneser är missnöjda med Syriens kontroll över landet. Men syrierna ser saken på ett annat sätt. Länderna hörde egentligen ihop när de blev ett franskt mandat 1916 efter huggsexan på det ottomanska imperiet, ända tills fransmännen skapade Storlibanon 1920.
Järnhand i silkesvante
I västerländsk press talas det om Syriens ”ockupation” av Libanon, men de syriska trupperna döljer sig diskret för turister. Makten utövas på ett subtilare sätt. Libanons regering måste godkännas av Damaskus lika underförstått som Kreml i tiden utövade veto mot utnämningen av Finlands utrikesminister.
– Du hittar ingen syrisk ambassad i Beirut. Den behövs inte, säger Harcourt.Att relationen mellan länderna är känslig märker de finlandssvenska journalisterna när de får högtidlig audiens hos Libanons president Émile Lahoud. En av dem frågar om det stämmer att USA:s krig mot Irak har ökat syriernas popularitet bland de arabiska libaneserna. Frågan är skickligt ställd, eftersom den implicerar många libanesers de facto förbittring över Syriens militära paraply.
Det stämmer inte, utbrister president Lahoud, nära att provoceras, men tillägger snabbt att man möjligen kan säga att de har blivit ännu bättre.
Svaret kommer dock inte med i den press release från den ”finländska delegationens” besök som presidentens informatörer kolporterar ut till pressen. Publicistförbundet når en oväntad berömdhet i libanesiska medier, skickligt utnyttjat av presidenten för att få ut sitt politiska budskap.
Arabisk nationalism
Hugh Harcourts tidigare arbetsplats American University of Beirut grundades 1866 av en amerikansk religiös ledare med det talande namnet Daniel Bliss (”sällhet”). Det hette då Syrian Protestant College. Libanons mest kända poet och författare Kahlil Gibran skrev också en bok med titeln Mitt land Syrien.Det var dock knappast en slump att det amerikanska intresset för Mellanöstern också inspirerades av minst två ekonomiska faktorer som låg i tiden på 1860-talet, Suez kanalen och tillgången till olja. Paradoxalt nog grundade Daniel Bliss’ son W.D.P. Bliss1889 en rörelse som ville likställa kristendomens mål med socialismens och som starkt kritiserade ”ekonomisk individualism och dess förödande avkommor: plutokrati, industriella kriser och löneslaveri” (Encyclopaedia Britannica). I stället blev universitetet enligt Foreign Affair’s arabiske expert Fouad Ajami vaggan för den arabiska nationalismen, född ur det västerländska sveket att stycka den arabiska världen efter första världskriget.
Den arabiska nationalismens nederlag öppnade enligt Ajami dörrarna för ”Pax Americana från ena hållet och islamsk fundamentalism från det andra”. Som en fyrkantig knagge i ett runt hål satt den judiska staten Israel. Palestinierna hade inget hål alls. Och en kristen syrier hade grundat det socialistiska Baath-partiet, givetvis med sympati i Sovjetunionen. Fouad Ajami: ”Två i Frankrike utbildade intellektuella hade avlat Baath-partiet. De kunde inte ha anat vilka (otyglade militära envälden) deras rörelse skulle ruva i form av Iraks och Syriens kommande regimer.”
Iraks framtid är i dag ett frågetecken. Syriens står på en stabilare grund, förutsatt att inte usa vill tvångsdemokratisera det på samma sätt som Irak (”om du tar Syrien först så får du Libanon på köpet”). Överallt i Syrien ser landets besökare jättelika bilder av de två garanterna för dess suveränitet, Hafez och Bashar al-Assad. På plakaten kunde det stå ”Hafez al-Assad & Son”, men det vore överflödigt.
Fruktan eller trygghet?
En utomstående vet inte om personkulten avser att ingjuta fruktan eller trygghet. Hafiz el-Assad styrde sitt land med järnhand sedan han tog över det med en militärkupp som försvarsminister den 16 november 1970. Denne officer kom från den lilla islamiska fraktionen Alawiterna, nästlade in sig i det socialistiska arabiska Baathpartiet och övertog så småningom makten.
– Macchiavelli, säger vår guide spontant när vi frågar efter ursprunget till el-Assads makt, och använder sedan en halv timme till att försöka skämta bort denna politiska inkorrekthet (jag utelämnar för säkerhets skull hans namn).En av mina källor, mellanösternexperten Thomas Friedman, beskriver i sin bok From Beirut to Jerusalem Hafiz el-Assads utseende så här: ”Med sina ledsna ögon och sitt ironiska grin såg Assad i mina ögon alltid ut som en man som för länge sedan hade berövats alla sina illusioner om den mänskliga naturen.”
