För nio år sedan kom tolken, journalisten och poeten Toivo Tupin från ryska Karelen till Finland som ingermanländsk återflyttare. Själv tycker han att han kom hem, men blir ibland tillfrågad om hur länge han skall stanna.Hans föräldrar härstammar från Ingermanland, men då man i Sovjet stadgade att ingermanländare måste bo minst 101 kilometer från större städer, flyttade familjen till Karelen, där Toivo föddes 1953.

Toivo blir lyrisk då han pratar om barndomen i Petrozavodsk. Om den före detta militärbaracken där han växte upp, och om den karga men vackra naturen i Karelen.

Hemma pratades bara finska, men hur han lärde sig ryska minns han inte. Det var väl genom att leka med de andra familjernas barn som bodde i samma barack.

Finskan i Karelen bemöttes olika av sovjetmyndigheterna under olika tider. När Toivo började i skolan 1961 undervisades det inte längre i finska i de karelska skolorna, men finländarna var inte heller utsatta för något större förtryck på grund av sin nationalitet och sitt Òborgerliga” språk.

På finska teatern

Finskheten var starkt närvarande i Petrozavodsk under Toivos barndom, bland annat så han brukade han gå på den finska teatern, och hans far brukade läsa Kansan Uutiset. KU, och senare också Tiedonantaja kunde man köpa på poststationen och Toivo minns hur det köades efter tidningarna då de utkom.När Toivo var 16 år fick han sitt första pass. På blanketten frågades det om nationalitet och Toivo antecknade Òfinländare”, något som 25 år senare skulle underlätta hans återflyttning.

När Toivo började studera vid univerisitetet i Petrozavodsk föll det sig naturligt för honom att välja litteratur och finska samt ryska till sina ämnen. Som en del av litteraturstudierna läste de den finska litteraturens klassiker, men också nyare författare som Väinö Linna.

Många finländska delegationer besökte Sovjet under denna tid. Bland annat ungdomsdelegationer från samtliga partier, och många av dem som Toivo tolkade för och bekantade sig med hör nu till Finlands politiska grädda.

Efter att ha arbetat som tolk i fem år gick Toivo över till journalistiken. Han jobbade för Karelens författarförbund och skrev för deras tidning Punalippu (f.d. Punakantele, numeraCarelia), och senare åt karelsk radio och teve.

år 1990 kom de första återflyttarna från Karelen till Finland, efter att Mauno Koivistohållit ett tal där han förespråkade ingermanländarnas rätt till att återflyttning.

En stark orsak till att Toivo ville flytta var att han har fyra söner och han ville inte att de skulle bli indragna i kriget i Tjetjenien. ÒJag har aldrig upplevt Tjetjenien som en del av mitt hemland”, konstaterar han. ÒEtt absurt krig långt borta.”

Renrasig finne?

Eftersom Toivo hade ett finskt namn, kunde finska och det i hans sovjetpass stod att han var finländare upplevdes hans fall som ett av de klarare. För att godkännas som återflyttare måste man enligt paragraf 18 a i utlänningslagen antingen själv eller någons av ens föräldrar, eller två av ens farföräldrar vara antecknad som finländare.
– Då sluter de sig väl till att man har minst femtio procent finskt blod. En sorts rasåtskillnad är det ju frågan om, konstaterar Toivo. Man kan också ha Ònågot annat band till Finland”, men det definieras inte närmare i lagen.Toivo beklagar sig över utlänningsfientligheten i Finland. Också han som i mina öron pratar felfritt finska och inte ser ut som en Òutlänning” har fått stöta på detta.
– När jag kom hit så hade jag känt mig som en finländare i över fyrtio år, men fortfarande frågar folk när jag skall åka tillbaks.
Det här har också Toivo behadlat i en dikt (här beskuren till den första strofen):

Minulta kysyttiin:
– Milloin viimeiksi olet ollut kotona?
Vastasin:
– Tänä aamuna

Vastaukseni herätti hilpeyttä. (…)

(Jag blev tillfrågad:/ När har du senast varit hemma?/Jag svarade:/Idag på morgonen./Mitt svar väckte munterhet. (…))

Efter att Toivo hade varit fast bosatt i Finland i fem år blev det möjligt för honom att söka finskt medborgarskap för familjen (numera krävs det 6 år), efter att ha betalat 10 000 mark i behandlingsavgift. Behandlingen har redan tagit över fyra år och ännu har inget beslut givits, trots att det enligt lagen inte borde ta längre än ett år.

Rent praktiskt har det inte inneburit några större problem, t.ex. har han kunnat resa i Europa med sitt uppehållstillstånd.

Det enda undantaget är Estland, som är besvärligt att besöka, då han som Òryss” hamnar att göra en hel del pappersarbete.

