På väg till lunch tackar jag nej till en färgglad broschyr som en flicka i ljusblå pikétröja, prydd av en knapp med ordet JA!, försöker sticka åt mig. Valstugorna – denna kuriösa rikssvenska politiska institution – har öppnat på Stora torget i Uppsala, och utanför varje bod står valarbetare med nävarna fulla av trycksaker. Om mindre än tre veckor kommer svenskarna att få göra vad finländarna inte fick – ta ställning till EMU i en folkomröstning.

Kampanjen är i full gång. Frågan om den svenska kronan skall bytas ut mot euron eller ej kommer naturligtvis att dominera Sverige fram till den 14 september. I skrivande stund har nej-sidan alltjämt en betryggande ledning i opinionsmätningarna. Men inför folkomröstningen om det svenska EU-inträdet 1994 ledde nej länge, först i kampanjens senare skede svängde opinionen. Någonting liknande kan mycket väl inträffa också nu. Själv skulle jag hålla en liten hacka på att det blir ett nej den 14 september, men marginalen kommer att bli betydligt snävare än opinionsmätningarna just nu visar.

Ja-sidans kampanjmaskineri, till stora delar finansierat av arbetsgivarnas centralorganisation Svenskt näringsliv (som inte vill uppge hur mycket pengar man lagt i blöt), drog igång på allvar först i medlet av augusti. Man satsar speciellt hårt på invandrare och de omkring 100 000 röstberättigade utlandssvenskarna, två väljargrupper som anses vara särskilt EMU-vänliga. Och socialdemokraterna kommer som vanligt att vädja till partilojaliteten, för att få fotfolket att gå till vallokalerna och droppa ja-sedeln i urnorna.

Fast fåglarna vet om den partidisciplinen verkligen kommer att ta skruv denna gång. Samtliga partier, både på ja- och nej-sidan, är splittrade i frågan om en svensk anslutning till valutaunionen. Värst sargade är utan tvivel sossarna. Att Göran Persson inte fick med sig lo på ja-agendan är inte mindre än ett rejält fiasko. Sina egna EMU-kritiska ministrar har han belagt med munkavle. Det elaka påståendet att den svenska statsministern är nej-sidans största tillgång ter sig inte utan fog med tanke på Perssons agerande och en del av hans uttalanden under den gångna sommaren.

Det råder inget tvivel om att många svenskar håller sin undervärderade och skvalpiga krona synnerligen kär och tvivlar på att guld och gröna skogar faktiskt väntar efter ett eventuellt byte till euro. Mitt eget intryck är att motståndet mot valutaunionen har starka känslomässiga drag. Vid åtskilliga tillfällen under de gångna månaderna har jag hört folk uttala sina ”nej” med osvensk emfas. Skulle man döma av dem jag träffat blir det en förkrossande seger för nej-sidan den 14 september.

Naturligtvis handlar det om en sorts konservatism – man vet vad man har men inte vad man får. Valutan är en hörnpelare i den nationella självsynen, krona och mark har tjänat en funktion i att kitta samman svenskar respektive finländare.

Men det svenska motståndet mot euron har också andra orsaker. Svenskarna är patrioter (även om många inte medger det). Av tradition har svenskarna betraktat sitt land som unikt och det svenska folkhemmet som en förebild för omvärlden. Trots två decennier av jämmer och veklagan – som framför allt högern har stått för – över hur eländigt allt har blivit i Sverige och hur landet ständigt halkar efter, dröjer sig känslan av att Sverige är en lycksalighetens ö fortfarande kvar i den svenska folksjälen. Den svenska förträffligheten är långt ifrån död, även om den inte längre är i samma goda form som den en gång var.

EU-medlemskapet medförde en devalvering av Sveriges (åtminstone enligt svenskarna själva) unika position. Integrationen i unionen tvingade svenskarna att upptäcka att Sverige var ett ”vanligt” europeiskt land och långt ifrån världsbäst på allting så som svenskarna hade fått lära sig. De ekonomiska åtstramningarna under 90-talet och ovan nämnda jeremiader från högerflanken gick hårt åt det nationella självförtroendet. Det är en av orsakerna till att EU-skepticismen är större i Sverige än i något annat medlemsland. Efter snart tio års EU-medlemskap har svenskarna ännu inte riktigt börjat känna sig hemmastadda i unionen.

Inför folkomröstningen om EU-medlemskapet använde sig båda sidorna av våldsamma överord. EU-inträdet öppnade inte portarna till det paradis som ja-sägarna förespeglade; å andra sidan blev det inte heller det helvete som motståndarna förutspådde. I själva verket har det mesta förblivit sig likt. Inför ställningstagandet till valutaunionen verkar parterna göra om misstagen från 1994.

Särskilt de socialdemokratiska ja-sägarna utfärdade i valkampanjens inledningsskede guldkantade löften om det välstånd som kommer, bara vi förstår att rösta för euron: Göran Persson förutspådde 100 000 nya arbetstillfällen och konsumentminister Ann-Cathrine Nykvist utlovade 30 000 kronor mer per år åt alla barnfamiljer. Sådana överbud visar åtminstone hur illa insatta i opinionsströmningarna de politiska eliterna och partierna i själva verket är, och det bådar inte gott för den representativa demokratin. Nu när folkomröstningen om euron närmar sig har ja-sidan tonat ned sina löften. Det är nog klokt uträknat. Folk minns fortfarande EU-valet.

Även Finland användes tidigare i somras som argument av ja-sidan. På stora plakat berättades hur smidigt valutautbytet gick i Finland och det påstods att priserna inte hade gått upp. Det sistnämnda stämmer ju inte riktigt, vilket många svenskar som rest till Finland sedan landet bytte till euro säkert har kunnat konstatera.

I Dagens Nyheter påpekade författaren Sven Lindqvist att arbetslösheten i Finland fortfarande ligger på elva procent – mot knappt fem procent i Sverige – och inte har sjunkit efter anslutningen till valutaunionen. Jag har noterat att plakaten med hänvisning till Finlands lyckade övergång till euron numera har försvunnit från ja-sidans kampanjställen, åtminstone här i Uppsala…

Även vi invandrare i Sverige är röstberättigade den 14 september, och i ärlighetens namn bör jag till sist tala om mitt eget ställningstagande. Jag kommer att rösta nej. Min främsta motivering är artikel 108 i Maastrichtfördraget, som klart förbjuder varje demokratisk inblandning i beslut om euron och Europeiska centralbankens penningpolitik. Enligt min mening bäddar en penningpolitik som förs helt utan insyn och i enlighet med gängse nyliberala teorier för en ekonomisk och social katastrof. Den svenska riksbanken har förvisso nästan samma självständiga ställning som ecb. Men om Sverige behåller sin egen valuta har vi kvar möjligheterna att återföra riksbanken under demokratisk kontroll. Ja-anhängarnas påståenden att ”vi” måste få vara med och ”påverka” i en mastodontisk valutaunion ger jag ingenting för. Vilka vi? Hur då påverka?