EMU, JAZZ, POLITIK OCH FOTBOLL

Jag är i Brobacka och tittar på min dotterson som spelar fotboll i Hesa-cup. Det är varmt, solen gassar över hundratals barn och unga klädda i fotbollsdress. Jag njuter av att se så mycket livsglädje och iver, energiska prickar av färg mot det gräsgröna. Gräsplaner har en alldeles speciellt doft, där har konstgräsmotståndarna med Pasi Rautiainen och Keke Armstrong rätt. I de yngsta ålderklasserna räknar man inte längre varken mål eller poäng i turneringen. Är det kanske lite väl altruistiskt tänkt? Själv minns jag att det var viktigt att vinna, men också viktigt att lära sig förlora. Två författare står och resonerar med varandra på höravstånd. Det är så jävla skönt att vara ledig från allt kolumnskrivande under sommaren, säger den ena. Ja, säger den andra. Att inte hela tiden behöva tänka på skrivandet. Det klickar till i mej. Hade jag inte lovat en kolumn till Ny Tid!?

Jag sätter mej i bilen och kör hem för att skriva. Så kommer den eviga frågan: om vadå? Vadå vadå? Vad vill jag säja? Som inte sagts tusen gånger förr? Om du inte har något viktigt att skriva om, skriv då om det! Va fan? Inte är jag nån Beckett heller, som står till halsen i en soptunna och häver ur mig tautologier: sa du nånting sa du? Skulle du inte komma sa du att du kanske skulle, väl? Och säj inte att inte massmedia påverkar vårt tänkande och våra drömmar. Senast drömde jag att Tony Halme förlorade i kickboxning mot Mickey-Mouse-Berlusconi.

Mickeys italienska partikamraters största problem lär vara att hålla honom utanför fängelset så länge han är Kung av EU, i sex månader alltså. Neofascisterna i hans regering måste ha garvat hakkorsen sneda när de hörde honom drämma till den oförskämda tyskmeppen, som hade fräckheten att kritisera Micky-Mouse« demokratiuppfattning – och det efter vad DE hållit på med sina holokauster! Och vår omtänksamma miljöminister som anser att vi kanske bör låta bli att allt för mycket skita ner våra vatten och vår jord och luften vi skall till att andas, in och ut (utom sista gången). Lite grann kan vi nog skita ner, tycker vår minister. Om man bara gör det lite så kan det väl inte vara mycket illa? Och ingen har väl mått illa av att se snygga villor byggda längs stränderna i vår finlandssvenska skärgård? Lagom är bäst, det tycker både naturen och vår lagom-minister. Lite skit har väl ingen dött av, va!

2.

Att allt inte har gått bra för Centern kan väl de flesta hålla med om, till och med Centerns fotfolk ute på fälten. Just när man i utlandet hade gått på kurs för att lära sig säja J-ä-ä-t-t-e-e-n-m-ä-k-i, så blev det J-ä-t-t-e-e-n-m-a-k-u innan man hunnit säja ens usch och bush.Det var rent ut sagt en sorglig såpopera som hade alla de behövliga och älskade ingredienserna; förälskelse vid första ögonkastet, intriger och löften, hemliga dokument, läckor och undanflykter, vita lögner och lögner som allt svartare disktrasor, medlöpare vid självaste drottningens kansli, panikbromsningar och benjihopp ut i mediernas rymd, allt med allt mer utmärglade anletsdrag och svarta sorgeringar runt de allt mera rödgråtna ögonen. Och finalscenen, som ur en Verdiopera – talmannen, förra statsministern, partiordföranden svingande den oerhört neutrala huvudklubban – med den sista hudflängnings- och giljotineringsscenen. Sjaskepär kunde inte ha gjort det vackrare – Macbeth i Finland.

Det som naturligtvis hamnade helt i skymundan under operans gastkramande gång var frågan, vad Irakgate egentligen handlade om. Att det började med att vår statsminister Paavo Lipponen besökte Washington och Vita Huset och där hade ett samtal med George W. Bush, där han enligt (det hemliga, men likasåväl i eftermiddagstidningarna publicerade) protokollet hade försäkrat att Finland nog var villigt att delta i återuppbyggnaden av Irak efter kriget, d.v.s. det anfallskrig som USA:s president hade beslutat starta, oberoende av om det fanns några bevis för gömda massförstörelsevapen eller Irak-kontaker med terroristnätverket Al Qaida. Att statsministern sedan i efterhand skaffade sig regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska utskotts välsignelse, ändrar inte på det faktum, att vår statsminister, som borde åtnjuta regeringens förtroende, som i sin tur borde åtnjuta riksdagens förtroende, som i sin tur borde åtnjuta folkets förtoende, den gången handlade minst sagt egenmäktigt. Men vem tänker på sådana detaljer när hornen skallar, hundarna släppts lösa och drevet går.

3.

I Sverige skall det bli folkomröstning om EMU i september. Nej-sidan har enligt opinionsmätningarna ett klart försprång. Jag har två gånger besökt Stockholm för att diskutera EMU«s för- och nackdelar med svenskarna. För en månad sedan var jag med på en ABF-diskussion, där vänstermänskor för EMU diskuterade. Andra gången för några veckor sedan, då jag blev kallad dit av Sverigefinnarnas organistaion, för att argumentera för EMU vid ett folkmöte på Sergels torg. Vidare har jag skrivit namnet under en stor understreckare i DN, där både vänsterfolk, gröna och oberoende folk var med. De svenska EMU-motståndarna argumenterar på ett sätt som jag finner föga övertygande. Man vill Óvänta och seÓ, menande att man kan hoppa på sedan, om det visar sig att EMU lyckas. Det är, tycker jag, ett mycket osolidariskt resonemang, där man inte vill se längre än till de egna nationella förmånerna.Att EMU är viktig för helheten, och speciellt för de nya länder som snart blir medlemmar, tycks inte bekymra nej-sägarna. Man kör med häpnadsväckande nationalistiska och trånga argument. Ändå borde varje vänstermänska inse, att det inte längre är möjligt (eller önskvärt) att bedriva ekonomisk eller annan politik inom den egna nationens gränser.

Speciellt vänstern borde inse, att det nu behövs arbete för att åstadkomma demokratiska institutioner på en övernationell, helst global nivå. Det är ju samma sak som sådana medborgarorganisationer som Attac arbetar för. – Det blir spännande i Sverige. Mitt tips är, att ja-sidan tar hem spelet, och Sverige solidariskt går in för att arbeta för ett mera demokratiskt EU, med en gemensam valuta.

4.

Jazz i Dalsbruk. En tvåtimmars poesidiskussion med många och pratglada deltagare. Mycket folk överallt, jazz av olika slag, från DDT«s tradjazz till Unit6, den fina sextetten med ypperliga sångeskan Johanna Iivanainen. Själv spelade jag en konsert med egen trio, och ett Monk-program där vi hade med oss Ari Jokelainen, en altsax som bl.a. valdes till årets Artist i Pori för några år sedan. Att spela jazz har en sådan underbar effekt på mej – jag glömmer jävligheterna, problemen, krämporna och annat fanskap och befinner mej mitt inne i en lyckligare värld. Och sen träffade jag poeten och Tua Forsström-översättaren Caj Westerberg, som nyligen köpt hus och flyttat till Dalsbruk. Hans adress där: Sibirien 1 (inte så dumt att ge kollegerna vid internationella kongresser).