Frågan om medborgarskap är för Toivo mer av en principfråga, och så skulle han förstås vilja rösta i riksdags- och presidentval.
– Värst är det för de unga, säger Toivo. De unga lär sig snabbt språket och tar till sig kulturen, men varför inte släppa in dem i samhället? Varför stänga dem ute? Mina söner skulle gärna ha gjort militärtjänstgöring när de var arton, men om och när ansökningarna går igenom så är de redan mycket äldre än de flesta av beväringarna.

”Mediamaffia”

Det är också i större grad hans söner som stöter på fördomarna mot ingermanländare.”Knark-unga och kriminella med kopplingar till maffian”.
– De här fördomarna hjälper medierna till med att underblåsa. Till exempel hade Helsingin Sanomat en artikel (våren 2002) om ingermanländare där det var uppräknat hur mycket brott dessa gör.Statistiken var tagen ur en förteckning över brott som medborgare med utländsk nationalitet hade utfört, i det här fallet alla av rysk nationalitet, alltså inte bara ingermanländare, något som inte nämdes i artikeln. Brotten var dessutom inte specifierade så det kunde röra sig också¬om bland annat fortkörning eller liknande.
– Finländska journalister kan stämplandets konst, säger Toivo. Det är bra att man skriver om problem, men det skall inte göras sensationshungrigt och så att en viss befolkningsgrupp stämplas.

HS har visserligen bättrat sig den senaste tiden, och skrivit också positiva artiklar om ryssar och andra invandrare i Finland. – Men jag känner många högutbildade med doktorsexamen som kommit till Finland från Ryssland, men jag har aldrig sett några artiklar om dem.

Finskan i Karelen

Toivo uppskattar att ungefär hälften av hans kurskamrater från Petrozavodsk har flyttat till Finland. Han känner också 4-5 f.d. chefredaktörer för tidskriften Carelia som lämnat Karelen för Finland.återflyttningen till Finland har alltså varit en orsak till att den finska kulturen blivit utarmad i Karelen, men att finskan i Karelen skulle dö ut tror Toivo inte.

Att arbeta med finsk kultur i Karelen idag är kärvt men det var det redan under sovjettiden. Många av skådespelarna vid finska teatern jobbade förutom som skådespelare också som gatusopare. Efter regimskiftet fanns det plötsligt ännu mindre pengar, och många flyttade om från kulturfältet till affärsvärlden, eftersom det blev betydligt svårare rent ekonomiskt att arbeta med kulturen.

Att säga varför ingermanländare återflyttar är omöjligt säger Toivo, det finns ju ett spektrum av utbildningar, politiska synsätt, och religioner. – Ofta uppfattas vi ingermanländare som en homogen grupp, men vi pratar ju inte ens nödvändigtvis samma modersmål.

Ingermanland i H:fors

I Finland har Toivo gått en ettårig vidareutbildning för tolkar vid Joensuus universitet. Nu arbetar han som freelance-tolk, bland annat åt inrikesministeriet. Han är också aktiv inom Inkeriliitto, Ingermanländarnas förbund, och deras kulturförening Inkerin kulttuuriseura, samt Inkerikeskus, ingermanländarnas center i Helsingfors.
– Centret gör mycket som egentligen borde vara på stadens ansvar, bland annat så ordnar vi språkundervisning.
Toivo räknar också upp all annan aktivitet som centret står för, bl.a. data-undervisning, dans-, kör- och sångverksamhet och olika klubbar. I centret finns också ett cafŽ och en frisör samt massör. Staden stöder centret genom at betala en del av hyran. Arbetet sker mest på talkobasis, några fast anställda finns inte. Förutom från staden får de pengar av Penningautomatföreningen. De ger också ut tidskriften Inkeriläisten Viesti vars chefredaktör Toivo är.Inkeriradio som Toivo basar för är ett radioprogram som sänds i Helsingfors närradio (100.3 fm) på söndagar kl. 14.30. Där behandlas ingermanländsk kultur, dagsaktuella saker och spelas ingermanländsk musik.

Samma på svenska

På hösten börjar den första nybörjarkursen i svenska på Inkerikeskus. Toivo beklagar sina egna bristfälliga kunskaper i landets andra inhemska, då han ju inte studerat det i skolan.Svenska skulle han gärna kunna men han förundrar sig över att ingermanländare inte har fått mera sympati av den officiella finlandsvenskheten, alltså Sfp. Han nämner det attJan-Erik Enestam har varit en av dem som förespråkat strängare krav på återflyttarna och språkkrav. Språkliga minoriteter borde ju stödja varann skulle man tycka.

Jag ursäktar mig och säger att Enestam och Sfp nog inte pratar för mig. Strängheten har hursomhelst gått igenom och ändringarna träder i kraft den 1.10 2003. För potentiella återflyttare innebär det bland annat att det krävs kunskap i svenska eller finska, och att man har en bostad i Finland.