Sonens utseende verkar däremot vekare, och har nästan ett förskräckt uttryck. Han höll egentligen på att utbilda sig till ögonläkare i London när hans playboy till bror, som var avsedd att överta makten, dog i en bilolycka, och den tilltänkte oftalmologen fick göra ett snabbt karriärbyte. Men han utsågs av baathpartiets ledande klick, inte av sin far.
Det hände i juli år 2000, efter att Assad i motsats till många arabledare hade fått en naturlig död, och efter att ha styrt sitt land i 30 år. Han var enligt min andra källa, Robert Fisk i Pity the Nation, en man utan den inneboende ondska som hans inhemska motståndare tillmätte honom. Men ”hans förståelse av hur politisk makt fungerar och hans kunskap om mänsklig svaghet var oöverträffade”.
Skall man ha överseende med att Assad lät sin bror Refaat 1982 ha ihjäl uppemot 10000 motståndare i den sunnistiska extremiströrelsen Muslimska brödraskapet och jämna staden Hama med marken? Skall man förlåta flerdubbla hemliga säkerhetspoliser och utstuderade tortyrmetoder utlärda av en importerad expert från nazityskland? I andra vågskålen ligger nya vägar, sjukhus, skolor, elektricitet och telefonledningar och ett relativt stabilt samhälle. ”Bättre 60 år av tyranni än en dag av anarki”, säger ett arabiskt ordspråk.
De finlandssvenska publicisterna träffar också den drusiske ledaren Walid Jumblatt, vars far Kemal sägs ha mördats av syriska agenter. Min tredje mellanösternexpert David Hirst, vars klassiker The Gun and the Olive Branch: Roots of Violence in the Middle Eastjag dock inte har läst, säger att ”Jumblatt är den ende libanesiske politiker jag har tid för”.
Jumblatt mötte själv Hafez el-Assad efter att hans far hade mördats. Assad tittade på Jumblatt och sade vänligt: ”Du påminner väldigt mycket om din käre far – vilken man han var!”. Jumblatt förstod genast att han hade fått ett anbud han inte kunde tacka nej till. Ett effektivt understatement som den skrikande och viftande George W. Bush kunde lära sig något av.
Stamvälde, envälde, terror
Så småningom förstår man att stater som Syrien och Irak kanske inte är färdiga att bli moderna nationalstater som hålls ihop av flaggor, nationalsånger och demokratiska byråkratier. Samhällen kan, som Newsweeks eminente mellanösternkännare Fareed Zareeka skriver i sin bok The Future of Freedom, bedömas enligt många andra skalor än efter svart och vitt, huruvida de har parlamentarisk demokrati eller inte, eller om de är för oss eller mot oss.Enligt Thomas Friedman påverkas Mellanöstern av traditioner som stamvälde, envälde och dominans med hjälp av en etablerad hackordning, rent ut sagt terror. Hafiz el-Assad har sagt att ”det är viktigt att åtnjuta respekt, snarare än sympati”. Bland vargar är det bättre att vara fruktad än älskad, visste också Macchiavelli, och Assad lär ha känt Ariel Sharon väl, ”han såg honom varje dag när han tittade sig i spegeln”.
Hemma i Cypern blir jag bjuden på en sundowner, gin och tonic, med min granne, Guardianjounalisten David Hirst i byn Maroni (Hirst dricker själv två). Han är västpressens bästa plo-expert, med het linje till Jasser Arafat. Men han talar hellre om sin kollega Robert Fisks tystlåtna finlandssvenska väninna, flygvärdinnan Christina Joelsson, än om Mellanöstern.
Jag erbjuder mig att översätta Hirsts bok till svenska. Han säger att Bush ”Road map” är dödfödd. Jag frågar honom om kriget mot Irak har förbättrat relationerna mellan Syrien och Libanon.
– Tror du inte att libaneserna vill utnyttja situationen för kasta ut syrierna ur sitt land, frågar Hirst.
Det är den tredje varianten av svar på samma fråga. Och jag börjar undra om inte araberna behöver Israel som hot för att komma överens sinsemellan, och om inte Israel behöver araberna som hot för att inte själv splittras. Men någon expert på Mellanöstern är välkommen med någon annan förklaring.
Per-Erik Lönnfors
